berusa dig människa
med stillheten
så länge har jag
förnekat
det är ej förneka du gjort
det är försaka
jag säger;
så länge har jag förnekat mig liv
att jag
glömt
bejakelsen
av mig
jag kan se att självförnekelse ej är att samskrivas med förnekelse
självförnekelse är att taga stormvågen i hand
vindar böjer träd
gör de
varför skriver du de
gör
vi
detta
kan ske dansar vindar träd
piruetter
menuetter
ja
vem vet
kan ske
bygger de kojor
grönhandskojors
mjuka susandebäddar
kan ske skapar de grönskimmermoln
ja
vem
vet
hand vackra hand
du är snäckan i haven
pärlemorblad lindar
rullar sig
samman
spiral
livets spiral
lämnar en springa in
du ser mörker
jag ser ut i ljus
snäcköga silar ljus i vattenslöjor
*
berusa dig kvinna
berusa dig
med stillhetens
behag
däri stiger
sker
rörelsen
vandra in i grönskimmerkoja
däri kan du uppleva
i din ensligensamhet
handen
röra vid din kind
ögonvingar
omslutande
omse
dig
däri
är du rörd av
rörd
av
berörd
*
ja jag glömde för en stund
lät dig stiga in
jag glömde
glömde
levde med orden
hur kan de bli
glömde
hur ont det gör
att släppa
och se molnen
ickemolnens
sakta
segklister
blickar ut
böneställningsögon
det enda jag ser är
molnen
ickemolnens
sakta
segklister
hur dem flyter in
*
berusa dig kvinna
i stillheten
hand vackra hand
du är
snäckan
snäcka i hav
i havet vaggas du
strömmar
underströmmar
överströmmar
ljuder
ljuder genom dig
berusa dig
hon lyfter snäcka till öra
lyssnar in
hon hör
han står vid stranden
vid strandberget
lyfter snäcka
omfattar med läppar
andas ut toner når fram
toner lägger sig
stilla i
hennes hand
berusa dig
kvinna
i
stilla
och jag kan se varur denna förnekelse har stigit, varur denna självförnekelse är
hur skulle jag kunna bejaka
veta vad bejakelse av mig är
av
mig
är
då dem vilka skulle bejaka mig
förnekade mig
såg icke mitt ansikte såg icke – mitt – ansikte
jämförde mig med den dotter vilken var deras förstfödda
den dotter vilken tog farväl i den trenne årsringen
hur skulle jag
hur skulle jag kunna veta vad bejakelse av mig är då jag var tvungen söka fylla hennes steg vilka ej var hos dem
arma barn - du min syster
du min syster
du min älskade syster fick bära dems vrede
vilken av dem kallades förtvivlan
jag skriver vrede – dems vrede för att du lämnade dem för att du svek dem
och jag fick vara den du aldrig blev för dem
jag fick ta emot slagen de slungade egentligen emot dig för att du lämnade
samt för att jag ej var du
så klart ser jag
skeendet
är det en efterkonstruktion
nej tyvärr inte
arma barn
du min syster
fick bära dems vrede
vilken kallade förtvivlan och jag fick vara den du aldrig blev för dem
och jag kunde aldrig uppfylla deras tomrum efter dig
kanske var det därför han trängde in i mig
missbrukade mig
för att han trodde du skulle återfödas
för att han då trodde allt skulle återgå till – ja, vad
kanske var det därför hon slog mig på alla upptänkliga vis
kanske trodde hon att om hon slog mig skulle jag ömsa skinn
och jag kunde aldrig uppfylla deras tomrum efter dig
ty dem
dem förmådde ej förlåta dig
arma barn
dem förmådde ej förlåta dig för att du lämnade/dog
och mig förmådde de ej förlåta för att jag ej fyllde dina steg
hur skulle jag kunna fylla dina steg
du slöt stegen i din hand
du lindade rosenbård runt deras liv
dem förmådde ej se detta
att du lindade rosenbård runt deras liv
mer än så
”mer än så” var icke ditt val – din livsvandring hos dem denna gång
ack syster
älskade syster
jag hoppas din börda nu är lyft i din fortsatta dröm
dröm
drömstig
en stig kan vara den du vandrar
det jag ser är en stigande rörelse
så jag skriver drömstig
dröm stig – stig in i din dröm eller snarare stig med din dröm
självförnekelse är ej att likna vid förnekelse
är ej att likna vid försaka
och ej heller med förvanska
kan du se droppen
se in i droppen
kan du höra droppen
kan du
höra
droppen tala
det kan du idet att du öppnar
öppnar dig
dig inför droppen
i det du knäpper upp knapparna
sakta med tungsläpande fingrar
med armar fyllda av bly
lyfter hon fingrar
darrande
blad
till bröstet
knäpper upp knapp efter knapp
sternumknappar
i det att du knäpper upp knapparna vilka håller samman ditt bröst
sternumknapparna
kan du se
kan du höra
droppen
det kan du i det att du omfamnar droppen
droppen är i dig
och du är i droppen
därigenom är edra röster förenade
i den stunden oskiljbara
bara
oskiljnakna
oskiljaktiga
ja
där är mängder av mittlinjer i kroppen
de största i detta område
i det landskapet bröstregionen
är sternum är ryggraden
båda dessa är kanaler
en slags floder
och båda dessa är märgbärare
märgen är förkroppsligat vatten
kroppen längtar till ande
ande till kropp
detta är det besinnade sinnet
det besinnade sinnet r
kristallstavar
mottagarsignaler
dropphörare
i nattbädd ligga sömnblad
själen
vandrar
regnstigar
det är skönt ända ansikte in i regn
vid steg
faller ligger
regnblad
regnträd gav mig
andas in dig själv
säger mig bladet
droppe vilar i regnblad
seglar in i
in i
din
hand
kysser ditt öga ljust
och jag har talat till dig om ljusfolken
om ljusbarnen
de lever starkast i gryningsljuset
i regnen
i haven
de flyr skenvärldarna ty dessa ger smärta
nålstick hullingtaggstick
nej – de flyr icke undan
de skuggar ögonen söker sova undan sticken
söker lindra stormarna vilka ständigt sköljer genom
de bär regnbågsfärger i sina stigar i sina händer
de bär kristallsångerna
de bär natthimlens stjärnbilder
viskar dig
vandra
in dig gå
indigo
andas till vitt
dessa har absolut gehör
och de är
är
ljusfolken
ljusbarnen
strömmar in
regn
vattenfall
stjärnströmmar
ljusströmmar
pelarljus
de bär kristallstavar
vandringsstavar
mercurial
merkuriusstavar i vänster hand
de pekar dig
hjärtats stämsång
väg
in dig o
vilket är att gå in
vilket är att vidgas
bli
ett
med
allt
bli in och utanför
däri håller du sinnena, de tolv rosorna i din hand
besinningsfull är du och ser varje blad i detta tillstånd
däri är du helt sinne
mång – sensibel klangvärld
i detta tillstånd skär skenvärlden i ögondjupens brunnsådror
själen längtar till ande
anden till själ
däri är kroppen ande är kroppen själ
är kroppen allvärld
sinnena
se allt runt dig
löv blommor
rörelsen
upplev detta
det
är
allt
allt det du höll i din hand
låt oss säga att det är att
släppa ut alla växter ur jordfäste
alla djur ur djurpark
alla element ur dessas fäste
det sker ibland
i din obalans
då
ser du ej klart
så bjuder du dem in i hand och ser
du ber
manar
sinnena in
själen längtar väl egentligen inte till en kropp
kroppen – kan - hindra själen, den rörelse själen ständigt vill leva i
kroppen blir ett pedagogiskt instrument - kan bli -
kroppen blir det pedagogen är – kan vara – objektiv kärleksseende kraft
i omvandlandet av vill till vilja
själen längtar till ande längtar till ande där den var fri
och för denne är
det övernaturliga det översinnliga en naturlig del
inte en verklighet vilken ligger över denne
det är rörelsen i att sluta och öppna handen
så du ser – den slutna handens nejrörelse är positiv
är
besinna dig
är
finna balans på svajlinan
det är att se din skugga ge dig ett rep sägandes;
lägg detta över takbjälken
lägg snaran runt halsen
du frågar skuggan;
skall jag
skuggan svarar
ja – om du ej har vilja giva mig det jag önskar, vetandeönskar
observera att detta är en symbolisk bild av ett naturligt skeende
vad kan jag ge dig
det vet du
i den stunden ser du repet och antänder låt oss säga skattkartan
hägringsdelen tar ett steg fram och söker släcka varvid du
lugnt
säger;
jag har memorerat varje detalj
och det har du – av ditt liv
då du insteg i ditt liv i ditt hjärta
varför denna hägningsbild
då du ej är i balans är upplevelsen av att du står på en ranglig pall eller att golvet stödet försvinner under dig, du hänger i en lina och blir ofrånkomligen strypt
se nu en annan bild
se snaran
den är en ögla vilken läggs om halsen, du kan inte tala med den runt halsen
du kan ej uttrycka dig ty du är avsnörd
du kan nu se dig blåsa såpbubblor
denna gång brister de
varför;
av den enkla anledning att de inte är förbundna med din skattkarta
så ser du repet,
rep är tvinnade och liknar mycket väl navelsträngen, livlinan
till viss del kan vi säga att den är skaftet till öglan och skaftet håller du ju i din hand.
se allt runt dig
löv blommor
rörelsen
upplev detta
det
är
allt
allt det du höll i din hand
låt oss säga att det är att släppa ut alla växter ur jordfäste
alla djur ur djurpark
alla element ur dessas fäste
det sker ibland
i din obalans
då
ser du ej klart
så bjuder du dem in i hand och ser
du ber
manar
sinnena in
själen längtar väl egentligen inte till en kropp
kroppen kan hindra själen, den rörelse själen ständigt vill leva i
kroppen blir ett pedagogiskt instrument, kan bli
kroppen blir det pedagogen är – kan vara – objektiv kärleksseende kraft
i omvandlandet av vill till vilja
själen längtar till ande längtar till ande där den var fri
och för denne är det övernaturliga det översinnliga en naturlig del, inte en verklighet vilken ligger över denne, det är rörelsen i att sluta och öppna handen, så du ser – den slutna handens nejrörelse är positiv
är
besinna dig
är
finna balans på svajlinan
*
(kan du se droppen)
kan du se
droppen
se in i droppen
kan du höra
droppen
kan du
höra
droppen tala
det kan du idet att du öppnar
öppnar dig
dig inför droppen
i det du knäpper upp knapparna
sakta med tungsläpande fingrar
med armar fyllda av bly
lyfter hon fingrar
darrande
blad
till bröstet
knäpper upp knapp efter knapp
sternumknappar
är det en harmonika du håller i din händer
och droppe omfamnar dig
kan du se
kan du höra
droppen
det kan du i det att du
omfamnar
droppen
droppen är i dig
du är i droppen
förenade
röster
stämma
spinner
gyllenguldträds
silverblad
rosenbård andas runt hennes
blådrömmande
kjortelfåll
röster
förenade
i den stunden oskiljbara
bara
oskiljnakna
oskiljaktiga
*
berusa dig
berusa dig
med stillhetens
behag
däri stiger
lyfter
sker
rörelsen
vandra in i grönskimmerkoja
däri kan du uppleva
i din ensligensamhet
handen
röra vid din kind
ögonvingar
omslutande
omse
dig
däri
är du rörd av
rörd
av
berörd
*
ja jag glömde för en stund
lät dig stiga in
jag glömde
glömde
levde med orden
hur kan de bli
glömde
hur ont det gör
att släppa
och se molnen
ickemolnens
sakta
segklister
blickar ut
böneställningsögon
det enda jag ser är
molnen
ickemolnens
sakta
segklister
hur de flyter in
*
är det
en harmonika du håller i dina händer
hör du piporna skria ostämda
i orgelns rör
kotor
hör du flöjten skria
besinningslöst
hör du skenande toner
kan du se
kan du höra
droppen
det kan du i det att du
omfamnar
droppen
droppen är i dig
du är i droppen
förenade
röster
stämma
spinner
gyllenguldträds
silverblad
rosenbård andas runt hennes
blådrömmande
kjortelfåll
röster
förenade
i den stunden oskiljbara
och droppen omfamnar dig
ja
där är mängder av mittlinjer i kroppen
de största i detta område
i det landskapet
bröstregionen
är sternum
är ryggraden
kanaler
en slags floder
märgbärare
förkroppsligat
vatten
det besinnade sinnet
kristallstavar
mottagarsignaler
dropphörare
*
i nattbädd ligga sömnblad
själen
vandrar
regnstigar
det är skönt ända ansikte in i regn
vid steg
faller ligger
regnblad
regnträd gav mig
andas in dig själv
säger mig bladet
droppe vilar i regnblad
seglar in i
in i
din
hand
kysser ditt öga ljust
*
berusa dig kvinna
i stillheten
hand vackra hand
du är
snäckan
snäcka i hav
i havet vaggas du
strömmar
underströmmar
överströmmar
ljuder
ljuder genom dig
berusa dig
hon lyfter snäcka till öra
lyssnar in
hon hör
han står vid stranden
vid strandberget
lyfter snäcka
omfattar med läppar
andas ut toner når fram
toner lägger sig
stilla i
hennes hand
berusa dig
kvinna
i
stilla
*
vindar böjer träd
gör de
varför skriver du de
gör
vi
detta
kan ske dansar vindar träd
piruetter
menuetter
ja
vem vet
kan ske
bygger de kojor
grönhandskojors
mjuka susandebäddar
kan ske skapar de grönskimmermoln
ja
vem
vet
hand vackra hand
du är snäckan i haven
pärlemorblad lindar
rullar sig
samman
spiral
livets spiral
lämnar en springa in
du ser mörker
jag ser ut i ljus
snäcköga silar ljus i vattenslöjor
*
i trädkrona skymtar en kvinna
hon ber molnen
skänk mig
ett
solblad
solfågel
lade blad
vid rötter
kvinna
lyfte lock av ebenholtsask
pudrade
ord
till
solfågel
bär solblad
till
dig
vackre
kan
du
se
droppen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar