för att älska på riktigt måste du först släppa självsjälvet
så löd orden;
inom mig upplevde jag: äntligen ett förståendeord; självsjälvet
med ens kan jag se personen – personligheten vara en yttre hud eller ett skal beroende av hur mycket det lagts på ty oftast är personligheten formad av yttre pålagt
så ser jag skalen falla av
då skrider individualiteten fram
vilken är universialitet
ser ordet individualitet
In divination i dualitet. i detta ser jag dualiteten var inre samt yttre delen samt helheten, vilka har behov av varandra.
samtidigt kan jag se indivination; vilket för mig är att vandra djupare in i spådomen.
individualitet; indivination du i paritet
helt klar är jag över att detta verkar helt snurrigt, samtidigt ser jag att så inte är fallet. ofta befinner vi oss i ett yttre skikt av den anledningen att det kan verka mycket skrämmande att ”ta det sista andetaget”. länge har ordet själv levt med mig, förvirrat mig i ordförståelsen, så stiger ordet självsjälvet fram och allt blir tydliggjort.
självet liksom ego/egoism är ofta förvirrande begrepp eller teoretiseringar av liv. vad är vad och är det viktigt att särskilja dem, är inte livet skeende, är det uppdelningen eller orden vilka är liv. orden är i allra högsta grad liv, vilket människan i allra högsta grad bör göra sig medveten om eller i.
historien, denna mänskliga historia begynner med detta; i begynnelsen var ordet.
min upplevelse blir alltmer att det i allt finns lever två sidor, ego samt egoism, samt egocentriker kan tyckas vara självhävdelse eller inneha negativa betydelser eller aspekter.
se ordet självhävdelse; tidigt lärs vi att självhävdelse är fult. varför är det så, varför har det blivit negativt, kan det vara så att en likriktad massa är lättare att styra. ja, det är den till en viss punkt. nåväl självhävdelse; hävdelse av sig själv mer då sitt själv är i allra högsta grad av värde. naturligtvis kan det gå över styr det går inte att frånses men se en annan bild; se hävdelse samt se hävstång, då vet ni med ens att det är en hävstångsprincip, en balansering.
min upplevelse blir alltmer att det i allt finns lever två sidor, ego samt egoism, samt egocentriker kan tyckas vara självhävdelse eller inneha negativa betydelser eller aspekter.
visst har de det, detta då det blir till den gren vilken anser sig kunna leva utan trädet.
i denna människovandring ser jag det vara av stor vikt att människan exempelvis ser ordet självcentrerad; ser centrerad, ser cirkeln samt ser mittpunkten – vad är detta för en symbol det är solens symbol.
denna mänskliga vandring vilken sakta vänds är en splittringens vandring där det erfordras ett medvetande vaknande, centrerad är fokuserad och visst är det så att det lever ett behov av att centrera/fokusera blicken mot sig själv för att inte helt försvinna. Det är en likvärdig process i ordet egocentrisk.
fokusera är ett vackert ord ljuder inom mig. så stiger ordet ego fram det är det sunda inrejaget, den inre rymden vilken är den yttre rymden eller jag är i gudomens ljus, gudomens ljus är i mig eller kärleken strömmar in i mig jag är i kärlek. detta ego är existensens universums gåva, detta är urindividen eller urindividualiteten.
i denna den tidiga människovandringen var allt ett, så lades en slöja över eller mellan, en membranvägg, av den enkla och inte alls svåra anledningen att människan har behov av medvetna val för att inte somna. naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas, förtörnelsen blev stor då slöjan lades mellan, denna slöja var egentligen inte och är inte, den är en illusion lika mycket är det en illusion att vi ser varandra, det är verkan av ljus samt värme, verkan av i genom för till kärlek.
människan livet var och är fortfarande liv, men människan började klä sig i pålagor, det kändes enklare så, sakförhållandena blev inte enklare ty skalen blev allt fler, krampen växte explosionsartat och stegen vandringen blev allt tyngre. i tonåren söker ungdomen ofta idolförebilder, ofta så starkt att dessa blir deras personligheter, dessa personligheter är de jag gärna benämner skal.
dessa skal hindrar livets liv
hindrar oss från vandring
vi går med tyngder på axlarna, bär mer eller mindre oss själva på axlarna, det vill säga vi bär allt det vilket ej är tillåtet, tillåtet på grund av yttre lagar, regler samt paragrafer vilka gjort för att framställa en likriktad massa.
du är lik mig, dig kan jag vara med, du är inte lik mig. lik är även ett stillastående eller enkelt uttryckt en död kropp.
vi gavs tillåtelse att vandra in i jordesfären, denna underbara vackra jordesfär vilken vi älskade, vilken ropade på oss efter oss, värna om mig med edra steg, allt detta lever verkar i de gamla berättarfolkens skrifter. ja, de behövs egentligen inte läsas ty modern berättar i kärlek. det enda vi behöver göra är att våga
Våga öppna våra bröst.
ja
månde självet skälva
i den stora trummans cirkel
se den nya huden spännas
hela sprickors grund
för att älska på riktigt måste du först släppa självsjälvet
Älska
det är inte vill ha
vill ha dig
vill du ha mig
det är att mötas
mötas djupt
för att kunna uppleva ren sann kärlek
är det bra att släppa självsjälvet
det där med personlighet
för att kunna uppleva ren sann kärlek
är det bra att släppa självsjälvet
stiga in i individualitetshelhet
existensens fyllda gåva
universell skönhet
det är att mötas
mötas djupt
midvintern
våren
är egentligen oändlig formkraftsverkan
formkraftsvakan
i höstliga steg vandrar alltet inom
kurar invid eld
drömmer
vara
i våren andas bilder små stoffpartiklar;
i andningsluften lever små droppar
av regnbågsfärger
se dem skimra
livet
en megapixelkamera
bilder andas in
”stannar”
stannar in
dras samman av punkter
är inom
till vinteröverlevnad
så andas hon ut alla punkterna
Se vårens skönhet.
midvintern
våren
är egentligen oändlig formkraftsverkan
formkraftsvakan
intet rör vid mitt lugn
vad innebär dessa ord
intet är den absoluta tomheten; absolutionen
förlösningen
befrielsen
detta utan att fråntas frångå varats varaktighet
intet är salighetsprisningarna
intet rör vid mitt lugn är att vara oberörd samtidigt berörd det är att vara verkligt berörd detta utan att övertas
det är att stilla följa livets andning
det är; moln seglar stilla – det vilket lever i blåvingeklocka:
*
blåvingeklocka
moln
seglar
stilla
stilla
andas
blåvingeklocka
silverne
ljusglansklang
löser upp moln
himmelsmantel skimrar
hennes långa sidenklädnad smeker
böljar vindhavs vågor
i markens händer synes blad
skölja gryningsljus
moln
seglar
vitstilla
blicken mörknar
andas
grånad
droppe faller i hand
vattnar torkad fåra
skingrar
skingrar
grånads suckan
solstråke lägges an
regnbågsvälvande händer
finner
varandra
*
hon ser
hans fallna kropp ligga utslagen
i stenhavs mummel
ur hjärtficka strör hon läkeljus
nynnar stillord
hon ser stenar
vika ut kronblad
inför hans klarnade öga
hör hans bejakelsesång
ser honom stiga in i sitt tempel
hon ler mjukvind
*
Rottrådssirlig
en sirlig
vacker rottråd
lindades av
fästeman till
fästemö
till armringssmycke
i pärljus
doftande
hav
strand
sol måne stjärnors sommarbris
i sanden dansar deras spår
havet omfamnar
vaggar sköljer
vaggar
hon ropar in i hav
så jag längtar att du lindar mig runt ditt finger
så underbart skulle det vara
bara du är sannhandad
sannhandsland
i varande
armringssmycke sänder dofter
hav bär spår in i sand
i solgyllings sång
flätas fingrar om varandra
*
Strimma
i solstrimma
av hopp
rördes tjärnens mörkeröga vid
starrgräs kupar händer om
susa vind
susa
vind lyfta slöja av
solstrimma av hopp
viskar in
se
din inre skönhet
andas ut
*
daggmasktalan
jordgången
livet
det
liv
vilket ligger bakom hade så ofta fått mig att känna mig underlig
underlig till mods.
upplevde ofta en virvlande rörelse
borrar
borrar inåt
denna upplevelse vilken började med en känsla
var mera en borrande rörelse upp ur
inom mig kunde jag se markerna
jordarnas rötter
alla rötters rötter
växter träd
stenar egentligen människors djurs rötter
nåvälan vi kan väl stanna vid träden
vid växternas rötter
helt klart hörde jag en duns
en klang skulle jag väl benämna den utifrån den jag är
såg mig omkring
upptäckte ett frö
fröet lade sig tillrätta
burrade in sig i jordetäcket
somnade med ett leende på läpparna
då och då syntes en ljusglimt skimra genom ögonvingespringa
jorden andades varmare
såg fröt sträcka på sig
och så
plötsligt lustigt borra sig upp
jord var spiraler runt grodden
så upplevde jag
ett
djupt
andetag
stjälken var uppe
kisade en aning
det var oändligt mycket ljus där
där ovanför jordbädden
vips öppnade fröet vilket nu inte var ett frö hjärthänder
den renaste vackra droppe föll däri
så vacker
så
genomfyllande
skönhet
vilket blad det var
är det viktigt
det är ett blad med skönskrift
befinner mig ofta krypandes nära
nära marken
skulle vilja säga att jag är mark
en dag mötte jag en daggmask
daggmasken krullade sig upp ur jordebädd
den där rörelsen var fröets rörelse
borrörelsen uppåt
daggmasken mötte mig leendeljus;
tycker du inte att det räcker nu
räcker, vad räcker
ja, du känner dig lite bortglömd eller kuvad kanske
du är någonting på marken lätt att trampa på
människan säger ofta;
livet har fått mig att känna mig som en mask
eller jag var inte mer värd än en mask på marken
det är väl lite tokigt att säga så
såg maskens rörelser
både ovan och under marken
den tunna huden
de ytliga rötterna kan skadas inte de djupa
mm så är det sa daggmasken
så är det
att vara mask är mer än människan tror
kom så är vi med marken
det vilket tidigare så länge varit en känsla
var en stark upplevelse
mitt inre;
det var en så underbar upplevelse
den glömmer jag aldrig
såg hela fröets väg
slog ut hjärthänder
dansade med ansikte vänt in i regn
så befriandeljus följde jag jordevågens jordegång
*
Kanske kan det vara så
ljushand
sträckes ur moln
varmhand
sträckes ur moln
av moln
ljushand möter varmhand
kärlek stiger fram
av möte
handomfamnan
kanske
älska
inte är
vill ha
vill ha dig
vill du ha mig
kanske
det är att mötas
mötas djupt
släppa
självsjälvet
mötas
mötas djupt
*
En skrud till dig
i
seende
varsamljus
sitter jag
sömmar en skrud
en skrud av skiraste silverljus
lägger den om dina nedsjunkna segel
vingar av guld
dina resta skuldrors spända axlar
ordlöst
ljuder min stämma
upplev gryningssolen
värma
ditt
hjärta
vågar du
vågar
du
uppleva dina segel andas
dina skuldror fria
orkar du
lyfta
lyfta dina vingsegel
i
kärlek
till
ditt själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar