förverkat
dina steg är ej förverkade
de är förvärkade
förvärkar
förvärkta leder
jag sluter mina händer låter dem falla
löv utan text
utan
hud
skira
spindeltrådstunna
linjer är det enda vilket håller samman
askbårder
jag såg elden falna
kupade händer om detta för att de ej skulle blåsa ut dem, lindade askbårder runt. Det såg väl närmast ut att vara en labyrint eller kanske mer en spiral, mer två halvor i en bildade cirkel. Så gjorde jag och askan höll varsamt glöden i sina händer, hindrade den att i förtvivlan rusa. Därvid satte jag mig mindes varje lågas rörelse och detta fyllde mig med stilla glädje, så många gånger har jag lyft stenar, sett dem i begrundansljus samt lagt dem in i elden detta för att skänka dem värme för att omhölja dem med ljus och jag har sett dessa stenar först knipa bladen samman för att då de upplevde inremognad vika ut bladen, ja – jag såg dem stiga upp ur elden dessa vackra lågor. Nej – benämn dem icke komna ur helveteselden, denna eld är livets ursprung, sprungen ur kolets händer hennes inre öga svart sammetspupill röd andas denna eld och du vet att denna eld icke är det människan benämner eld, denna värme är icke den värme vilken alstras i radiatorer element, jo detta är eldens element och den har en världsgrundande urkälla, hjärtats glöd kallas den visst, helt visst och det vackra är att denna glöd andas i hjärtats sjö, är icke det förunderligt så säg. Glöd i en sjö- då minns du med ens kärlekens ord ur rot ur stam ur krona till doft, doftregnen andas, hur kärleken låt oss säga har förädlats
i det att jag lade händerna helt stilla behärskade känslan av att rycka upp dem ur elden hände det sig att linjerna att huden upplöstes, förenades med askan och du vet att aska är ett av det renast, du har skrivit björkens sånger och björkaska är reningsmedel bland annat. Det vilket återstod var dessa spindelvävstunna trådar, ja – du kan se detta i höstens andning eller mer i våren då snön smälter då fjolårslöv åter visar sig, då kan du se dessa löv, de är spindelnät och de är avskalade hud, de är däri sensibla fragila taktilberöringssinnen, och det är verkligen att helt oskyddad uppleva allts rörelse. Och jag frågar mig vari jag skall vandra så oskyddad och jag vet att jag är skyddad i den stund jag andas denna fråga, det är dock så svårt inse detta ty det mänskliga vardagliga är så tyngande svårförståbart. Och jag vet att jag ej är ensam ändå är jag så ensam så blottad och nattvindan frågade; vem vill tala om is, det enda jag vet är att jag måste ha is i magen och åter ser jag snön och det så kallat avskalade lövet och inser med ens att snön är varm, vi upplever kyla, isande kyla men det denna kyla gör är att höja vår värme, höja vår värme i insiktsljus klarhet, detta är elden och hur skall så vackra kristaller vilja kyla oss. Ja – för en stund i en tiondels sekund kanske frysa oss till isskulpturer detta för att vi skall erhålla balans. Och hon frågade mig var är vägen och jag svarade henne dit ditt hjärta leder dig.
Ja – jag såg stenar vika ut bladen. Jag såg dem stiga icke rusande icke hastande sakta likt stigande dammkorn du vet dessa glittrande partiklar, jag såg dem stiga i ultrarapidisk sång och detta är så vackert uppleva. Och i kvällen såg jag molnen samlas blommor trädkronor mjuka, molnen skapade mjuka bergsformationer och jag såg pelarljusen röra vid marken och min vilja var i denna stund kliva ur samt kliva i, vandra uppför dessa ljusregn, släppa mina steg mina händer fria, jag stannade i det jag var satt kvar i bilen och åter sitter jag här i skriftan. Och jag vet att dessa pelarljus är mer än molekyl atom partiklar i hemisfärers eller atmosfärers begreppsbildningar. I och för sig är ju det vackra namn dessa sfärer, sfäriska danser. Ett av dessa pelarljus strålade starkare ja var mer en förkroppsligad pelare vit, sakta andades vindarna, inte sakta, jag visste trots att jag satt i bilen med min syster min andliga syster på väg hemåt att vindarna inte alls var saktmodiga det var lätt att skönja i mötet med markerna med träden. Det frapperande är vid åskådandet av gräset att det ger intryck av stilla, så är det även med lövverken, de stora orkestraliska symfoniernas verk, de ger intryck av stilla kanske detta är beroende av att de genom vindarnas frigörelse förenas blir ett, och åter ser jag molnen sakta segla.
Och jag frågar mig – har jag förverkat mina steg, är det därför allt detta sker, är det därför jag vandrar dessa otända nätter är det därför smärtregnen sköljer genom mig, är det vindarna är det ja, vad är det. Det enda jag kan uppleva är att jag är mer blottad än någonsin.
Och de svarar mig att mina steg ej är förverkade
De säger dem vara förvärkade
förverkat
dina steg är ej förverkade
de är förvärkade
förvärkar
förvärkta leder
och detta kan jag se, jag ser moderns havande kropp, ser tyngden och jag minns hur sårbar jag var och samtidigt hur väl jag mådde av att vara detta barnhölje, min mage huden var höljande vingar om barnet i min kvinnogrotta och jag vet att väggarna skimrade röda i denna eldgrotta
och jag kan i skrivandet uppleva förvärkarna och vet att detta är låt oss säga lärostigens riken, jag vet att förvärkarna leder till födelse, dessa värkar går ej att hindra ej att påskynda, ja – jag vet att de har uppfunnit medikamenter vilka kan detta och jag vet att det går att tillgripa kejsarsnitt, det är ej det jag skriver om, jag skriver förvärkarnas innebörd och i ljuset av detta kan jag se vari deras ord är. jag kan även medicinskt se innebörden av förvärkta leder, snedställda leder och jag vet att detta är uppkommet av eller genom en minskning av brosk samt en förhöjning av ledvätska, inflammatoriska processer, det är icke detta jag skriver här, se stelnade leder vägleder, stelnad rörelse, se förvärkta leder, vägen hjärtvägen är ej sedd på grund av obalans på grund av tillkortakommanden. Dessa tillkortakommanden är ej beroende av din oförmåga snarare av din överförmåga – vila stilla i din källa. En led vilken halkat ur är stukad eller bruten, den helas. Förvärkta leder i denna bild går att andas in i läge,
så dina steg är ej förverkade,
dessa är verkande för
och därigenom i förvärkar
och jag frågar hur länge detta skall pågå
och de ger mig ännu en bild
sätt dig här vid elden
lämna kroppen här
elden vakar vid den
över den
kom
vi vandrar
och vi vandrar över ängen genom ängen
vi vandrar över skogar
dalar
sjöar hav
vi står vid vidsträckta marker
röda sandstensklippor reser sig
grand canyon – nej jag har ej varit där
vi vandrar
möter skogar
djur
och stannar vid floden
kom ställ dig i floden
står i floden med kjolar uppknutna
vattnet porlar
fyller mig
i mina händer håller jag vaskpanna
jag vaskar guld
du frågade hur länge detta skall pågå
du står i floden
du vaskar
guld
det går ej att taga ett timglas i din hand
vem styr över sanden
vem styr över
knyt upp glasets
midja
giv sanden
fri
timglaset är en korsett
en snörkorsett vilken kväver det vilket tid är
tillit i drömstigande
tima i divination
till intighets dagning
och dahlia blommar i dalen
och humlor
brummar
björnen stiger ur ide
yrvaken
gnuggar han sömngrus ur ögon
fjäril nuddar vid hans nos
honungsbi
stiger ur hans skrud
skänker ljushelande värme
*
(asken)
jag sluter mina händer låter dem falla
löv utan text
utan
hud
skira
spindeltrådstunna
linjer är det enda vilket håller samman
askbårder
ask
han gavs elfenben av de stora vandrarna
han gavs silverblad av silverfrumoder
han täljde henne smyckeskrin
vita rosors
doft
han såg ej att hon mottog asken
buren av mjuka molnseglare
sammetsblad djupvioletta
hon lägger däri
de vackraste
orden
de
höljer hennes livslåga
ask
aska
så vacker var hennes dans
nätters vakan
en låga
sirligrörlig
ser sig i nattfönsters söderöga
hon ler
så är det
förförisk
i osedd
eld lägger sig kanske till slut stilla
kanske är det bäst så
glöden falnar
är det din vilja
vägen
han ser den öppnas
bak väggen
ser
nyckel
stigen
länge begrundan lever
till slut rör hon om askan
väcker glöden
askbårder
samman håller vilket enda är linjer
spindeltrådstunna
skira
hud
utan
text utan löv
jag öppnar mina händer låter dem stiga
regn vattnar ask
jag lyfter lock av ask
ber orden
flyga
fria
till
*
(från avlägset)
från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå
än då
klara
klar ah
toner
hon sluter ögon
*
och tanken är en ilande
en lie vilken skär
vilken
bär vinande trasande
mantlar
smällande på fingrar
är du läraren med linjalen vilken slår
slår barnet på fingrarna
det är jag ej jag är en främling
du skänker mig ej din hand
eggen min ser mest ut
är en mun där tänder fallit ut
ser mest ut att
vara
hackrader
biter ojämnt
ack ja
och ryggen
och ryggen
så böjd
och handtaget
handfästet
vittrar snart
tror du jag skall skära dig
skära din hand
tror du jag är okuvlig
ryslig ohygglig
sa tanken och lade huvudet på sned
över axeln
till skuldran
i den stunden omfattades tanken av handen
andades ut andades in doftregnen
äntligen hemma
se huru vackert hjärtsjö
skimrar
*
från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå
än då
klara
klar ah
toner
hon sluter ögon
björkens näver lindar
lindar tonandefrö
i ängderna stå en björk
håret
håret det vackra smaragdregnett
böljar pärlbestrött i morgonvinden
kammar hår med solfingrar
och molnen
molnen omfattar björkens ögon
ser
en kvinna ligga på knä
kyssandes marken med sina händer
det finns de vilka ser
hennes tårar
vilka lägger tårarna i blad
det finns de vilka
solstänker
hennes rygg
det finns de vilka
stärkande stryker hennes
ömmande skrud
björk rör vid luftsträngars sägenharpa
vila vackra kvinnovandrerska
det finns det du ej längre
vågar inse
sov i
smaragdregnsklanger
och björken visar
fjärilsvinge lyfter näverlur in i molnsnäcka
han ilar skyndande
ser sin egen gryning för öga
är nära att snubbla
ett av alla träd håller honom
till räckandes för att han skall se luren
från avlägset
från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
röster
från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå
än då
klara
klar ah
toner
hon sluter ögon
lyfter händer
lägger handvingar över öron
björken viskar
nu är du en fågel med vingar slutna
jag är en tidsspillra
i någonmansland
jag inväntar ingenmansland
inte ett finger rör jag
björken ber vinden in i salen
kan du förklara mig
detta
undrande ser vinden henne
lyfter händer in i sina
ser henne djupt i
ögon
ingen
ja – ingen är den vilken är
ingen – i nära gärning en nära
den vilken är ingen vilken är allt den vilken
avkläder sig rustningens skrammel
vinden stryker hennes rygg
haven sköljer björkens rötter
sjöar andas in
stiger
björken rister håret
det vackra smaragdregnett
pärlor fuktar hennes hud
björk rör vid luftsträngars sägenharpa
vila vackra kvinnovandrerska
det finns det du ej längre
vågar inse
sov i
smaragdregnsklanger
det seglar en näverlur i molnsnäcka
*
kvällsfågel lyfter dag in i aftonvingar
det sover en kvinnovandrerska
höljd i björkens
bäckar
*
nattvinda snurrar leende
vem vill väl tala om is i dessa dagar
och ändå är gryningsdimman så vacker
ändå är dimmans slöjor så vackra
varför anar du dina stegs längtan till lätthet
dimmans
slöjor
så vackra är kristallfolken
se
huru
slöjor
smeker
tjärnens
yta
huru lommen andas i
trollflöjts stämda
naturskala
övertoner
disharmoni
dis
harmoni
vad annat är dimma
dina sinnen skärpas
äro stämda
harmoni andas i dig
tyst
tysthängen
tindrar
toner svävar
samlas där i gläntan
toner sitta i ring runt tjärnöga
vad sjunger du vackra
vad sjunger de vackra däri
deras fötter rör vid ytan
så vackert rör de sig till tonerna
och elden brinner i cirkels mitt
trummorna ljuder
kvinnorna rör sig i mitten
männen rör sig runt om
toner sträcker bjudande in hand till
danserskor lägger hand däri
se händer omfamna varandra
de hålla ljusboll
kristalljus
inom
ljus
allvärldars
silas genom
fingrars
sensibelandning
så nära
så hjärtnära rör de vid varandra
danserskor sitta i ring runt tjärnöga
toner förenas i mitten
upp stiger dimma
björkar
vitsvarta
svartvita
leoparder
svart puma skimrandenatt omser
glimmande bärnstensögon
stam invid stam i ring runt tjärnöga
rotfingrar flätas i varandra varande
grönskimrande kupol
susar pärlandehjärtblad
tjärnöga öppnas
därur ser han hennes ansiktsljus
hon bär halsband pärlor trädda
i smal länk
av safirer blå röda rubiner smaragder gröna
spela mig dina toner hon ber
visa mig ditt
är
grässtrå lägger han mellan tummar
kupar händer
näverlur ljuder
nattvinda snurrar leende
ja – vem vill tala isens språk
*
det sover en kvinnovandrerska
höljd i björkens
bäckar
i ängderna stå en björk
håret
håret det vackra smaragdregnett
böljar pärlbestrött i morgonvinden
kammar hår med solfingrar
och molnen
molnen omfattar björkens ögon
bäddar kvinnans ansikte in i dröm
från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå
än då
klara
klar ah
toner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar