mina ögon dricker maskrosor
min hud
dricker
maskrosmjölk
ur bladskålar
jag söker andas kiselsångerna
hon
kvinnan hade levt sina dagar utan höga önskningar
ja så hade jag
gåvor är mig givna
och de har jag velat giva vidare
målningarna med penslar doppade i färg
målningar skrivna med penna doppade i bläck
bläck
djupa färger indigo violett grön
nattfärger
penslar doppade i färg
skira färger ändå starka
skikt
ja
det har varit min vilja att se dem dansa i världsvarat
det är en inre önskan vilken jag numer söker stävja
är det ur bitterhet
nej
nej
nej
kvinnan hade vandrat sina dagar
i den tidiga morgonen vaknade hon
hörde fåglarnas danser
tonandedanser
himlarna andades silvernevita
en sidenbaldakin
träden rörde sig sakta
susande lövsånger
hon lämnade bädden
såg ut över ängen eller det var mer att blicken rann in i ängen
ängen
ett hav
ett maskroshav
ja
hon sörjde
sörjde över det faktum att hon ej lyckades lyfta lyckan in i sig
för se hon var fullt medveten i att hon ej behövde leva i denna olycka
de sista dagarna hade hon undrat över huruvida
någon lagt taggar i hennes morgondryck
taggar vilka rev och slet henne sönder
hon kunde dock icke se vem eller varför
denna dag brast det
tårarna flödade
det är märkligt säga brast ty det är mer en vansinnestyngd i bröstet
en upplevelse av att gå under
kastats i havet med cement
kanske är detta det tillstånd nioårsbarnet lever i
en upplevelse eller känsla av total ensamhet
i dagen har jag märkt hur den högra delen av hjärnan på ett märkligt sätt varit en vinge och sökt omfamna den vänstra, den vänstra har liksom slagit undan den högra – dialogen har varit den vilken är mellan dröm och huvudtanke… äsch du är bara en dröm du har inte verklighetsbasis – så säger huvudtanken medan drömmen ler i kärlek och målar den vackraste av tavlor – så är måleriets inspiration. ja, jag är mycket medveten i det vilket sker.
huvudets tanke är just nu en slagherre
ser en riddare i full rustning, mycket hotfull känns inte alls god. ser inkvisitionen
nioårsbarnet upplever sig vaja framför stupet
den vilken snaran lagts runt halsen på kan jag väl lugnt uppleva att den svajar
båda dessa tillstånd är verkligen att förlora fotfästet och det är det vilket sker då huvudtanken är styrande, kroppen har inte fotfäste
dessutom pågår en duell i huvudet
hjärtat söker nå dessa brottandes stridandes, ja jag ser pojkar brottas
och jag undrar
vad är
detta
vilket pågår
idag brast det stort igen
skulle vilja säga;
morgonvinden
susade
undan
fönstret
rutan
steg sakta in i kroppen
lämnade bädden
sköljde ansiktet i morgonrodnaden
slöt ögonen
lyssnade in
fåglarnas tonande
danser
humlor getingar bin
trädens sånger
överfölls av
mina tomma
handskålar
fingrarnas längtan
röstens
ögonens längtan
ängen strålade gul
solkjolar
maskroshav vackra
jag orkade ej mer
lyfte ur mina ögon
lade dem i
maskroshav
den totala ensamheten
en mycket vacker bild stiger fram
ett barn sitter andäktigt
vid ett bord utan bord och lägger pussel
eller med ett pussel framför sig
i barnets ansikte upplever jag skönhetens begrundande
huru denna skönhet uppfyller barnets ansikte
barnet vänder skivan
bitarna
pusselbitarna regnar ned
helheten är nu delar
sakta i begrundansljus - min vilja är att skriva – metodiskt lägger barnet samman pusslet
barnet är ett barn, skulle dock vilja säga att detta väsen är allvishetens visdom
allkärlek
allvishet
allvisdom
allharmoni
den gudomliga planen
det gudomliga hjärtat
jag skrev om friden och lever vidare med friden
frågar mig huruvida tallen, växterna, rådjuret vilket betar i ängen – är de i frid, de inger frid
de inger frid då jag är med dem
bilden andas acceptans
andas frid
och jag hör inom mig:
det är väl solklart – hur kan ni uppleva frid annars då ni uppsöker skogen
oaser utanför stadskärnans sammelsurium svammelsurium – det vill säga aldrig tystnad
ni upplever du upplever friden då du ni tömmer dig er
friden är det vilket
de
andas
in i dig
ty då du är tömd är du så att säga helt sammankopplad
du vilar
aktivt
du vilar aktivt i det pusslet du upplever ej bitarnas låt oss säga hög på bordet
och
pusslet är runt
en vacker ljusboll
pusslet är
runt
en vacker ljusboll
omgiven av
värme
vad – säger du
värmen andas i jordens inre
magmaglöden
mödrar tolv ler
säger helt stilla
kvinnan omfamnar mannen i det inre i det yttre
tillsammans är dessa helhet
och därigenom att du har bejakat pusslet är du i en av dessa öar
öar
oaser
och däri talar du de ord vilka skapar helande läkande strömmar
så enkelt är det
och du kan skriva orden med oändlighetens variationer
varje ord är ett och detsamma
detsamma är ej likvärdigt med: det spelar inte en roll eller det struntar jag i.
*
o tavla
ur den mytomspunna sjön
du drömmarnas sjö
orden upprepas i natten, en mantrasång
jag ser denna sjö
svepande dimmor av morgonstigande värme
ser sjö andas
och ser bilder av det vilket benämns sjöodjur
bågar
viadukter
nåväl
detta är det undermedvetna
i klart ljus vet jag sägnernas verklighet
vet
all innebörd i detta
åter visas den skrämmande upplevelsen av att dras ned i djupet, av att ej ”tygla” detta sjöodjur. ser alla försök att fånga detta odjur för att se dess verklighet, allt är egentligen så självklart och jag undrar varför vi spenderar så många stunder i tolkande av, i utredningar av – allt är där, inte där det är här, inte här – det är i.
det är
verklighetsgrundande insikt.
*
o tavla
ur den mytomspunna sjön
du drömmarnas sjö
i dig
ber jag om nåd
tillåt mina
händer andas
bädda mig i dimslöjors skrud in
sänk mig in i
ditt hjärta
för mig
till
han
med rosenvingars ögon
och drömmarnas sjö
bar mig in i
havsgrotta
skimrar
cinnoberröd
tecknen stiger fram
du väntar mig
i eldens nära
avkläder mig
all var daglighet
skrudar mig i dagande
all var
dagande
i allvar
möter vi
våra handljus
vilja
våra ögonljus
vilja
våra hudljus
vilja
vi stiger in i värmen
bönen för oss in i havets cirkel
vi är förenade vågor
vilka följer cirkelns
krets
från mitten vidgas vi
från periferin
dras vi
in
in i varande
hetta
det vilket hetta är
i gryningen ser jag mig i spegeln
sjöspegel
jag ser
rosen
i dina händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar