23 april 2010

jag tror jag slutat fundera över huruvida jag har självförtroende eller ej
på ett underligt sätt spelar det liksom inte en roll längre
själv för troende
själv
för
troende
vad är detta egentligen
varför är det så viktigt i den mänskliga tillvaron
är det ej att stiga ur cirkeln
ja, det är frågan

kanske är det detta vilket är att ”knäcka den mänskliga koden”
kanske jordkoden då stiger in i jordekoden eller snarare sjunker in i jordekoden
moderns moderliga ömhets hjärta
hjärttanken

helhetsvissheten

många ord läses egentligen bakvänt i den mänskliga världen; de är ytandning
sätt en spegel intill ordet
se meningen uppenbaras
så är det
människan blickar utom
utanför
eftertraktar yttre ståt och prakt
den vackraste skruden är under huden
skälvande självet
självet skälver
i andningens upphörande
vingar stannar i luften
av tvekan
av
vem
vem
är
jag
jag är jag
inte vem
var i förvissning om
vissning – visning för dig

var i alltidmöte
mötensbehovsseende
behovsmötenslyssnan

lyssnande mötens behov
seende behovs möten

en nål kan sticka
en nål kan sömma

en nål kan visa
en nål kan tillföra
en nål kan pilla ut stickan ur fingret

en nål
kan allt
nålen har behov av vara i

vara i

självbevarelse
är sinnen drifter eller är de gåvor
är driften positiv eller negativ
i det skolade väsendet är driften en vad skall vi säga; en slags språngbräda till vidare, en slags energigivare. Hur frågar du dig.
dessa är de tolv
livssinnet - jämviktssinnet - beröringssinnet - egenrörelsesinnet –
synen - lukten – smaken – hörsel/tonsinnet-
värmesinnet - ord/språksinnet - tankesinnet - jagsinnet
vad säger de
vad talar de
vad berättar de
är de drifter
positiva drifter ja visst är det så, de förtäljer dig ditt själv, de förtäljer dig mötesvärlden
genom dessa gives du gåvan att uppleva dig i världen
att uppleva sig själv i världen är inte menat att förlora sig själv
bevara ditt inre ljus – bevara ditt hjärta
bevara är ej att fasthålla ändå är det så
bevara din värdighet i ljuset av anden
ty däri strömmar din själ i skönhet
i hjärtats trädgård växer en blomma
ett träd
det spirar
det växer
det skänker dig vila
inrelugn
i stegens hastande rusning
du upplever träds växters rotvilja
du upplever rötternas vridandeströmmar
hur grodden spirar
hur stjälken söker sig
vrider sig i spiralform upp ur jord
det är viljekraft
är vetskap
icke föreställning
vetskap är detta
är din kropp
din gestalt en bok
är den ett blad
ett ark
en minneslapp

det är lätt att tappa sin lapp
för en stund tappa fotfästet
var förvissad
var viss i att vinden för den åter till dig

alltet överger dig ej
bevarar ditt hjärta
överge inte dig själv ditt själv överger ej dig

det är självbevarelse

hur kunna bevara sig själv
sitt själv
hur mötas sant
vad är möte
vad är kärlek
vad är
är

du skrev;
så vad tror du
är samlaget nattvard

tala så med så kallade egna ord;
en gång fick jag till uppgift att göra ett diagram en låt oss säga u – sväng på ett papper. inom denna skulle alla åldrar prickas in; kortfattat vid de båda övre punkterna var födelse samt vill minnas fyrtiotvå i mitten var tjugoett, det är en vacker skål eller knopp. nåväl nu viker jag ut knoppen linjen samt skriver födelse barn ungdom mitten utandning eller
födelse upptäcka utforska bejaka ålder/vishet ålderdom/visdom utandning. när jag skriver detta blir de första åren lära känna livet avser inte stanna i dessa. fastnar i vishet samt visdom; det jag ser upplevande är att dessa är ljus samt värme då är utandningen kärlek.
nåväl då är vi i kärlek och nu vandrar vi vägen åter genom faserna, det är en slags pendelrörelse. Naturligtvis är det hjärtrytm.

i varje skeende, rörelse, andning lever nattvarden, ser brödet/oblaten samt den röda saften, i en kalk. samtidigt är varje rörelse, skeende, andning namngivan. Åter frapperas jag över hur svårt allt blir med indelan. Ser strömmen så klart. vad är det jag ser; jag ser dop, nattvard, bikt.
mer och mer ser jag vandringen från inandning till utandning; det lustiga är att dessa – båda – kan vara födelse samt så kallad död, de växlar ansikten eller skepnader.
för att förenkla det hela; vandringen mellan födelse samt till död i jordevandringen ser jag vara vägen till: jag ”lämnar” mig själv stiger in i mitt själv. genom att jag andas ut i mitt själv bevarar jag himmelssången mitt själv,
genom denna vandring blir föreningen vackerhet; ja, nattvard.

jag har vandrat
innan jag lämnade/andades ut samtalade vi/bikten så vänder jag ansiktet in i är.

bilden av detta är;
genom att jag möter världen, livet med mitt fyllda väsen upptäcker samt utforskar jag mitt väsen. jag lever fullt ut detta utan att skada medvandrare, jag är ett lyssnande svarande väsen.
Jag vandrar stegen ibland omedvetet. för att ett sant möte i kärlek man kvinna skall vara vackerhet har jag behov att bikta mig – inte inför honom. jag för ett samtal med mig själv, mitt själv samt mig själv samtalar. därmed lägger jag av en stor börda, vilken heter bekräftelse genom andra. den har vi behov av, det jag avser i detta är; jag lever ej genom denna man. så skriver jag varandes kvinna; jag lever ej genom denna man, därigenom kan vi mötas fria, samlaget är då namngivan; namnet är kärlek samlaget är då nattvard. ja, samtliga sakrament. åter ser jag hur allt lever i helheten, allheten samt i det enskilda. i det enskilda lever det i alla faser, åter ser jag kropp i kropp i kroppen, existens i existens i existens, detta i all oändlighet, vidgande utåt, utåt, samt ”sammandragande inåt, inåt. Med andra ord upphör alla enskilda skeenden.

det är lätt att hamna in i föreställningar, lika lätt är det att hamna in i jämförelser. minns hur jag alltid ryggade för detta med att sätta barn målningar på väggen i barnträdgården skolan, för det första var bilden gjord hellre skapad i ett drömtillstånd, dess verklighet eller realitetstillstånd var ”över” då barnet öppnade ögonen. det var en orsak, den största var; led inte in barn i jämförandeaspekt; krymp inte deras fantasikraft. tillåt barnen att nyskapa våga skapa utan att jämföra till rätt eller fel, bättre eller sämre; gör inte barn det – jo, barn jämför ty de lärs så.
du vill inte bli jämförd varför då jämföra med andra eller jämföra andra med andra, går detta, nej – det går inte ty varje del är genuin, unik en kristallskönhet i sitt väsen, en kristallvåg en kristallsköljan ett regnbågsland, ett regnbågsspektrum, därför säger jag;
jag säger ej varje skeende är so, varje andetag är som, söker undvika liknelser av, av jämförande slag ty dina ögon är inte som djupa brunnar, de är djupa brunnar, säger inte som dop, som nattvard, som, som, som
Jag säger är i ära av är.

kan det vara så att jämförelsen gjorts i rädsla för att våga säga det är så
genom att säga det är så
upplever du dig måsta stå till svars

så är det inte
minns orden från igår;
illusionistiskt är isen kyla
den smälter

i
av

tilliten till läsarögats närvaro

i förklaringens ljus
av förklarande ljus

läser sinnet
orden

ur den källa de skrevs


ur den källa de skrevs
ur den källa du vet den läsande möter läser orden

ni vandrar in
förklarade

invänta förståelsen
den vaknar inte av pålagor inte av tvång inte av överförmyndarförklaring
tillitsögon är vackra

så vad tror du
är samlaget nattvard
så var din fråga

faktum är att det inte är tro
det är visshet
genom vishet samt visdom
genom ett slags avläggande av personlighet
in i en ”högre” personlighetssfär
kärlekens andar verkar
urkrafterna genom Venus fagra uppenbarelse
så ur det förhårdnade stiger
livets skönhet
rosenblomning

*
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt

dessa ord är mycket viktiga
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt

föreställningen är en huvudbonad
det du ser är en jordglob en sådan jordglob vilken kan lyftas, den är sammansatt av två halvor, är en förvaringsplats.
huvudet är till vissdel en jordglob, delar du huvudet kan du fuller väl lyfta ”taket” eller kanske ”takkupolen”. Innanför denna takkupol finns oändligt vackra bilder målade. visst är det begrundansvackert; de byggde ställningar av trä av träd givna ställningar, de låg ofta på rygg samt målade, de gamla mästarna.
de byggde ställningar för, till målande. De ritade ofta upp med kol före.
de ritade före låg på ställningar
bilder är i kupolen
i takkupolen
för att se dessa måste du lyfta blicken

lyft blicken in – in – i målningen.
vi säger inte att dessa bilder är vederstyggliga
icke till gagn
de är det
helt
visst
de är dock icke livet
inom föreställningen ligger fabricerade bilder
dogmer
syntaxer
ramar av alla de slag
föreställning kan vara ett teaterstycke kan vara att ta ställning före
det är detta vilket gör det svåra; ställning före
En gjord bild vilken hindrar levandemöte i ljusverkan.
för att göra eller uppföra en föreställning måste du förställa dig
förställa
ställa dig för
möte är till viss del läsande
läsande av gestalt
gestalten är en vacker bok
vilka blad tillåtes du se
en fråga ställs
en undran; hur ser du på mig i det jag skriver
så lätt det är att förledas
förledas in i svarande till denna fråga
gör de gör jag det
beger jag du mig dig in i tolkande
i föreställning

jag bär inte vilja till tolka
jag läser dig
andas in dig

det är så
föreställningen lockar gärna in dig i det vilket inte är
det behöver inte vara negativt
det är väckande
föreställningen invaggar i trygghet
en trygghet vilken inte alltid blir en trygghet
tryggheten är en livsbejakelseform
livsbejakelseformande.

visst är det så; i trygghet för trygghet bygga hyddor i huvudets dal
i huvuddal.

förundrad blev du över din andning i detta;
mina händer äro bjudande skålar
så jag älskar se männen sitta runt eld i samtalan
blicka in i hjärta
mina händer är bjudande skålar
mitt inre fylls av djup inre värmefrid

intet rör vid mitt lugn

ser männen bygga hyddor i huvuddalen
för skydd för värn
ser hyddor sjunka in i hjärtdal
lyfter huvuds övre del
blickar in i dal
tankedalen
ser vacker by
med hyddor med
utan liv
ser by
sakta
sjunka in
upplever hjärta vidgas
står på berget
blickar ut över
ned in i dalen
ser hyddor
levande liv
fylls av
porlande isdroppars smältan
fylls av bäckasång
kristallvågen
lyftas över mig
vi vandrar
med stjärndiadems sånger
flödande ur våra händers dröm

från den gryningen
är mörkret ej mörkt mörker
ty vitsippor växer i mitt hjärta
ja, visst är det så; i trygghet för trygghet bygga hyddor i huvudets dal
i huvuddal.

Vi behöver inte orda mycket runt dessa ord de är belysande upplysande.
kvinnans händer är värme
vid insikten av hennes kvinnogärning rör intet vid hennes lugn
hon bjuder mannen hjärta
han stiger ur mörker
föreställningsmörker
de band vilka är mening är oslitbara
is är kristaller
stjärnor är kristaller
klanger
kristallvåg lyftas över
stjärndiadem strålar
vitsippor strålar i skogens händer
För en dag lämnar de nattseglan.

ty vitsippor växer i mitt hjärta
alltid då jag vandrar min stegslinga i ängen
möts stegen
ögonen av tusenden hundranden hål överallt
har funderat vad dessa är
ibland har jag stannat
nästan stuckit in näsan
fyllts av lust att krypa in
tror mig ana den stora hemligheten
rådjur är det vilka vandrat där i mjukgungande fuktmarker
barnet i mig ser så mycket mer
så jag tassar varsamförsiktigt vidare

en dag satte jag mig på ett torg
hur man nu kan sitta på ett torg
platsen jag fann var i mitten
precis exakt i mitten
vad sökte jag där
livets puls kanske
rörelse
vad vet jag
satt där och började så sakteliga studera ansikten
dofter av grönska av frukter
levandeliv
böljade
mångfaldens skönhet strömmade blomstrande
solen kikade fram mellan molnen
skrider fram genom molnspringa
plötsligt löstes ansikten gestalterna upp
allt var ett
inte heller jag var så kallat enskildsynlig
förunderligt vackert var det är det
så var livet ovan marken
de däringa hålen dök upp
återförenades med ett minne
från en gång underjord
tog rulltrappan ned in i tunnelbanans
labyrinters
nätverk
rälsen blixtrade
kablar kabelnystan syntes överallt
tjutande vinande ljud
ekande röster
rusandesteg slog emot mig
kyla andades
en förunderlig värld
fylld med konstverk på väggarna
funderade en stund med mullvadstassar
de där långa raderna med gående springande rusande
funderade en stund med myrögons blickar
vände ansiktet in i björkhavet
följde bäcken
regnet strök över min panna
såg en eld

föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt

kanske är detta en föreställning ändå är den inte tänkt

det var så

hennes kropp hade slutat andas
de lade henne på en flotte
skrudade henne med tusende blommor
fackla antände
flotte seglade ut med havet
flotte blomsterbädd seglade vida
flöt in till stranden

moln seglar uppströms i blåflods mantelveck
molnstilla andning skingras
molnstoft kläder hud i drömandan
mina händer äro bjudande skålar
så jag älskar se männen sitta runt eld i samtalan
blicka in i hjärta
mina händer är bjudande skålar
mitt inre fylls av djup inre värmefrid

intet rör vid mitt lugn

ser männen bygga hyddor i huvuddalen
för skydd för värn
ser hyddor sjunka in i hjärtdal

en ögonström
är närmre

när jag gjöt tårar över mina kinder kläddes mitt bröst
löstes mitt hopp upp
rann
bort
stod ensam vid torkad kulle vilken dolde min levnadsgestalt
kraftlös stod jag ännu med brustna ögon
skådade efter hjälp
skådade efter hjälp utanför mig
framom bakom över allt i allt
utom mig
slutligen insåg jag var hjälpen lever
var den ende till kunna mig hjälpa finns

mörknad himmel särade vingar
klart blått öga synes stråla
ett lätt skymningsregn föll
allt det vilket kallas självförtroende
yttre bördor rann undan
kvar stod min blottade levnadsgestalt
vinden lyfte mig
såg männen fylldes av djup inrevärme

kullen den torkade syntes upplösas till stoftmoln
stoff svävade frigjort
såg älskads förklarade anletsdrag
sträckte fram mina händer
tårar omvandlades till oslitbara band
i månsilverljus vaggades min själ
grät tårar helgade av inre fridslugn

så hade jag aldrig drömt tidigare
steg ur bädden erfarandes evig
ovansklig tillit till natthimlens alla ljus
stjärnsystrar stjärnbröder regnbågsfolken
i detta älskade
är jag redo att möta dig

ser min levnads gestalt upplösas
förenas med tusenstjärnors ljusdans
dras samman bli en
då vet jag vad inre själv för tro ende är
i vår andning

i dagars nätter

i nätters dagar har jag skådat in i mina handflator
följt linjer cirklar stjärnor kvadrater
trianglar kvastar kors
slutligen löstes de tunna skinnhandskarna upp
blickade in i sjö sällsamvacker
cirklar stjärnor kvadrater
trianglar kvastar kors
stillsamvandrande steg
solstråle rörde vid yta
allt skingrades för vinden

reste mig så sakteliga
rörde mig planlöst utan att för den skull
irra eller förivra mig
det spelade inte en roll
rollen var upplöst
ren äkta naknad hudkännan

i trädkronor hänga droppar
isdroppars klanger
i väntan på
värmande händer
då och då
gnistrar de
vägar
vägar in i
ögonhamnars bakom
lyfter alltför djupt liggande
nedgrävda av sig själva ankare
vilka gnagde skar revor i havets andning
de sitta vid kajens rundade linje
sömmar revor hela
stryker med mildhänder ut
sömmarnas
spår

lyssna in i havets ögon
vandra kvinna vandra

så vandrar jag vidare
följer osynlig stig uppför berg
står högt ovan marker
snuddar vid moln
mjuka lätta bärande drömögon
lyfter händer
smeker
ditt
ansiktes vackra linjer
ljus sköljer
band sträckes
moln
mjuka
lätta
drömbärande
öppnar händer
mellan våra fingrar flätas
gnistrande oslitbara band

lyfter huvuds övre del
blickar in i dal
tankedalen
ser vacker by
med hyddor med
utan liv
ser by
sakta
sjunka in
upplever hjärta vidgas
står på berget
blickar ut över
ned in i dalen
ser hyddor
levande liv
fylls av
porlande isdroppars smältan
fylls av bäckasång
kristallvågen
lyftas över mig
vi vandrar
med stjärndiadems sånger
flödande ur våra händers dröm

från den gryningen
är mörkret ej mörkt mörker
ty vitsippor växer i mitt hjärta