innan jag satte mig till skrivande kom två ord;
frispråkan
frispråken
kanske är det så; i begynnelsen var allt frispråkan
språkan är inte ”endast” ord
det är den fyllda gesten
alla allt förstod varandra utan att förstå
andning var det
är det
språken
födande
tillblivelse
liv
däri är frispråken;
ej bunden till kropp
vad ser jag
ser oändliga vidder, himmelsgården,
det är gräs mera smaragdljus vilket förenas med turkos är det
ändå andas violljus
gestalter, gester strövar
människor inte människor
liv
fridstilla är det
evig harmoni andas
de väver i varandra är enskilda är ett
kärlek är
det är
brukar skriva; marker badar i sol; solbadan
detta är kärlek
oändligvacker kärlek
frispråkan är jag andas dig nära
intet är att rädas ty allt är
ur sannhet
ursannhet
samtalan är flöde
frispråken frifolken
världsmedborgare
ser du droppen stiga ur havet
upp ur havet
djupt ned i havet var droppen
höljd innesluten i skalhänder
i vingar
mussla snäcka pärla
ostron ozon
pärlemormoln
pärlmussla
djupt ned i havet var droppen
höljd innesluten i skalhänder
i vingar
långt ned
djupt ned
i havet
på botten
på grund
av grund
med grund
händer öppnas sakta varligt
pärlan stiger ut
pärlan förenas med havet
droppen förenas med havet
dricker
fylls med regnbågsljus
stiger
stiger upp mot till ytan
i ljuslängtan
droppen pärlan har sett ytan klyvas av ljuspelare
solens strålar så många gånger
solstrålar
pelare
trådar
steg
stege
pärla droppe stiger upp mot till ytan i ljuslängtan
födslolängtan
droppen förtätas igen
ser du
pärla
”luckras” upp
droppe
kropp
så vandrar människans fysiska kropp in i liv
det sägs att barnets oskuldfulla blick är på grund av okunskap
vi säger att denna blick
barnets blick härrör ur allvisdom allvishet
visshet
nåväl låt oss säga ur människookunskap
barnet är alltanke
alltanken är djuptanke
djuptanken är gudomens ljus
gudarnas ljus är hjärtströmman
alltanken är kärlek
barnet är världen
kroppen är i världen
omgivningen lägger det ena färgfältet efter det andra till
varför säger du att bollen är blå den är röd
barnet säger; blå,
omgivningen säger med skärande röst; den är röd, absolut röd
omgivningen lägger det ena färgfältet efter det andra till
barnet ”glömmer” det oskuldsfulla
det rena är nu personakt
personlighetsakt
persona
personal
anställd
arbetsledare eller chef
personal
persona
i all enkelhet referera vi till tidigare sagda;
i stilla gives möjlighet till minnas
Till erinran.
i den stunden tar du tanketanken
tanketankarna
slaggen i handen
kastar dem
den
i kärlek
in i fjällbäcken
ögon klarnar
du är personlighet, åter
oskuldsfull
den nakna personligheten är urpersonen
så andas personligheten ut många årsvandringar är i korgen
i vackerkorgen
Du så kallat dör.
när en stjärna faller
dör samt föds en själ
vad ser du;
jag ser en stjärna upplösas samt inträda i oändligheten
så är det
därmed är bilden sann
så är det
droppen faller in i havets händer
upplöses
är ett med oändligheten
du ser det i allt
frö – blomning – frö
berätta din dröm
övertyga dig själv att drömmen är sann
så sker det
bryt vanan av de ofärger vilka lades på dig
se solen stiga upp stiga ned
upplevandevet dess spår
spå i solvardande
upplevandevet dess språk
ditt språk
allts språk
upplev din landkänning
lös upp de händer vilka lagts runt dig
kvävande klor
vill de ej släppa
fatta om dem med kärlek
bänd
upp
dem
sakta varsamt
dessa fingrar händer klor är av ömtåligaste porslin
andas
älska dig själv
vänd ansiktet in i hennes hjärta
sök icke svaren hos andra
upplev hur allt
allt älskar dig
andas in
andas in alla bilder hon målar för dig med dig
dessa är din näring
älska
möt din älskade
var älskande
var i trädgården, beskärde en ros
plötsligt;
du har inte några andra svårigheter än de du gör själv
du har inte andra svårigheter än de du själv gör dig
Rosen är en av de vilka talar starkt till dig
Rosen innehar för dig stort berättarljus.
det är en vid rosenbuske i trädgården, vid och invecklad, slingrande grenar. Taggarna är vidhäftande. Du fann denna dag många grenar varur livet vandrat in i andra flöden. Du började beskära ytterst och vandrade så inåt.
Vad förtäljde dig rosen.
ja ser jag på mina armar så var inte rosen tillfreds
Nåja den förtäljde mig varför.
jag började lugnt stilla sakta, men grenarna var verkligen inslingrade så jag blev riven.
Vad förtäljde dig rosen.
du har inte fler svårigheter än de du gör
se hur de gamla grenarna har vissnat
skär bort det gamla
skär bort
lägg det i komposten till förnyelse
allt tar hand om detta
Världsmedborgare följde mig under hela dagen.
Det gamla måste skäras bort för att det nya skall givas växtkraft.
genom detta ser du att
allt du möter
är i nytt ljus
de ansikten du möter idag imorgon är inte de ansikten du mötte då
då de ansiktena stiger fram har de ord att giva dig
varningens ord
stiger de ej fram
är det ett rent ansikte
ser du
du beskär, tar bort det gamla vissnade vilket inte har tillhörighet mer
du gör det inte överilat
i hast
du gör det eftertänksamt
bit för bit
du hinner med
jag hinner med
var gång du rusar åstad blir jag rädd orolig
det är då du blir riven.
ser du
då det gamla vill vara kvar
greppa om dig
naglas du fast
de vissna grenarnas taggar inte bara river
de sjunker in
ibland är du mer eller mindre tvingad att slita dig loss
då kan du i efterförloppet se en sticka en bit av en tagg vilken ger en infektion
då stiger du in, pillar med nål och tar ut den med pincett
Stryker helande balsam på såret.
våra ansikten är våra ansikten
i möte
på ett sätt blev denna rosenbuske denna dag ett mansväsen
såg grenar vilka kan tyckas hårda med taggar
det är samtidigt en bild av tanketanken
hur den trasslar in oss
för oss ur den rena strömmen
samtidigt är dessa grenar bortse då ifrån taggarna, ”hårda” arkitektoniska;
det manliga (mycket kort skrivet).
denna ros har små vita rosor, låt oss säga det kvinnliga
tillsammans är de kärlek är de doft
våra ansikten är våra ansikten
i möte
dina fingrar smeker min hud
oskuldfull
ren
klar
för dig
vi väver
kärlekens bud
klanger
toner
band
sidenband
ur oskuldfullhetens blickan
*
i kaos ur kaos
stämma
stämman är lugnvacker
är ljusklang
det är den stämning – jag tror – är att möta kaos i
det gör ont
fruktansvärt ont
lever med hur flytt/flytta ser ut
hur storstädning ser ut
barn/ många barns lek – allt stormar … så
upplevelsen efter
uppbyggandet
kaos är födelse, då människan inser detta
med full klarhet inser detta
upplever hon det så många beskriver vara näradödenupplevelse
det är att vara i stormen
i stormens öga
samt invänta flagornas, bitarnas nedfallande pusselverkan
detta att invänta är inte att vara overksam, det är att vara följande kaoset
då en bit är nära att skada milt fösa undan den sägandes;
var en fågel
en flyttfågel
var i ditt inre led
*
När jag vänder ansiktet in i solen
vet jag;
jag är vacker
det är då; det är då alla smutsfloder rinner av mig
öppnar ögonen
ser rosens stjälkar
förtorkade
till synes förtorkade i vintersömns dvala
kanske inre trance
medveten trance
blomningen är i alla leder
led
fas
ser grönfärg stiga
grönljus
ser rosens skönhet blomma
allts blomning
allt är vackert
så varför inte jag
våga upplev detta;
vänd ditt ansikte in i solen
upplev
upplev hur allt smutsvatten kanske floder rinner av dig
Så talar min Moder.
*
våga detta(till bilden)
hon vänder ansikte in i solen
pärlstrålande
säger till dig;
våga uppleva detta;
vänd ditt ansikte in i solen
upplev hur allt smutsvatten kanske floder rinner av dig
du är och var alltid vacker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar