så har vi talat om verkligheters verkligheter
bygga upp
verklig
anpassad samt förväntan
åter hoppets ljus
skäppan
fylld med admiter
och detta är att vara föränderlig
den anpassade lyft ur den övertrampades kuvade
detta föränderliga är den kupade handen mjukt
runt din fågel
ödlan
kopparormen hugger ej av sig svansen – de lägger den mjukt av
katten hunden jagar svansen
biter sig i svansen
visst är det så och dessa gör detta i lekfylld kärlek
ser du ringarna de skapar
i det somnade
lade jag
bladet
bladet över mina läppar
såg blå fågel färga natten
och det blev så
jag vandrade in baklänges
detta var ej försökandes se bakåt
stanna i bakom
detta skedde i skärpande av stegen
sherpas sherpani
i förvissning av att fram skulle möta mig i glädje
så var barnets visdom
i det barnet trädde in
barnet sitter vid havet träder pärlor på skirtrådars ljus
däri vandrade jag
upplevandes fram belysa min rygg
och jag såg mina fötter bada i jordens inres tusenfärgers sjöar
i färgkällans ur stod jag
och jag andades ut all min kärlek i din hand
såg ditt ansikte
förvånat
upplysas av vingars
mjuka
dunlätta beröring
i natten i din dröm du sökte ej fösa undan denna
jag andades in ljusflodens virvlar
ett frö var jag i denna stad
upplevde skalvingar flyga ut genom slutna ögon
och skalor vandrade tonande
tonande in i vindarnas stigande
spirande
virvlande
min stängel en slags fjäder
ljustråden med solen upp
i en stund tvekade jag då jag nuddade detta motstånd
denna hinna tunn mellan det vilket ej är mellan
*
i gryningsljusögon
silas droppar
soldroppar
ur silverpärlor
fransar är skimrande
penslar
doppade
i källans
ur
luften andas vingar
bin
surrar
glimmande droppar
gula citriner
bärnstenar
honung
skyddande
lindrande
bringande
och björnen lade sig till vila i mossans händer
mossans linneablommor vakade
lindade drömmar uppför berget
björnen såg barnet
pojken
kinders röda bär
läppar viskade blå drömmar
pojken sitter i björkens lundar
stilla
lyssnande
moln sitter vid hans sida
molnet
en skål
en vagn
en krona
blad doftar goda
och hon sade till barnet
se orden stiga ur markerna
vilka är din hud
stig i
vagnen av ljus av värme spunnen
låt oss segla
och pojken seglade i himlars skogar
såg björkarnas hår svepa
hörde
furornas
sånger
hörde furiernas andning
hörde deras stämmor
skära rent
bladen vilka täckte ögon
se i var vi stiger fram
är vi straffdom
är vi
ljusbringare
varför flyr ni det sedda
varför ser ni ej glöden andas i flagorna
bladen
hennes hjärta ber er
stig fram
i gryningen kisade björnen in i gryningssången
du har alltid förstått
och du är i
har du sett vindar smeka trädens hår
har du sett björnens päls
i vindarnas rörelse
i dess gång
har du sett björnen dyka in i vattenblad
sett den skaka pälsen
sett droppar flyga
ljusbringande
helande
skyddande
och björnen vandrade till floden
avklädde sig
och mannen stod i bergets kronhand
kronhjort
dök i sjööga
och fågel i molnens skogar
såg bågen i rörelsen
kanske mannen är pilbåge så kvittrade fågel
såg båge stiga upp
såg berget höljas i cirkel av två
bågars mötande linjer
och sjön höljde mannens ord
och fågel kvittrade i solfågels bröst
det är ju så
andra sida
mellan
denna mellanvägg denna andra sidan har människan själv byggt upp
hur ofta har du ej sett djuret blicka in i intet
vädrande leende
hur ofta har du sett barnet blicka in i detta intet
denna vägg
detta mellan har människan själv satt upp
och björnen ser vindarna rya
rista allt vissnade in i pärlsådda marker
närandes genom renandes
björnen visar dig ett viktigt skede
hur pälsen rör sig
kroppen är vaggande
lugnlunkande
vaggande skepp
och barnet ligger i vaggan
modern sitter vid spisen
eld
nynnar
och björnen
stiger in i sitt ide
nära
mycket nära elden
värmer sig
smälter ljusdansens vår- sommar- höstregn
björnen visar dig
levandebevarandet av ljuset
det ljus du i sommarnakna fötter dansade vävande
björnen sover drömmande med fjärilar myror humlor
alla dansare björnen mötte
varför blir den arg då den väcks för tidigt
den är icke mogen
och vem blir icke ilsken vid för tidig väckan
väckelsesång
denna vägg
detta mellan har ni själva byggt detta för att frånta er det ni egentligen ser
och ni vet i djupet av er själva att profetior går ej att framlägga ty ni förändrar dem ständigt genom just denna vägg och stigarna visar er riv
riv= rörelse i vetande
se genom den
bejaka det du ser i ljuset av ditt själv
allt är levande vatten
förändrar det vattnet
er huvudtanke gör detta – förändrar vattnet
sött salt bräckt är det ej smaken av era tårar
stillastående vatten ruttnar
härsknar gör mjölken smöret då det står för länge i solen
lev med vad härskna är upplev doften tränga in
mjölken smöret är sådden ängen kossan allt
vattnet
förändras ej
i bemärkelsen lämnar ej sitt själv
påverkas kan det göras av det ni däri kastar
hur det än är
så vet detta
vatten renas
vatten kan ej vara stilla
det finner vägen till sitt ursprung
detta helt utan att söka
och björnen stiger ur sitt ide helt utan väckarklocka
se detta mellan
denna vägg
liknar den ej grus dimma i ögonen skaver den ej
liknar den ej ljuspelarna i skogen efter regn
i regnen upphörande
liknar den ej gryningsljuset
skymningsljuset
och det är väl klart mjölken surnar smöret härsknar
solsting kallas det helt visst
är det därigenom förödat
inte alls
det är därför björnen med flera är i sitt ide
adamant
hård är dess stämma hård är dess röst
är icke hård
se ljus
skimrande
stiga ur
adamant
kristallstavar
är hängen i trädens kronor
morgonregnens kristalljus
målar dalens upphöjda stigar
pärlsådden gror ur en gång haven
jorden s inre
hennes hjärta är icke hårt
jordens inre
är icke gungfly
det är hennes vackra skimrande hjärta
hennes hjärta är icke hårt
och det är icke
ditt
hjärta
hjärtbärare
i ljusregnen
och jag frågar
varför söker ni er till profetior
för att säkra er
för att inge er hopp eller tro
för att styrka er
inser ni icke att dessa profetior vilka så ofta är karismatiskt övertygande stoppar er
hindrar er i insikten av att ni ser
tag projektilerna i er hand
se dem i det de är
skänker de verkligen hopp
är dessa icke att likna vid dödsdomar mer än hopp
är dessa icke födelsedagspaket med vackra snören vilka ni i er förtvivlan manar fram
vari är er förtvivlan
och jag frågar
varför söker ni er till profetior
för att säkra er
säkra framstigen
för att inge er hopp eller tro
för att styrka er
inser ni icke att ni därigenom blir osäkrade pistoler vapen
där projektilerna studsar
studsar okontrollerat
våga
se träden
se det du ser
bilder i allt
hologram
det är vackert vara holograf
holografi är en ädel konst
den låser icke fast
är icke svart eller vit
den är
tredimensionell
mångfaldsdimensionell
tunnel av kärlek
detta var isis
visshet
hon såg genom kistan
såg pusslets skönhet
adamant
kristallstavar
är hängen i trädens kronor
morgonregnens kristalljus
målar dalens upphöjda stigar
pärlsådden gror ur en gång haven
jorden s inre
hennes hjärta är icke hårt
jordens inre
är icke gungfly
det är hennes vackra skimrande hjärta
hennes hjärta är icke hårt
och det är icke heller
ditt
hjärta
hjärtbärare
i ljusregnen
och jag frågar
varför söker ni er till profetior
se det hon såg alltid ser
alla mödrars moder fader
hon steg in i grottan
björnen gör det
steg ut
hon kunde
ej överge det hon såg
och hon överger detta aldrig
var
svarsljus i det du en gång bejakade
ditt
liv
*
upplevde kärleksfyllda händer
varsamt giva mig modstyrka
endast
en dust – ja dust är damm men detta dust är stoft av ljus
endast då du är redo
ja, ännu var jag en sömngångare
en sömntuta
och hon förde mig utan att röra
sångerna ljuset värmen steg in i mig
och jag andades ut all min kärlek
och ytan
marken skänkte mig strimma
i det steg jag upp
vek ut hjärtbladen
en ranka fylld av längtan
trodde du rankor kväver
hänger sig på
hänger
h ä n g e r – giva sig hän
trodde du rankor kväver
hänger sig på
utan
är
rankor kväver ej
rankor samspråkar behagligt
upplevde spiralens rörelse stiga upp
ja
klättrade gjorde jag med solen runt kanalen av liv
var detta en blomsterpinne var detta en vandringsstav
slutade den
vart började den slutade den
leendeljus omslöt klättringen
i är existerar ej början och slut
spindelmor väver
pärlbeströdda
drömmars
livsverk
var detta spinalen
spirea
och jag såg ljusfloden
uppfylla hela hennes inre
andades in ljuset och viljan
viljan sjönk in i regnbågsfloden vilken gav mina rötter färg
jag stod i färgkällans ur
och vindarna slumrade i trädens kronor
såg vindar vika undan täcke skaka ur sömnen
sträcka ut sina mantelsånger vida
och silverne klanger uppfyllde trädens klarnade kronor
barnet sitter vid havet träder pärlor på skirtrådars ljus
i detta hörde jag gryningsfågel väcka dagen
och jag lyfte bladet från mina läppar
kolibri kysste hennes fåror rena
och upplevelseregnen vattnade den stormande känslan
lugnade dess irrande stämma
upp lev
stig i dig
lev upp
till ditt djupa
stig upp ur din fingerborg
aldrig mer skall jag stiga ur denna kärleksbädd
så sade bladet jag lyfte från mina läppar
*
och vandrade gjorde jag över stenskodda marker
hästarna satte sig ned
lossade sömmarna
lyfte skorna
av
fotvalv andades friljus
såg bergen sjunka in i hennes bröst
hon tog in dessa med glädje
smekte varje blad
läste varje blad
med hjärtljus
och hennes hjärta är ej hårt
först släppte bergen stenar
rullade nedför sluttningar
stenar rann in i haven
och haven tvagade stenarnas sprickor
såg såren läkas
haven lyfte stenarna
lade vägar skinande rena
mottagande fotvalvens broar
och stenarnas sånger
växte
bergsblad lades till knoppande
ja detta är bergens liv
och ser du de runda stenarna
pistiller pastiller pasteller
blomögon smyckandes vägen till tempeltrappans steg
och ådror rann in i stenblock
marmorskivors solguld
altarer vandrade vida
altaren steg fram och altare är icke för tillbedjan
altare är edra hjärtans bäddar
och hon lade rosen i sammetsbädd
bad fåglar om dun
fyllde var
doftade lavendel däri
rosmarin till dagning
sömmade hölje av sammet djupblå
andades in
i bädden syntes hennes ansikte
och hon lade rosen i sammetsbädd
detta är din ros
så sade hon till den hennes håg rann
och blodet sjöng
stenarnas
ådror
mottog han rosen
det svaret vet jag ej
men
jag hör hennes väna stämma sjunga där i fågelträdet
i tempellunden
i hjärtbladens vingar
hon sjunger kärlekens stämma
sin längtan
sitt hopp
och sina drömstigar
och jag andades ut all min kärlek i din hand
och jag andades ut all min kärlek i din hand
*
och jag såg natten vika ut sina blad
och jag avklädde mig sömnskrudens spetsbårdsdrömmars
mjuka rosengårdar
liljors doft
lade den i ögonhänder insteg i denna öppnade skål
sköljde mitt ansikte klarnat
insteg i kroppens vandring
vandrade fyrtiotvå gånger i cirkelns varv
kröp in i skalet lämnade strand
skred in i havet
upplevde tyngdlösheten fylla mig
kanske
dyker du in i detta hav
och han frågade mig och hon frågade mig
vilken är din vilja
vaka över detta ark
givet av legio
i sjuhundra årsringar såg jag det lysa
ur jordens täckta
färgkällas
ur
*
och jag har frågat dig vilket ditt namn är, du vilken talar till mig i solvinden i månvinden i stjärnregnen
du svara mig
varför är namnet av sådan särart sådan vikt hur skall vi då kunna segla
segla i varandra säger du mig
du frågar mig varför jag önskar eftertraktar denna tvedelan av en denna tvedräkt av endräkt av ettdräkt i det vilket nu är alltid var alltid är att vi såvackert seglar i varandra
*
och jag vandrar i den stora ekskogen
ser ekar
släppa fjolårslöv
vet detta
stenpärlor små växer in i ljus
viker ut bladvingar
ekar blommar
ekollon
skalbaggar virvlar
ur dem stiger
vitblommande rodnad
ja ur ekarnas mantelfamn
stiger körsbärsträd
så vackra skrida de
och jag vandrar i denna stora skog
i ett grenverk synes svartskimrande panther
och jag frågade denna panther
manar du in natten
är du natten i mitt bröst i mina ögon
länge såg panthern in i mig
jag är icke natten
och havet vek upp sina vingar
himlen skimrar i tusenfjädrars skriftpärlande regn
och klipporna reser
vita svanar med utslagna vingar
blomstergirlanger
sprider doft av kaprifolen
jasminen
adamant
hård är dess stämma hård är dess röst
är icke hård
se ljus
skimrande
stiga ur
adamant
kristallstavar
är hängen i trädens kronor
morgonregnens kristalljus
målar dalens upphöjda stigar
pärlsådden gror ur en gång haven
nej
admanten är icke svart är icke vit
så sade jag för att bruka bilden så vanlig skriven livets så kallade motsatta sidor, polariteter
ändock är admanten allt detta båd svart och vit, detta ser jag i det jag skriver admanten läser admant, ser dalmatin – ser svart och vitt lösas upp i färgkällans ur, ser dalmatin vandra och i kärlek vända huvudet ögonen till mig leende så vackert leende i värme
jag genomsyras av denna omstrålning upplever moln, kärleksmoln hölja mig i detta uttryck denna gest
dalmatinens ögon säger mig; du ser och detta gläder mig
ödlan
kopparormen hugger ej av sig svansen – de lägger den mjukt av
katten hunden jagar svansen
biter sig i svansen
visst är det så och dessa gör detta i lekfylld kärlek
ser du ringarna de skapar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar