vi använder oss ofta av
liknelser
kanske för att det är lättare andas i dem
låt dem stiga in i ert tömda sinne
verka inom
er
i det skall hjärtats sånger stiga
upp
ur
er
strupe
edra
ögon
det första modern upplever då barnet lämnat hennes kropp
hennes grotta
är
tomhet
en stor tomhet vilket jag kan se vara det svarta hålet
denna tomhet vilken modern har så svårt att förklara
och hur skall hon kunna förklara denna dubbelhet
denna dubbelverkan
det är svårt
svårt i allra högsta grad;
det modern upplever eller känner är ju att hon har behov av att fylla detta tomrum
kanske är det detta modern söker göra däri hon så ömt håller barnet tätt emot sitt bröst
i sin famn
det kan tyckas vara märkligt att likna detta vid hunger
det är en slags hunger
det är en slags hunger vilken har behov av näring
under de nio månsegel barnet var inom henne upplevde hon barnets kärlek, en allomfattande kärlek ty det är ju ”inte endast så” att barnet är inom modern, modern är inom barnet i det att barnet har utsett henne till livgiverska i det fysiska, de är båda omgivna låt oss säga av ett kristallskal, en äggform en livgivande kristallaura, oval, ellips, knopp, detta kristalljus är livgivande regnbågsopalguld
under
i de nio månsegel barnet var inom modern upplevde modern i alla stunder barnets kärlk, den stilla rörelsen, stundtals låtta tryckningar vilka påminde henne
ja, naturligtvis är det ett andningsutbyte mellan dem – andningsström, andningspuls
så plötsligt är barnet så att säga utanför henne – modern – utanför hennes hud
det är en känsla av övergivenhet.
barnet studerar modern
moderns ansikte in i detalj, sensibilitetsfotografering
var det du vilken bar mig
barnet lär känna modern lär känna omgivningen, var detta allt det vilket bar mig
är detta mitt val
är detta mitt hem
är detta mitt jordetempel
modern och barnet skänker varandra kärlek
de lär känna varandra
modern har behov av att fylla detta tomrum vilket har uppstått, fylla det med själslig näring i form av konstnärligt skapande; måla läsa skriva – förhoppningsvis gör hon detta – därmed befrämjar hon barnets växande, befriar hon barnet från dåligt samvete. ty det dubbla i detta svåra är just detta, egentligen kanske modern skulle önska barnet in igen.
barnet smakar på livet
på i alla upptänkliga sätt
fyller därmed sig med det barnet är i
barnet är ande samt avskiljs i växande in i sig själv till sitt själv
detta för att åter stiga in i ande
med andra ord; barnet fyller sig
tömmer sig in i är
tomhet är vilja till
hunger är tillföra
om du ej upplevt tomhet – tom tomhet, fattigdom kan du ej uppskatta
genom tomheten stiger du in i kärlekslängtan
glöden , flamman antänds
det sker ur en djupönskan vilken är; så är min vilja att ej ha det igen
därigenom brinner du i kärlek
du är kärlek
du är lågan i elden
det eld är
*
min älskade lade i drömmen sina händer över mig
jag viskade skimrande
var det du vilken strödde rosenbladen
lindade in mina tårar
och han följde mitt hjärtas linjer
läste mina händer
öppnade mitt bröst
jag huttrade i morgonsången
och han kysste henne in i gryningssolen
*
jag såg berget öppnas
frihjordarna galopperade med glänsande manar
manande
*
(o tavla)
o tavla
ur den mytomspunna sjön
du drömmarnas sjö
i dig
ber jag om nåd
tillåt mina
händer andas
bädda mig i dimslöjors skrud in
sänk mig in i
ditt hjärta
för mig
till
han
med rosenvingars ögon
och drömmarnas sjö
bar mig in i
havsgrotta
skimrar
cinnoberröd
tecknen stiger fram
du väntar mig
i eldens nära
avkläder mig
all var daglighet
skrudar mig i dagande
all var
dagande
i allvar
möter vi
våra handljus
vilja
våra ögonljus
vilja
våra hudljus
vilja
vi stiger in i värmen
bönen för oss in i havets cirkel
vi är förenade vågor
vilka följer cirkelns
krets
från mitten vidgas vi
från periferin
dras vi
in
in i varande
hetta
det vilket hetta är
passionerat
leder vi
instrumentens
färger
toner
klanger
väldig ljuder symfoni
i vår hjärtgårds
tempel
handberöring
ögonberöring
ord blandas
talas tysta
brista in i varandra utan att förlora oss
en ändå två
två ändå en
en vacker fågel med tvenne vingar
en kärleksfågel
i gryningen ser jag mig i spegeln
sjöspegel
jag ser
rosen
i dina händer
*
*
*
i kvällens andning
sköljde sammetsmantlar in
gråvioletta
i skimrandegulvitt
putsad
elfenbensvit
i fjärran isande turkos
regn
vackra regn
fönster är
hav
tystnar
tyst
tyst
mitt hjärta
lyfter ansikte in i borea ohion
hennes hud skimrar mjukglödande
persika doftar
aprikoser
lägger händer över mitt bröst
är fågel med vingar
om mitt frysande
vad är
detta
sjunkande i stigande
stigande i sjunkande
*
vi använder oss ofta av
liknelser
kanske för att det är lättare andas i dem
låt dem stiga in i ert tömda sinne
verka inom
er
i det skall hjärtats sånger stiga
upp
ur
er
strupe
edra
ögon
så ofta höres liknelser
pil vilken genomborrade mitt bröst
tagg vilken genomborrade
smärta vilken genomborrade
så tydligt ser jag
genomborrandet
jag ser en borr runt vilken det sprutar vatten
vattnet är tårfloder
borren borrar
genomborrar
förhårdnandet
det mineraliska
skalen lagren
borren öppnar upp
detta är rakt igenom
och därigenom öppnas ett vitt hål
det är icke ett svart avgrundshål
det är ett hål vilket möjliggör för vindarna att vädra
att andas ren luft
ja
pilen
taggen
genomborrade bröstet
genomborrar bröstet för att du skall se klart
allt är icke det vilket det utger sig för att vara
allt är icke det, det synes vara
det genomborrade bröstet av kärlek är icke detta bröst
och så har min innerliga önskan blivit den vilken kanske tallen andades, där tallen stod på klippan i skogen i myrens händer, vad andades tallen
vilket var mitt barns, min ungdoms upplevelse för det var i de stegen jag så ofta mötte den
var upplevelsen att uppnå; upphöjdhet, berömmelse all världens rikedomar –
min upplevelse var tillförsikt
frid
och så har min innerliga önskan blivit att uppnå frid
att hon – jag steg in i skall finna frid
frid med mig
mig vilken i detta är
hennes
hjärta
inför mig ser jag tallen
ser droppar
kåda
tallen gråter
så gör allt
allt skänker tårar
vilka upptas
så vad är alla dessa tårar
dessa tårar äro svarta pärlor
svarta pärlor vilka tränger fram
ögonen svettas svarta pärlor
svarta pärlor stiger upp
upp
ut
ur
vad får dessa svarta pärlor till detta
vad får dem till detta stigande
vad får dem att stiga
upp
såren i barken
elden
jag skriver detta och ser den svarta modern
– det sanna kolet –
den svarta modern
varför ser jag pupillen – de svarta pärlornas väkterska
hon hör då du är redo
pupillen vidgas
i det att
du
är
redo
lyfter den svarta modern detta vackra radband
det är då den röda modern
– sannheten hjärtat elden kärleken –
andas pärlorna röda
jag ser blodets strömmar
radbandet stiger upp
samt lägger sig i den blå moderns händer
– i ömhet vakar jag med din dröm -
blå är radbandet
drömmen vilken är ditt hjärtas frigörs i detta samt stiger in i
den vita moderns ögon
du ser vägen
kolet har andats
glödande vaknat i lågor
har renat och nu säger jag åter; jag har sett diamanter växa
och visst
visst
helt visst är detta vitt ljus
och detta är tallens väg in i accepterandet
den totala friden
tallen bannar sig ej för att den valt den kala berghällen
ja – till det yttre ser det ut som att yttre omständigheter gjorde allt
tallen bannar sig ej för sin växtplats
för den växtplats den valt – berget
berget nästan helt utan det vilket behövs:
jordmån, mylla
bannar sig ej för vindarna
regnen
för allt det vilket kanske upprör tallen
tallen är där
är i acceptansen
i acceptansen
bannar
sig
ej
i den acceptans vilken är
vilken är
djup insikt eller högre
vaknar friden
och i den friden andas liv
de svarta pärlorna är de gömda tårarna
vilka frigörs
då
du
är
redo
att se
se dem upplysas
upplysa dig
så det vi kallar för natt är då
– för mig –
en enda stor svart pärla vilken visar mig stjärnornas bud
vilket är:
andas frid i dina händer
*
vilket är;
andas frid i dina händer
allt är icke det vilket det utger sig för att vara
allt är icke det, det synes vara
det genomborrade bröstet
av kärlek
är icke detta bröst
ja
jag har skrivit till er
om kärlekens vägar
öppnat
mitt bröst
det bröst vilket jag så många gånger sömmat
med korsstygns
dubbla
sjudubbla
suturer
rosengården grät varje gång
vände taggarna inåt
var gryning har jag vandrat in i skogarna
bett daggkåpebladen till
tvagat har jag såren
med daggens
droppar
bett varet undan
jag har sett varet
droppa
i en ögonblicks stund sett
dessa droppar skälva
sett dem sjunka in i varsamhänder
sett dem stiga upp
gnistrande klara
vika ut bladen
jag har bugat mig ödmjukt inför
det jag sett
andas i
detta
sökt visa sårens var
hur varet kan förgifta
göra stegen ensliga
ensliga stegen
hur varet
längtar till
klarnade
droppar
och jag har drömt alla drömmar
om fingrars lätta beröring
läppars snuddande
om min huds skimrande möte
om mina ådrors brusande forsar
om pulsandning
om eldregn
om soldroppar
om havens strömmar
om eldens lågors förening
om grottans skimrande väggar
om tempeldanser
om klanger stigande
sjunkande in
om vandringar
om möten
i ängder
i skogar
i grottan
i skogsstjärnors ring
allt detta har jag
drömt
om all
min
längtan
och den är sann
den är
sann
*
allt detta har jag
drömt
om all
min
längtan
och den är sann
den är
sann
och för den verkligheten gråter jag
och inser ej varför mitt bröst värker
och jag stiger in i hennes bröst
in i hennes svarta bröst
däri ligga kronbladens
slutna händer
hoprullade
svarta pärlor
det är märkligt
de är
skimrande
sammet
länge
låg denna ros
i en vacker enkel glasskål i vatten
en sjö i renaste kristall
så lycklig var rosen
då hans hand
plockade
rosen
då hans ögon
omfamnade
rosen
då han hämtade vatten ur källan
hällde detta vatten i denna skål
skålen klar genomsiktlig
hans vilja var att rosen
skulle
se
ut
att alla skulle se rosen
rosen skimrade
vek ut alla bladen vida
gav doftande skönhet
var gång han
passerade
de första stunderna stannade han
gav rosen friskt vatten ur källan
så kom det sig
att han
en grå slöja
inte skimrande grå
en märkliggrå slöja sörja upplevde rosen
rosen
har vissnat nu
i skålen
*
och för den verkligheten gråter jag
och inser ej varför mitt bröst värker
*
handberöring
ögonberöring
ord blandas
talas tysta
brista in i varandra utan att förlora oss
en ändå två
två ändå en
en vacker fågel med tvenne vingar
en kärleksfågel
i gryningen ser jag mig i spegeln
sjöspegel
jag ser
rosen
i dina händer
*
mina ögon dricker maskrosor
min hud
dricker
maskrosmjölk
ur bladskålar
jag söker andas kiselsångerna
hon
kvinnan hade levt sina dagar
utan höga önskningar
ja så hade jag
gåvor är mig givna
och de har jag velat
är min vilja giva vidare
målningarna med penslar doppade i färg
målningar skrivna med penna doppade i bläck
bläck
djupa färger indigo violett grön
nattfärger
penslar doppade i färg
skira färger ändå starka
skikt
kvinnan hade vandrat sina dagar
i den tidiga morgonen vaknade hon
hörde fåglarnas danser
tonandedanser
himlarna andades silvernevita
en sidenbaldakin
träden rörde sig sakta
susande lövsånger
hon lämnade bädden
såg ut över ängen eller det var mer att
blicken rann in i ängen
ängen
ett hav
ett maskroshav
ja
hon sörjde
sörjde över det faktum att hon ej lyckades lyfta lyckan in i sig
för se hon var fullt medveten i att hon ej behövde leva i denna olycka
de sista dagarna hade hon undrat över huruvida
någon lagt taggar i hennes morgondryck
taggar vilka rev och slet henne sönder
hon kunde dock icke se vem eller varför
denna dag brast det
tårarna flödade
det är märkligt säga brast ty det är mer
en vansinnestyngd i bröstet
en upplevelse av att gå under
en upplevelse eller känsla av total ensamhet
skulle vilja säga;
morgonvinden
susade
undan
fönstret
rutan
steg sakta in i kroppen
lämnade bädden
sköljde ansiktet i morgonrodnaden
slöt ögonen
lyssnade in
fåglarnas tonande
danser
humlor getingar bin
trädens sånger
överfölls av
mina tomma
handskålar
fingrarnas längtan
röstens
ögonens längtan
ängen strålade gul
solkjolar
maskroshav vackra
jag orkade ej mer
lyfte ur mina ögon
lade dem i
maskroshav
mina ögon dricker maskrosor
min hud
dricker
maskrosmjölk
ur bladskålar
jag söker andas kiselsångerna
*
pusslet är
runt
en vacker ljusboll
omgiven av
värme
vad – säger du
värmen andas i jordens inre
magmaglöden
mödrar tolv ler
säger helt stilla
kvinnan omfamnar mannen i det inre i det yttre
tillsammans är dessa helhet
*
allt detta
sjö
där mellan de två
bergen
andas
kom vackra sångljus
kom
visdomsmoder
uråldriga
snäcka
till
de
har
hört
rösten
mana
*
han ser henne ej
känner en närhet länge visdrömd
vädrar runt om sig
hon ler från platsen han ej ser
hennes ögonfingrar för varsamt
mjukhängande granmanteln
en aning
till
sida
hon ser ut mellan särade
mantelfingrars
glipa
han ser henne ej
upplever en närhet länge sköljandedrömd
han vädrar runt om sig
klär sakta av sig
hon sitter på berget iakttar
det har hon kanske länge gjort
hennes vilja är ej att störa
honom i hans
denna stund
andas
sjö
där mellan de två
bergen
andas
kom vackra sångljus
i det skall hjärtats sånger stiga
upp
ur
er
strupe
edra
ögon
hon sitter på berget
ser honom
stiga in i sjö
sjösmycke i tidiggryning omfamnar honom
han den vackre är ett med och han dyker ned in i
stiger upp till ytan
skakar
droppar ljusgnistrande runt sig
lyfter händerna stryker ansiktet seende
i det
ser han henne
vid stranden
bilden stillnar i lyckoljusbådas
hans händer lyftas sakta
ber henne i
*
berget öppnar sig
ut galopperar frihjordar med glänsande manar
manande
gnistrande hav stiger ur deras spår
virvlar
virvlar
virvlar runt
gör vida kjolar
vallmoröda
vingar
*
min älskade lade i drömmen sina händer över mig
jag viskade skimrande
älskade
var det du
du vilken strödde rosenblad
lindade in mina tårar
och han följde
mina hjärtlinjer
läste mina händer
öppnade mitt bröst
*
jag huttrade i
morgonsången
*
min älskade lade i drömmen sina händer över mig
jag viskade skimrande
älskade
var det du
du vilken strödde rosenblad
lindade in mina tårar
o tavla
ur den mytomspunna sjön
du drömmarnas sjö
i dig
ber jag om nåd
tillåt mina
händer andas
och han kysste henne in i gryningssolen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar