(när natten klyvs i två delar)
när natten klyvs i två delar
då vet jag ej
om
jag vill vara med
kanske skyler jag då mina ögon
i händer
darrande
då viskar natten till mig
se källan i
din
handskål
ur mina fingrar växa grenar
linjer
strömmar
ett
silverne blad
när natten klyvs i två delar
andas
stjärnfågels
kristallsånger
i fågelns bröst
andas jag
ut
min blommande själssång
när natten klyvas i två delar
skall du se
ökenpassions
blomma
ur släckta
sandens
jordbörd
hon är smyckad
i oasens
öga
jag kupar nu
händer
runt
blad
sluter
min
vila
*
(hudsteg)
och jag är
det outforskade landet
de outforskade landen
länderna
ligger helt stilla
under höga gräsets hav
böljande kullar
synlig är osynlig osynlig är synlig
i det du står på kullen ser du vida
i det du befinner dig i dalen
är det du såg osynligt
är det borta
är det där
är det
det
är
och jag är
det outforskade landet
de outforskade landen
länderna
ligger helt stilla
under höga gräsets hav
böljande kullar
hör gräset växa
växa högre
vippor är silverdun i guld i koppar i järn
är plymer av solfjädershud
är fåglar av det vilket är
och jag är de outforskade landen
ligger helt stilla
under höga gräsets hav
hör axen brista
knäppande
strö
sina
vingar
och jag har skrivit till er
om kärleken
den kärlek ni lever i
värna om den hand vilken lagts i er
ändå kastar ni edra blickar
kol
vitt och brett
över axlar
över skuldror
oket över edra axlar tynger
vattnet fyller era hinkar skuldror
och jag har skrivit till er
om kärleken
den kärlek ni lever i
värna om den hand vilken lagts i er
ändå kastar ni edra blickar
kol
vitt och brett
ni ser på mig sägandes
vet du då icke att kol är liv
diamantljus
detta vet jag
detta vet jag
jag vet också hur diamanter växa
detta kol ni kastar
är icke det kolet
det svärtar edra händer
ni kastar det i hopp av att det skall antändas
att den det är bättre än
jag har sett diamanter växa
detta kol ni kastar
är icke det kolet
det svärtar edra händer
oket får er att segna ned
ni kastar detta kol i hopp av att det skall antändas
av luftbågen i dess bana
väcka elden i er
den eld ni bär i edra händer
och jag är de outforskade landen
jag nynnar från mitt stilla
värna om
värna
om
jag hör gräsen växa höga högre
ligger helt stilla
under höga gräsets hav
böljande kullar
synlig är osynlig osynlig är synlig
i det du står på kullen ser du vida
i det du befinner dig i dalen
är det du såg osynligt
är det borta
är det där
är det
det
är
jag väntar dina steg
andas dina stigar
upplever dina
fötters
beröring
andas din lycka
din trötthet
din sång
och jag gläder mig däri
du lägger dig ned där vid den cirkel
där trädet står
det träd vilket
bär mina
sånger
och jag sluter mina gräsvingar om dig
lyssnar till ditt inre
viskar dig
allt är väl
kanske hör du
kanske svarar du an
det vet jag då du
inte säger minns du
då du säger
stig ut
dina händer rinner
upprepade
gånger
ned över min kropp
vet ej huruvida jag står i vattenfall
dina händer stryker ned
utför min kropp
stryker av
mig
allt
tusende barkbåtar
ser jag segla med floden nå sjön
tusen trädfjärilar ser jag lyfta
och du ler
du ler
i det svarar skålen i mitt bröst an
genljuder klangen i mitt inre
så är det
och jag ligger helt stilla
under höga gräsets hav
böljande kullar
fryser du skänker jag dig värme
är du varm skänker jag dig svalka
upplever varje ditt steg i min hud
och jag har sett
diamanter
växa
(nattnära)
vad är edra andliga sanningar
utopier eller verklighet
segel
vilka
skall lyfta er
ur den cement ni lagt runt edra fötter
*
(endast)
en sak vet jag
vad än edra händer visat mig
så kallat lärt mig
det var ej kärlek
ej lärlek
det var utopier
ut opier
opiat
kanske sökte ni röka ut mig
berusa er
finna
kraft
den fann ni
en sak vet jag vadän edra händer efterlämnade
jag är vacker i mina kronblad
obsidian du växer i himmelsträdets krona
obsidian du vackra natthimmel
med tusende stjärnor
omfamna mina
steg
så starkt längtade jag
ställde mig i ökenvinden
trassel nystanden virvlade rev
sanden, vad vet jag kanske stod jag där i sjön
sökte skrubba huden ren vad vet jag
nej det var sand en sandvägg vilken gnistrade matt
tvingades vandra framåtlutad
fram åt lutad sade ökenvinden
jag stödjer dig i detta
i tillit lutade jag mig in i
så starkt längtade jag
visste jag
satte mig ned
droppade kaktussaft
i såren
i nätterna blommade
nattens drottning
det känns så länge sedan
jag tillät mina knoppar
pärlor blad
ana
regnen
nu drar jag in dem i mina grenar
det känns så längesedan
jag såg
henne
komma ur dammrosor runt hennes fötter
eller kanske vandrade hon i havet
så är detta ringar runt hennes fötter
ringar vilka når stranden där jag sitter med
huvudet nedböjt
ringar andas mig
rör vid mina slutna
tåknoppar
vandrar till henne
kom till
mig
det känns så länge sedan jag såg henne komma
ur dammrosor runt hennes fötter
hennes fötter är bara
är dessa jorden
hon bär en handvävd skrud
hjortskinnsfärgad sandsten röd ljusockra brändockra
en gång lärde hon mig skörda okra
vi tillagade den tillsammans
bjöd in alla folken runt om
vi håller fest i eldarnas vackra liv
en gång stod vi
det var i höstens andning
såg ljusdiadem vandra över oss
hon visade mig jorden
vi lade ockra i mortel
tillredde
hon målade mina händer
mitt ansikte
lärde mig skriva med mjuka penslar av jorden
med jordens andning
vi rullade sienna och umbra till små kulor
pärlor
hon flätade in dem i mitt hår
jag var en sjungande vandrerska vid hennes hand
kanske var det där hon visade mig ett möte
i en drömväv fjärran framåt
kanske var det där hon lade den skålen i mitt bröst
ja vad vet jag
hon bär en handvävd skrud
är klädnaden jorden
ansiktet är fårat
solbrun mylla
är ansiktet jorden, jord åker
ögonen är genomskådande kärlek
du kallade mig i havet steg jag i havet kom jag
ur dammrosors stigar
pepparkorn är ögonen
är de frön
är de korn
livfrön kornfrön
håret är långt är vitt är frifallande
är det spindelväv flor slöja dimma
i handen
den högra följer henne vandringsstav
är denna träd
vänstra handen är rörande vid stilla
i träds krona vajar vind små lerkrus
helgelseörter
helandekrus
av jorden
med örter
till
hon ser mitt trötta
hur jag kämpar med kvinnan vilken bär mitt vara
hon fattar ömt min hand
sveper med vänster hand
hon knäpper
en klickande ljudsång
kanske var det nattskärran kanske var det rödhaken
kanske var det cypressens kottar vilka skingrade skalen
ja vem vet hon har magiska fingrar
hon knäpper mjukbestämt med tumme samt lillfinger
uppväcker eldcirkeldansare
staven slår rot
är himmelskupol över oss
i träds krona vajar vind små lerkrus
helgelseörter
helandekrus
av jorden
med örter
till
hennes händer rinner upprepade gånger
ned över min kropp
vet ej huruvida jag står i vattenfall
hennes händer stryker ned utför min kropp
stryker av mig allt
tusende barkbåtar
ser jag segla med floden nå sjön
tusen trädfjärilar ser jag lyfta
och hon ler
hon ler
sätt dig
vi inväntade tystnaden
de vackra bladen
singlade ned
runt oss
vita
rosenskålar
fyllda
med
porlljus
det är så längesedan
jag talade djupt
ursäkta
kan du tala om för mig
varför ber du om ursäkt
ur
säkt
sekt
sekteristiskt
för din fråga
är din fråga ej ur
och är den siderisk
det är klart vi skall tala om det
inte om
vi skall vandra in i samtal
i ljus av inreströmmande kan jag skönja
havets omslutande händer
kan jag andas
havens
kropp
hennes hand
den vänstra visade mig
hon smekte min kind varsamt
kysste mina ögon
och vinden
ökenvinden skingrades
sanden
eller var det vattenfall
öppnades
mantel lades runt mig
värnandemantel
i tillit
lutade jag mig in
det var i höstens andning
såg ljusdiadem vandra över oss
hon visade mig jorden
vi lade ockra i mortel
tillredde
hon målade mina händer
mitt ansikte
lärde mig skriva med mjuka penslar av jorden
med jordens andning
vi rullade sienna och umbra till små kulor
pärlor
hon flätade in dem i mitt hår
jag var en sjungande vandrerska vid hennes hand
kanske var det där hon visade mig ett möte
i en drömväv fjärran framåt
kanske var det där hon lade den skålen i mitt bröst
hennes hand
den vänstra visade mig
hon smekte min kind varsamt
kysste mina ögon
knackade lätt på mitt bröst
minns du
denna
lyssna in
stegen nalkas dig
en sak vet jag vadän edra händer efterlämnade
jag är vacker i mina kronblad
obsidian du växer i himmelsträdets krona
obsidian du vackra natthimmel
med tusende stjärnor
omfamna mina
steg
hennes hand
den vänstra visade mig
hon smekte min kind varsamt
kysste mina ögon
och vinden
ökenvinden skingrades
sanden
eller var det vattenfall
öppnades
mantel lades runt mig
värnandemantel
i tillit
lutade jag mig in
så starkt längtade jag
visste jag
satte mig ned
droppade kaktussaft
i såren
i nätterna blommade
nattens drottning
det känns så länge sedan
jag tillät mina knoppar
pärlor blad
ana
regnen
nu drar jag in dem i mina grenar
endast
du
vet
*
(var det du bergsman)
tunga droppar
faller
stiger
lätta
var det du
bergsman vilken kastade stenarna
utspridda
var det du vilken skrattade bullrande
är det ditt skratt vilket
ligger utspritt
stenbäckar
floder
var det du
bergsman vilken sträckte ut din hand
till din älskade
var det i stenringen hon
blev din hjärtvinge
du blev hennes
var det i kärleksregnen
edra händer lades i varandra
var det i detta edra lågor smälte in i liv
var det i detta
ni såg
in
var det edra händer
vilka
planterade stenarna
var det ni vilka rörde vid dem
var det ni
vilka
förberedde
stenarnas
lotusblomning
tunga droppar
falla
stiga
lätta
i edra blommande
steg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar