jag läser dig
med
orden
runt
mitt hjärta
med
orden
i
vårt hjärta
det hjärta vilket skrev
våra
ord
förde våra ögonströmmar
i
invävan
vilka förtäljer himmelsvågens förenande av jordevågens tillitsström
i tillitsström har jag lagt mina händer
mina händer är icke mina
är ej ägodel minägodel
ändock ägodel
i nattlig andning
förs de till dig
med
berörans ljus
jag läser dig
med orden
runt mitt hjärta
med
orden
i vårt hjärta
det hjärta vilket flätar våra fingrar samman
flätar våra fingrar samman i ljusglädjans stilla värmans närasol
månsilver strör jag i kärlek ut månblad
ty kvinna är min vandring
min hand är den hand vilken av tomhet fördes till dig
så värm mina ögons insikt med ditt ljus
så ljusnar jag dina ögons insikt med min värme
*
i denna den tidiga människovandringen var allt ett, så lades en slöja över eller mellan, en membranvägg, av den enkla och inte alls svåra anledningen att människan har behov av medvetna val för att inte somna. naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas, förtörnelsen blev stor då slöjan lades mellan, denna slöja var egentligen inte och är inte, den är en illusion lika mycket är det en illusion att vi ser varandra, det är verkan av ljus samt värme, verkan av i genom för till kärlek.
naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas
det finns tillstånd där ett väsen läggs i respirator
vid en viss punkt
vid uppvaknandet söker patienten slita bort alla slangar
det gör ont detta att icke andas själv
*
aktsam i vördnad
det är vandrande folk i bemärkelse
i den mänskliga världen finns och har funnits folk
vilka möter varandra i
en vacker gest
en vinggest
de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor
då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar
ögonens i kärlek skarpa blick
tankens skärande egg
tankeskärp
en vass kniv förorsakar inte svåra sår
en vass kniv skär rena ytor
en trubbig kniv tillfogar stor skada
denna tanke är icke tveeggad
den är förenandeljus
den tanken öppnar vägen
de lägger händerna över bröstkammaren
jag ser vingar
läggas över bröstet
de fortsatta stegen, gärningen lyssnar in
hör hjärtats strömmar
så ser jag dem sakta verkligen rullas ut upp
ögonen vandrar nu djupare in
ty mötet är välsignat
hjärtvälsignat
i gesten av att de lyfter händerna från bröstet ser jag hjärtat i händerna
i hela denna gest lever vishet
lever visdom
det är vördnad
aktsamhet
närande möten
det jag ser är Örnens skarpa blick
samt Kondorens hjärta
det möte jag här ser är österlandets visdom
ser så många så kallade gamla folk
de möter ögon först
läser
så lägger de en eller båda händer över bröstkammare eller hjärta
bugar
ögon möts åter
svarar
så öppnas vingen
ofta var det
är det så att det talade ordet icke bekräftas med tanken
det bekräftas med hand över hjärta
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet
enkelt
klart
tydligt
inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger
rent klart
vid mitt hjärta
aktsam i vördnad
vara medveten i orden
vara medveten i ordens med ordens om ordens verkan
medvetenaktsam i vördnadsmedvetande
vad är akta
du kan ropa; akta dig
du ser ett liv stå vid randen av falla
du ropar; akta dig
du söker stoppa en rörelse ett skeende, förhindra skada.
där är akta ett varningens ordinnebörd
akta
du håller ett skört ägg
en skirväv i dina händer
ett ömtåligt liv i dina händer
dina händer är fjäderlätta
håller om
de aktar om liv
akta kan vara din aktan om ditt inreväsen
din aktan är i alla dessa bilder ej ur nedvärderande eller ur att du inte tror väsendte klara situationen, det är akta ur vördnad.
jag vördar livet
däri aktar jag dess inreväsen
ser du ordet aktsam
är det i samspråk
ser du akt sam
det är en akt samman
Samman i akt.
i akt av vördnad i liv.
akta kan lätt överskrida gränsen samt bli rädsla för till liv
i denna människovandring är hetsen ett av de mest signifikanta tecknen därvid lag borde akta vara ett av de högsta målen, hur lätt är det inte att tappa fotfästet balansen, splittras i hets.
orden svirrar är orkaner piskrapp är trubbiga knivar, det omedvetna är ofta trubbiga knivar.
hur lätt är det ej att glömma de vackra orden; i begynnelsen var ordet.
se
upplev skönheten
skapelsens skönhet
med vackra fingrar skapades allt
fingrar
penslar
en av de vackraste målningarna
alla konsters konstverk målades målas på denna duk
av linne
se åter linfälten
hör skramlorna
väckandeskramlor
dröm blåvingedrömmar
linfältets blommor är blå
det finns även blomsterlin
röd är denna färg
solen vinden andas linet mognar i andes ljus
hör skramlorna
vandra icke in i djupsömn
blåvingar andas
öppnas
hon är i blåvingefamn
blomsterlin
röd omfamnar blå
vakenljusvärme
linne är en hållbar väv
visst är det så
när du vandrar genom linfältet
upplever du denna energi
samtidigt
ser du skira stjälkar
skira
spröda
synes de vara
hur kan linne vara en hållbar väv
hur kan lin vara så livsbefrämjande
skira
spröda
stjälkar
den nakna vandringen
där skalen icke är
är livet
starkt
livsbefrämjande
så vad kan vara oriktigt i att akta ditt själv
akta om ditt själv
akta om allts själv
akta är vördnad
de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor
då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet
enkelt
klart
tydligt
inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger
inte påverkat av hets
intet rör vid mitt lugn
rent klart
vid mitt hjärta
aktsam i vördnad
vara medveten i orden
vara medveten i ordens med ordens om ordens verkan
medvetenaktsam i vördnadsmedvetande
*
Platsen
det finns en plats
i den platsen är det underskönt gott att
vara
hör pulsen inandas värmen
utanför ljuden
störljuden
är
tysta
vågar du möta den
det finns en plats
i den platsen är det underskönt gott att
vara
besöker den ofta då mollsträngar
är
spända
till
bristan
kupar händer om
inväntar
tårstigan
i mina händer
droppe av
kristall
i dig
läser mina ögon
är
*
Brev
Kära vän
jag har varit bortrest länge nu, har nästan glömt mitt namn
det är nu inte viktigt
ty det namnet
är ej
mitt
har vandrat genom
i min värld
med floddalar
uttorkade av alltför mycket tömman
alltför höga vallar vilka sprack
vattnet forsade
virvlade eller
var det tårar
i hela detta seglade molnen så stilla
smekte
dalens inre bröstspännan
luften eller var det markerna dånade
solen steg ur sin bädd
röd
steg in i sin bädd röd
marker torkade alltmer
allt mer
skymningsregn började falla
mjukfalla i lätt vindsusan
i gryningsstrandshänder syntes solen
stiga ur sin bädd
vit
vid solens sida vandrar hon
i lång svepande klädnad
pärlor bär hon runt sin panna
en skimrande pärla är
vid hennes bröst
där i dalen
mellan hennes välvda bågar
i hennes hår synes fjärilsvingar skimra
dalen
floddalen andades
mina fötter sjönk in i fuktiga jordar
lera sipprade mellan tårna
började skratta
kittelskratta
lyckligskratta
kan jord vara hår
ja, visst kan jord vara hår
kan jord vara vattenströmmar
ja, visst kan jord vara vatten
kan jord vara strängar
ja, visst kan jord vara strängar
lutade mig till träds stam
under den stora linden
bladpärlor sprack ut
så ont det gjorde i bröst
gör i bröst
linderne blommor andades stoffljus
luften fylldes av vingar
humlor bin
lade harpan mjukt till bröst i armvinge
hörde flöjttoner svara
visste ej från
var
kan jord vara strängar
mina fingrar
rörde
vid
jordekännan
reste mig så sakteliga
tackade linden
vandrade vidare
gräsvingar andades
floddalen skimrade grön
blommor
syntes stiga blygt fram i dans
så blommade floddalen
närmade mig så
kanske var det två stora klipphänder
ja se vem vet
hur det nu är sipprade vatten ur dem
gåvohänder i
givargärning
en bäck vaknade
ur glömskedalen
sipprade
porlade
dansade
dansar
floden vaknade sakta
lyfte så blicken såg
berg
ett högt berg
kanske hörde berget min suckan;
det finns inte höga berg
du behöver bara lyssna
jag suckade igen;
så kommer lyssnandet att lyfta mig upp över
berget log varmkärlek
lyfta dig upp
över
njae kanske inte riktigt
ändå så
du kommer inte rispa dina fötter och
inte dina knän
du kommer inte behöva använda
armbågar
kom vandra med mig
så gjorde jag
rullande stensånger
dansade runt fötter
rundmjuka
inte rispande
mötte bergsrosen
beundrade hennes livsvilja
mötte martallen
berget visade mig högre
allt högre upp
under vandringen
hördes
det finns inte höga berg
hela mitt väsen fylldes av
det finns inte höga berg
det finns inte oöverstigliga hinder
så var vi framme
snuddade vid molnen
med fingertoppar
nära
är du trött frågade berget
hur jag än sökte finna trötthet i kroppen
var den ej där
törstig är du
drick ur mina händer
lägg dig ned en stund följ molnens vandring
moln seglar
förändras
är molnberättare
berättar bergets växan
ur hennes händer
stjärnkorn
sand grus stenar
klippor berg
hav regn
floden lindar sig leendeljus runt om med
så underbar är sången
men
men hur skall jag komma nedför
berget log i värme
se dig
stod inför älskad skog
vandrade in i trädsalar
lade mig
i dina
händer
Kära vän
jag har varit bortrest länge nu
har nästan glömt mitt namn
det är nu inte viktigt
ty det namnet
är ej
mitt
hoppas allt är väl med dig
att dina steg är vackra
det vet jag
var alltid vacker med dig själv
i ära av är
tack att du gav mig av ditt lyssnaröra
för en stund
*
Vindruvstalan
till södervägg når solfingrar
genom kronor
pärlbeströdda
ej förströdda
en damm andas havskännan
rötterna vandrar
genom ängen
under vägar
till hem
fåglar älskar dammen
rör vid yta
vatten skvitter
skvätter
stenar runt ler silverögon
rosor bugar över
ger
skugga
i aftonrörelse
vandrar uppför kulle
smeker jord
ryggen fylls av värman
till väggen
lutar sig vindruvsranka
inte en
två
den ena röd
den andra grön
nåväl den var grön
nu är den violett
rankor stela bruna
ljust bruna terra eller
brons
famnar mina ögon
ett löv
ett vissnat torkat löv
känner igen
rörs av vindfingrar
risslar
rasslar
sånger
strör ord i lyssnaröga
tindrar skimrar
väcker
minns du vårens vaknan
hur du smekte marken
värmen vände
sakta åter
minns du paddan
den vackra paddan med visa ögon
blickar han vida
visst är det så
paddan är en prins
människan ryser
oh ve vilken ful en
ser ej smärtan
så ses paddan av kärleksöga
förlöses görs hans liv
inte står där en prins framför dig
sådär
men
men
lev med bilden
nog andas marken god
minns du hur mina
våra bladpärlor öppnades
tillitsfullt
i tillitsström
vi följde grönskevågen
doften av grönfingrar
så skönt
visst
visst
var det skönt att sträcka ut sig
vara en katt
för
en
stund
sträcka sig så där
lång
lång och rulla ihop sig
i gnistervälmående
minns du sommarens steg
solbadan
tålek
barfotafötters dans i ängens famn
minns du fjärilars dans
hur vi följde ringelvägen
klättrade uppför
nedför runt och i
det är en god rödvägg detta
en god plats
minns du regnet
regnet vilka sköljde vårt ansikte
hur kläder blev tunga
minns du klangerna
de spröda klangerna
då solfingrar
spelade med
våra glaspärlors kristallljus
minns du röda rosen
här
vid min sida
vår sida
rosenvattenfallet
huru ljuveligt vacker hon är
djupt gröna bladhjärtan
djupt röda kronblad bladansikten
solögonen silverpärlor i mitten
den söta goda doften
oh så vackra vi är
minns du clematisens indigokjolar
hur vi ringlade om varandra
ja det var vackerhet
minns du hur vi blommade
jag minns allt
minns du dina varsamma fingrar
hur jag bjöd dig druvor
våra druvor
ty vi bar frukt
du lade dem i korg bjöd vida
minns du höstens vindar
hur vi lindade in oss i varma pälsar
vinterns vita sidenjordar
kristallklara
sånger
rena
minns du hur lustigt det kittlade
överallt
inom oss
hela kullen kiknade nästan
så ock vi
så mycket vackert vi upplever
tillsammans
ja minns du då snön smälte
hur bäcken porlar från våra fötter
in i dammen
minns
värmen återvänder
återvänder
för dig
till dig
andas
hopp
*
Skymningsfall
skymning faller över
vandrade över isar
genom
gnisteldar
flöt med ett
enaste
isflak
sjönk
sjönk
vände ansikte in i skogs
doftfyllan
mossbädd
bjöd mig
flyter med vågen
drömvågen
nu
sluter jag mina ögon
in i
vilande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar