den 21 maj 2011

vindfolken stå i ring
vindbarn
väver ystra
danser


står på en stege målar väggar


stege vajar


för att du klättrat till den översta pinnen
är ej den längst ned borta


det ryker det fräser det klingar
hammare städ
vatten eld luft ur jordådror
tvenne spjut rundstavar förfärdigas
de stå i tempelcirkel följer vindars rörelse
rundstavar nuddar klanger djupa stiga
de stå i tempelcirkel
lyfta klanger
det ryker det fräser det klingar
hammare städ tång sax
vatten eld luft ur jordådror
tvenne rundstavar
fästes samman med
pinnstavar
tonskala
vilar
still


de ler i vishet


det står en stege i tempelcirkel
följer vindars rörelse


jag frågar dig
hur kan denna stege stå


det gör den
hav tillit


stegen


du klättrar uppför
steg för steg


balans


då du når toppen är ej marken
grunden
borta


det vilket var






minns hur de shinglade hår
allt för att lätta tyngden över axlar


det är så svårt att
andas


de shinglade granens hår för att upplyfta marken


mantlarna
kvistarna
band ålderskvinna till knippen
ur eld lyfte hon sticka
granknippen
glödde
gav pyrande
knasterglöd


det är så svårt att andas


det är väl klart jag skriver längtan


promenader
samtal


inte bara detta
dag efter
dag


taltystnad
min attraktionslag
min attraktionskraft
min


attraktion


ja


vad säger den


mig säger den


det är ytterst svårt att andas




i tempelcirkeln stå


och granen följer vindarna, följer visar rörelsen
och granen bär de djupgröna barren
bär skottens ljusstarka skimmer
ser granskotten innan de djupnas
de sitta i yttre kanten av varje gren och
de äro hjärtformade
jag frågar dig –
hur kan det komma sig att det gröna bär
sådan myckenhet av vitt av sol
är detta svavel, är detta fosfor


båda dessa brinna starkt
det gör den vilken bär framtiden i sin hand
brinner starkt
sansa dig, upplev rörelsen


och granen följer vindarna, följer visar rörelsen
och granen bär djupgröna barr samman med nyskotten
följer i sans med och skotten djupnar


granen växer sträcker sig hög
stammen är rakstolt
är brun
närmast stammen andas skugga
och granen följer vindar
i denna sans
följande sans når ljus in
in närmast stammen
granen bär fram bär då
kottar


granen bär kottar
röda
blir
bruna
fjäll


jag frågar dig åter, är detta fiskar
fiskar vilka simmar
är detta fjällkedjor
pyrit glimmer
är detta fiskar


det är frön


frön sitta i elliptisk form
tvenne händer
bedjandekupade till varandra
möts snuddande
fingerblad till fingerblad
mjukhöljande
hjärta
detta är frön av fram av då
granen släpper kottar
fåglar
ekorre
mumsar
frövandring vida
andas


den gamla andades sin sista suck
detta liv steg ur bröstet
vände sig ej om
såg ljuset
det starka i strimman där
vid dörren
vid gläntan


vackra glänta i skogens hölje
däri brinna en eld
stenar ligga i ring
det sitta ett livsväsen vid eld
med pinne rör den vid glöden
ett livsväsen vandrade ur bröst in i glänta
en hand visar väsendet till
i det ögonblicket vaknar glöden
elden
låga
lågor dansar
trumma ljuder
jag frågar dig, är detta en trumma
det är ditt hjärtas sång
och lågor stiger samman
lågor
frön sitta i elliptisk form
tvenne händer bedjande kupade till varandra möts
detta är frön av fram av då
granen släpper kottar
fåglar
ekorre
mumsar
frövandring vida
andas


jag frågar dig
vad är detta
detta är fram är då
detta är de


det sitta ett livsväsen vid eld
med pinne rör den vid glöden
ett livsväsen vandrade ur bröst in i glänta
en hand visar väsendet till
i det ögonblicket vaknar glöden
lågor stiga in i väsendets bröst
du bär en knopp i
ditt inre
väsendet andas in


liv


sitt en stund här
finn dig i ditt själv


i stugan däri den gamla andades sin sista suck
hade de tvagat kroppen
med fjärilslavendelblad
myrtens vita blommor
med rosmarin
med nejlika


furugolvets rader hade de skurat med tallbarr
runt bädden strött gran basilika
blåklint och
hjärtansfröjd


det är en vacker dag att resa


i det trenne dygnets slutna ögon
förde de kroppen till vila
antände granknippen


i livsängen
dansar
barnet
in


i tempelcirkel blomma
körsbärsträd
i körsbärsvinden


barnet bär i sitt hår
krans av smultronblomm
*
(granen)


minns hur de shinglade hår
allt för att lätta tyngden över axlar


det är så svårt att
andas


de shinglade granens hår för att upplyfta marken


mantlarna
band ålderskvinna till knippen
ur eld lyfte hon sticka
granknippen
glödde
gav pyrande
knasterglöd


det är så svårt att andas


det är väl klart jag skriver längtan


promenader
samtal


inte bara detta
dag efter
dag


taltystnad


min attraktionslag
min attraktionskraft
min


attraktion


ja


vad säger den


mig säger den


det är ytterst svårt att andas
*
(morgongåva)


tack alla ögonvingar
vilka
omfamnar
orden




natten är ett svepande moln


lyfter ögon in
i


glittrande




natten är ett svepande moln
jag dansar i
stjärnängder
fri


huru ljuveligt dofta de




i gryninssången vaknar hon i vindarnas böljande hav


ser berget
röra vid himlen
himlen röra vid berget


till berg leder trappor
vattenfallstrappor


stenar rundmagade
blanka ler
fröjd


vattenmoln
färgkaskadsbågar


ljuset möter berg
berg möter ljus


ljusvatten strömmar in i berg
varvid
var vid
dina sinnens fyllda bruk


med ömhet smeker jag dig jord
sår frön givna i himmelsängden
grodden spirar i himlabäddar
spirar i jordebäddar
ser hjärtblad
stiga
in


till berg leder trappor


ljusvatten strömmar in i berg varvid
berget öppnas


sakta
sakta för allas ögon sker det


berget är öppnad kronskål


himlafärgers starka klarsken
dansar målande
förenar
enar


synvillan av delad


himlafärgers klangstavar
kristalljus
rör vid


linneaklocka blir en björn
rör vid björn blir en bärnsten
blir blir blir
böljande livsfärger
hon lyfter sten
öppnar vingar
skalbagge
vackra
böljande livsfärger


detta följde hon
stigen uppför berget
doppar penslar i
bergsskål


målar tonerna hörande hudar
doppar pensel i bergssjö
målar klangsvepande ögonfröjd


luften genomfors av
allvärldars fåglar


lyfter haven
haven är bergen
bergen är haven


natten är ett svepande moln
rör vid mina strängar i
nattens virvelljus


och himlasångerna uppfyller själen
hon dansar i friljusängder


kroppen
kroppen
denna underbara morgongåva
förtäljer dig livets saga


och vari är de uteblivna samtalen


denna underbara morgongåva
förtäljer dig livets saga
du skall se


hon bugar djupt inför orden
i tacksamhet tar jag
till mig


stegen rinner ändå tyngdfyllda nedför
händernas fingerblad släpar efter


vindfolken
andas




vemodstämma ljuder högt ovan


är icke vemod
kallar hennes blick
öppnar hennes
skrud


hon svävar till




tvenne fåglar svävar


berget är en öppnad kronskål
molnskål solmantlad
stiger de i


molnskogar
mjuka
hälsar


de älskandes steg




himlafärgers klangstavar
kristalljus
rör vid


linneaklocka blir en björn
rör vid björn blir en bärnsten
blir blir blir
böljande livsfärger
hon lyfter sten
öppnar vingar
skalbagge
vackra
böljande livsfärger


detta följde hon


gråter i sina
händer


ser penslar ligga utslagna