gryningen
gryningsfågel sträcker vingar
sakta
ut
dina händer är dessa vingar
dina fingrar är fjäderpennor
putsade
rengjorda
i
alla
färger
du rör vid
nattfåglars drömbädd
viskar
skingras
skingras
in i ängens hagar
hågar
falkenär står mitt i ängen
vänster hand pekar in i jordesteg
höger hand är lyftad
giv mig styrkan att vara i
skölj mig i ljuset av mitt var i
i den eviga harmonin lever du
lever du oändligen
ty i den eviga harmonin
är du
är du kropp
är du ande
är du själsblomma
är du
var i
jag säger
jag är en människoplanta
vattna mig
med de vackra orden
se ormbunksbladen
bladen de älskeliga vilka du så ofta drömmer i
bladen de älskeliga vilka du ser vara strängar
vissnade
hösten kom
vintern kom
och nu
stiger de ur det vissnade
hur stiger de
de viker eller rullar ut sig
spiraler är de
livsspiraler
allt viks ut
sakta
sakta
det vilket vissnat behöver andas sakta
saktavarsamt
befrielsekamp till
liv
var liv
kamp – kärlek andas mötande puls
i den eviga harmonin
lever du
falkenär står mitt i ängen
vänster hand pekar in i jordesteg
höger hand är lyftad
falken seglar
hör du sången
pilgrim ur nattvända dunbolster landar
landar i hans mottagande hand
jag är en drömfågel i din hand
pilgrim ur nattvända dunbolster landar
landar i hans mottagande hand
bringar honom
drömsångers mening
så kan dina fingrar bli detta svärd
exalibur
ur buren flyger tankens kraft
in i solens ögon
ur solens ögon är
dagen buren
*
(fingrar)
e x a l i b u r
exil i bur
ur buren flyger tankens kraft
in i solens ögon
ur solens ögon är
dagen buren
jag frågar dig solvinge
hur kan mina fingrar vara svärd
de kan detta ty då svärdet är lyftat ur sten strålar dess vägar klara
icke en väg
icke två
mångfaldsvägar
så är
dina fingrar strålande svärd
så är dina händer gralen
är liljans rena kalk
så är du
stigen ur bojan
så rör dina fingrar vid molnen
i gryningssångens fullbordans stigning
*
i den eviga harmonin lever du
lever du oändligen
ty i den eviga harmonin
är du
är du kropp
är du ande
är du själsblomma
är du
var i
du säger dig vara
jag är en människospillra; kanske är du detta dotter
kanske är du detta
var då i detta en människospillra
det innebär att du är på väg släppa
släppa låt oss säga det förborgade
den förborgade hemligheten vilken är du
i oändligen levande liv
fråga dig vad en spillra är – vad ser du
jag ser en grusgång
jag ser splittrat
splittrade delar av en helhet
samtidigt i dagens vandring
satte jag mig på en sten, i en stenfamn
jag grät ty livet fyller mig ej
jag grät och bad dem
hjälp mig, för det till mig vilket ger mig hjälp ty jag orkar icke mer
jag mäktar icke mer
alla dessa smärtdagar
något har förgiftat mig
jag vet ej vad
träden stenarna
talade ej specifika ord, det gör de inte med mig
det är mer att de liksom ”drar” min blick till något
min blick omfamnas och så hör jag dem
jag såg träden, uråldersträden
såg stenarna och började plötsligt fundera över huruvida stenarna var träd
ty jag såg träden växa ur stenar
träkol heter det ju
såg de vackra rötterna hur de överallt nådde varandra
hur stenar träd var i varandra och jag vet att detta har med spillra
kanske är det barkens delar de visar, kanske mossan, kanske stenarnas porer – de visar mig att allt är ”spillror” – kanske var det detta van gogh upplevde eller monet, ja kanske. många konstnärer har målart dessa ”prickar”
kanske har de låtit det förborgade, den förborgade tanken sönderfalla för att se vinden blåsa allt samman
jag säger
jag är en människoplanta
ja du är en människoplanta
se ormbunksbladen
bladen de älskeliga vilka du så ofta drömmer i
bladen de älskeliga vilka du ser vara strängar
vissnade
hösten kom
vintern kom
och nu
stiger de ur det vissnade
hur stiger de
de viker eller rullar ut sig
spiraler är de
livsspiraler
allt viks ut
sakta
sakta
det vilket vissnat behöver andas sakta
saktavarsamt
ja du är en människospillra och vad är det för otäckt med det, att vara sitt forna jag, det är ej ditt så kallade vita jag – det är allt det köttkvarnen malt dig samman med. alla ord, påståenden om hur du skall leva, de lade dig i köttkvarnen och lade dit det andra stycket efter det andra, kvarnen malde , så tillredde de köttbullar och biffar, järpar kallade de en del, alla var hårt stekta.
de krackelerar nu och så har de gjort länge nu, det är befrielse – kamp – ja, låt oss säga befrielsekamp.
kamp – kärlek andas mötande puls
i den eviga harmonin
lever du
*
vad är dåligt
vad är icke dåligt
vilka värderingar läggs i de orden
då ligt
fram ligt
i ljuset av då ligt licht light … i är ligt
länge har jag burit med mig denna ändelse – ordändelse: ligt
enligt
hemligt
dåligt
smakligt
och så vidare
i natten ser jag ligt bli licht bli light vilket är ljus
så öppnas åter orden och jag är en hjärtskål fylld med tacksamhet
ja jag skrev myllret och det är underbart höra myrstackar sjunga,
det mänskliga myllret är ej alltid gott att vistas i.
timmer flottning, fors, virvlar
andas
in
skogen
mjukmossa famnar dig
dina steg
gransånger
tallar
upplev rötterna
hör yxan klinga
samspråket
lovet
hör furor lägga sig till
så är de kala stammar
rullas in i flodens sånger
rullar
följer strömmen
vid flodbädden stå de med långa påkar
stammen känner igen
för de rullande till mitten
kanske fastnar en
männen hoppar
lossar
så ljuder färden vidare
människa var rädd om dig ty en del av de vassa stenarna är tagare
tagare vilka utan att vi alltid märker det dricker oss, så är den öppnades väg,
samtidigt skall vi vara i tilliten att vi är höljda i etthetens helhet.
ibland måste vi dock själva använda små knep.
korsa fingrar är gott, korsa armar över solar plexus är gott
korsa ben är gott
– hoppsan med ens ser jag varför de gamla folken satt med benen i kors,
de skyddade sig mot lägre drifters inverkan…
så spännande det blev och jag behöver ej säga mer än så
lite kanske; levde med värnandet av självet
det sker ej genom att skälva
detta själv är rubinen i ditt inre
att korsa fingrarna
att korsa armarna
korsa är e – gesten
så ser jag
meditationen
samtal vid eldarna
så öppnas åter orden och jag är en hjärtskål fylld med tacksamhet
*
smärtgropar
kan också vara fångstgropar
*
dagen vilar
i stenhänder
i trädkronor
stammar
rötter
i blomfolkens sånger
i bäckar
i hav
i sjöar
i allt
kvällen
sträcker fingrar
spelar lyra
harpa
skimrande toner
målar
nattens stigar milda
vid spisen står kvällens vagga
i värmen i ljuset
av ömhet
kvällen vaggar dagens sånger
drömmar stiger ur
afton sträcker fingerpenslar
målar nattens stigar
milda
*
(hopp)
och det hände sig så
att kylvindarna ökade i styrka
i klart ljus insåg jag att detta ej var vindar
kröp in i grantipi
lindade livtråden varv till varv om mig
bad granen
hålla mig
vid
och havet sade
stig in i mig
låtsades ej höra
upplevde hur jag snurrades runt
i hög
virvlandehastighet
var jag en leksakssnurra
eller vad
eller vad
såg fingrarna
gestalten vilken snurrade mig ur
sägandes
allt är väl
allt är väl
med pärlvarma fingrar
och havet sade
stig in i mig
lyssnade denna gång
vågtoppar reste sig
höga klippor
inte spetsiga
halkiga
såg de ut att vara
du vet hur hala klippor kan vara vid
havet
litemycket slemmiga sådär
med
tång
för att inte tala om alla
sprickor
halkiga
såg de ut att vara
runda
sälar
dansade runt mig
varmvackra ögon
kroppar blanka
halkiga
sälar var det ej
klippor var det ej
eller var
det
och havet sade
hoppa
då sjunker jag
gör du det log havet
kärrets vidsträckta låg framför mig
med uppstigande grästuvor
bäcken ringlade sig
med uppstigande stenar
hoppa
jag hoppar ej från tuva till tuva
kärrmarker sumpmarker dy och annat
iglar bitande insekter och jag vet inte allt vad som
för att inte tala om de slippriga stenarna där i bäckens
har du byggt klart alla hinder snart
det blir ett riktigt vackert hinderlopp
sa havet i kärlek
leendebärande
hoppa
då halkar jag
då sjunker jag
då
då
h o p p a
hur skall jag nå hoppet
h o p p a
tärnor seglade vitdanser
sången bar
vinden
jag hoppade
sjönk jag
jag hoppar ännu följer vågorna i tillit
och havet sade
tack att du
hoppas
så öppnas åter orden och
jag är en hjärtskål fylld med tacksamhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar