den 22 maj 2011

i detta kringresande året skall stämmorna vilka utgör cirkeln stråla till mitten, dessa var i mitten, dessa sändes ut i periferin. detta för att upplysa dem vilka trodde sig kunna leva utanför cirkel, trodde sig kunna leva utan trädet, utan roten, utan kronan, dem bröt sig av
bröt sig själva av
dem bröt sig av från trädet, trodde sig först vara trädet, så upptäckte dem att de vissnat, detta utan att upptäcka egengörandet, egenåsamkan,
och livets träd sände dem tystsånger milda till att hölja dems sörjande hjärtan, för att värnande omse dems levande hjärtan, ty dems hjärtan stannar aldrig
i livet vilket är liv finns en väg, den vägen viker aldrig av, dess namn är sannheten. enheten, den vägen är hjärtats väg
ja, det sägs att valen är många ändå är valen ett
se detta år
ett plus ett är två
ett plus ett är ett
sand sandkorn grus borstas samman är en hög
två plus noll är två, två plus ett är tre
du såg då treårsbarnet
det rödkindade flodgråtande skrikande treårsbarnet vilket prövar
skolar sin vilja
detta var det du såg, så smög tanken in och återigen trodde du att du skrivit förmedlat fel, trodde du dig vara förvirrad och visst är det märkligt att du bannar dig så hårt är så nedlåtande till dig själv då du styrker så många - minns du, du sade..det är väl bra att konstigt blir så underbart. nåväl du trodde dig vara förvirrad och det är bra det är av godo ty i det förvirrade lever du vidare för att det skall stiga fram då du är redo
se nu detta kringresande år
två blickar ut, blickar vida ut, vad är detta – en hägring av solbländad - ser en ö, en oas, en rundel, en nolla, en cirkel fylls av längtan och ser att
ett plus ett är två ändå ett
så i detta kringresande år enas vägarna till ett val och stämsången ljuder unisont


och ja det finns mängder av dörrar och en av dem är alltid för dig då du är redo, det gör inte att vägarna blir fel; vägarna är en och den är vacker
*
(amforan)
och fågelträdet pekade
lyfte vingarna
flög till hjärtträdet


steg in i detta träds blad
var gryning
var afton


hördes sångerna ljuda
in i dagsländas vingar
in i nattsländas vingar


och hon sitter vid flodbanken
ser havens cirkel
huru hav sveper sanden upp
från botten
stjärndiadem
välver
över
under
havsfolken vandrar med vida mantlar
kammar borstar
havets hår
sveper upp
båge av minnen väller
hon skriker
skriket virvlar
tyst
hon pressar händer över bröst
brist icke
ser ni då icke
mina händer


sand gnistrar
hav råmar djup
se gnisterljusen


i detta kringresande året skall stämmorna
stämmorna vilka utgör cirkeln stråla till mitten
de var i mitten sändes ut i periferin


det finns en väg
vilken aldrig viker av
dem steg ut ur


och livets träd
sände dem tystsånger milda
till höljande av dems sörjande hjärtan
för att värmande omse deras levande hjärtan
ty dems hjärtan stannar aldrig


i livet vilket är liv
finnes en väg vilken aldrig viker av
dess namn är sannheten enheten
hjärtats väg
det sägs att vägvalen är många
ändå är dessa ett


i detta kringresande år
ett plus ett är två
två plus noll är två plus ett är tre
vad är detta
tre; treårsbarnet skolar sin vilja
sandkorn sandhav, öser du kornen samman äro de ett
två blickar ut
vida ut
ser en är det en hägring av solblind
en oas en ö en rundel en cirkel
fylls av längtan
samhörighet
ett plus ett är två ändå ett
i detta kringresande år enas vägarna till ett val


och stjärnsångerna ljuder unisont


och hon vandrar vida
följer stäppens sånger
inväntar regnen
samlar trasselnystan
torra grenar
kringspritt


ritar cirkel omseendevakande
träd in


det enda hon bär är
lågorna i handskålar


handskålar ber lågor väcka
eld sträcker ögonomkrets


eldhästar travar morgonvind i nattmörker
eld flammar lågandehög
kringspritt blir gnistfolkens stjärndans
hon dansar medvetet vilt
rösten är fågelvindar
bär blad
bär lov


eld sjunker in
ett av bladen är hennes täcke
hon rullar sig in




och fågelträdet pekade
lyfte vingarna
flög till hjärtträdet


steg in i detta träds blad
var gryning
var afton


hördes sångerna ljuda
in i dagsländas vingar
in i nattsländas vingar


och mannen lutade
sitt trötta sökande till stammen


rullat blad
lade sig
vid


han lyfte bladet till sina läppar
andades däri


toner ljuva fyllde
livsängen


hon väcks av förstlingsdroppen
lyssnar till regnen
i bladklädnad stiger hon upp
i doft av regn
bugar hon inför jordens andning
kupar händer
samlar lera
lägger leran i ringen
snurra
snurra
ber jag dig


och eldskivan vilken andas hennes steg
snurrar hon drejar kruka
ber eldens blad vika sig runt
hon bränner kruka
hon målar krukan med jordens röda
med jordens bruna
med jordens guld
ber eldens blad vika sig runt
hon bränner kruka
lyfter amfora
ber regnklara
droppar
i


hon tackar gåvoregnen


i bladklädnad stiger hon upp


bär amforan i kronskål
vandrar med bölandeskridande
barfotad


och trädens liljekalkar sjunger
och trädens rosenfjärilar doftar


hon stannar vid träd


träd in i kronan


i en stund håller hon amforan till kinden


rötter stam krona
fågelträd
hjärteträd


vackra blad
tag mig
till


i den trettonde natten
rullade bladet ut sitt vara
hon stod inför hans
längtan


ur träd synes vatten
porlande
cirkelflödens
lemniskatasånger


runt deras
fötter


bilden skingras i vinden


i en bok
bär hon ett blad med
toner
aldrig
hörda


hon viskar dem in i natten
med sprucken stämma


och fågelträdet pekade
lyfte vingarna
flög till hjärtträdet


steg in i detta träds blad
var gryning
var afton


hördes sångerna ljuda
in i dagsländas vingar
in i nattsländas vingar




på bordet det slitna
lever en sprucken amfora
*
(amforan 2)


och han steg in genom de slutna väggarna
lade händerna runt amforan den spruckna
sprickorna slöts samman av hans händers ömhet
han strödde sand i pappersark
smekte bordet mjukt
han smorde bordet
med olja
av tistelros


hon dukade bordet med duken vits
invävda rosengång
hon smyckade
bordet med
blommor ur ögon


han såg
och hon
svarade


till


och trädens liljekalkar sjunger
och trädens rosenfjärilar doftar


och stjärnsångerna ljuder unisont
*
(solblad)
i trädkrona skymtar en kvinna
hon ber molnen
skänk mig
ett
solblad


solfågel
lade blad
vid rötter


kvinna
lyfte lock av ebenholtsask
pudrade
ord
till


solfågel
bär solblad
till