svaren
andas i vinden
natten är en fågel
en fågel med vida vingar
mörk säges denna fågel vara
kanske är den mörk
för att vi skall höra dess sånger
de sånger vilka egentligen stiger ur vårt bröst
ur alltets bröst
kristaller steg in i jordar
snösmältan
blommande marker
doftande vår
hastande
rusande steg
människorna såg icke våren
vindar ler i kärlek
andas kyla
människor huttrar stannar upp
vindar ler i kärlek
fyll er
med spirandet
människa
öppna dig för fågelsången
för blommorna
de är där
de är runt dig med dig
kanske kommer det stunder då
du andas besvikelse
bilden är att du såg ett vackert skepp fyllt med frukter
förhoppningar, allt sker ej med en gång i hast
du andas besvikelse likt
skeppet har förlist
havet sjunger
för skeppet i hamn
så ofta glömmer vi lyssnandet
rusar
hastar
sommar höst vinter vår
det är ej lätt lyfta sitt bo till en ny plats vilken egentligen ej är ny
och andas den vara sin boplats
och var finns jag i allt detta
jag finns här
i alla dessa vandringar har jag funnit att jag just nu bara skall vara i lugn tillit
jag andas ofta smärta upplever orkeslöshet trötthet
skulle ofta vilja lösas upp vara ett med allt det jag upplever mig ett med
ja, jag befinner mig i en kropp i en människa
och
känner mig vara så mycket främling bland människor
ändå är det så att jag älskar människor älskar allt liv alltets skönhet
jag finns här
och jag vet att jag bara skall söka vara
*
vi har stigit in i denna verklighet
detta för att leva denna verklighet
den verklighet vi är
i
detta för att hon bär viljan till liv
för att hon skall kunna föda barnet
den eteriska solen
detta sker genom våra hjärtan
människans
mänsklighetens
hjärtan
vi såg denna verklighet
en gång
flera gånger
fjärran helt nära
vi har lämnat och
lämnade aldrig denna sfär
ty vi är denna sfär
vi gavs kroppar för att leva denna verklighet
för att vår ande
andeljuset skall kunna beröra
vi såg denna skönhet
ty denna jordepärla är skönhet
ett av det vackraste
icke ett av det vackraste
är det vackraste
du vet denna verklighet
du lever den
i din skönhet
med dina steg
du har alla orden
du är orden
du bär alla orden
öppnar stenarnas blad
var gång du snuddar vid dem
andas de
andeljus
pollen
är fjärilar
så ofta undrar jag varför behöver du orden
jag tecknar
du lever orden
är i verkligheten
vilken människan benämner verkligheter
vilken människan söker göra bilder av
bilder vilka är så främmande för henne att hon ej inser
verklighetens skönhet
den är i
i
i
är
och just därför
att du
lever
dina ord
lever verkligt
möter jag dig
kan jag uppleva din närhet
och jag bugar mig ödmjukt
bugar mitt hjärta ödmjukt till en hand
i ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand
jag kan bara undra
och jag
vet
jag skall andas
i
vi har stigit in i
denna
verklighet
detta för att
leva
denna
verklighet
den verklighet vi är
vi
är
i
detta för att hon
bär viljan
till liv
för att hon
skall kunna föda
barnet
detta
sker genom
våra hjärtan
*
det går att färdas
det är fullt möjligt
att färdas
utan egentlig riktning
utan egentlig riktning då du följer ditt hjärtas inriktning
detta är färden in i det vilket är oändlighet
o
ändlighet
en
i denna är kroppen kropp
är kroppen ej kroppsbetingad
det finns väsen vilka insett
vilka inser detta
vilka egentligen stänger av låt oss säga delens behov av de egna hjärtslagen
denna underbara hjärtcylofon
vilken skapar klangvärldar i hela ditt väsen vilket sipprar genom din hud vilken är ett membran
mjukt följsamt andandes
ja det finns väsen vilka insett vilka inser detta, vilka egentligen stänger av delens behov av de egna hjärtslagen, pulsen, av njurarnas funktioner, vilka i princip lever av luft
luften andas kärlek
ty de andas ut kärlek samt belivar därigenom luften, andningsluften så andas de in
detta är en evig ström, vari kroppen, det kroppsliga upplever anden samt anden upplever det kroppsliga, det sker i rörelse så i detta är själen dirigent
dessa väsen har alltså befriat kroppen från det kroppsbundna samt samtidigt belivat det kroppsbundna till en skimrande tempelpelare. detta kan endast ske inte genom förbud; det människan trängtar som mest efter det stegras till begär och detta begär stegras alltmer ju mer människan gör denna trängtan till förbud. erkänn denna trängtan tillåt den strömma leva flöda med hela ditt väsen, i det skall du finna, inse att du är den vilken ror denna trängtan i hamn, befriad från begären i detta är den nu en strålande pärla vilken lyser din väg.
det är inte så att dessa insiktsriken/väsen stänger av livsprocesserna, det är snarare så att de förädlar dem, de förädlar dem inte så mycket att de ej orkar resa sig, med exakthet förädlar de dessa processer, egentligen in i det kärlek är; doften vilken belivar alltet.
nej – de stänger ej av livsprocesserna de instiger i oändlighet och är oändligheten, det vill säga de är i det vetenskapen inom fysik kemi geografi biologi konstant uppdaterar i termer
termer
termiter vilka gnager sönder livets skönhet
det vilket är oändlighet en
dessa väsen inträder icke i den så kallade sovande törnrosasömnen
eller mer törnrosatillståndet
dessa väsen inträder i medvetet sovande vilket är instigandet i drömstigar i begynnelsens ljus
i detta tillstånd andas harmoni
där
i detta tillstånd är du i är ”obekymrad”
lev i medveten sömn
i medvetna drömstigar vilka har skapat samt skapar allt
lev i medveten kärlek
i mötet
rör vid varandra medvetet
låter det tråkigt
hör då detta
se varandra så länge i ögonen att ögonen rör vid varandra
så länge att ögonen blir himlar hav
nudda snudda vid varandras fingertoppar knoppar
ända tills knopparna omsluter varandra och är andandes kronor
rör vid varje ja uns av huden
rör vid
berör
ända tills edra hudar omsluter varandra
ända tills ni inte längre vet vem som är vad
då ni släppt detta vet
är ni i medveten kärlek
och hur
hur
kan detta vara tråkigt
ty i detta är ni elementens livets andning
vilka uppväcker varandra
i skapande skönhet
i det vilket är
äkta
skapande
ja
varför heter det äktenskap
denna kärlek är harmoni
icke bekymmer
och ser ni detta
ser ni oändligheten i det den är
så ser ni havets maneters böljande vackra kjolar, vida kjolar
så ser ni himmelsmanetens böljande vackra kjolar
ni ser hur allt är i
då inser ni verkligheten
verklighet
verkande drömstigars sånger
v e r k l i g h e t; vila edra rörelser kärnan ligger i gralens helgade enhets tillit
det lyftade svärdet ur stenen exalibur är ett av det mest obegripliga
ändå så enkelt
det visar kampen
mellan
det vita jaget
samt
begärsjaget
*
(länge)
i det vilket ej var en evighet ty jag var fri
i det vilket är evig
såg jag hav
såg jag hav smeka klippan
ja
jag trodde det var en klippa
det var endast mina ögons lureriblink
trodde jag
att det var
en
klippa
ända tills jag vakensåg den tunga
tunga kroppen i vid båge svepa
svepa sig upp
kanske klöv den ytan eller
var havet denna kropps vingar
luften gnistrade
blommade i diamanter kristaller
jaspis opaler sodaliter aventuriner citriner
vita safirer topaser
den djupa sången vibrerade
genom
allt
tyst djup synlig
valens rörelse skapade en
glädjeljusbro
ett glädjeljusdiadem
i vilket oräkneliga diamanter strålade
jag märkte att jag stod på en våg
följsamt blickande
ja
jag trodde mig stå
på
en våg
ända tills jag insåg att
jag var vågen
vågen vilken smekte klippan
ur dess låsta form
jag förnekar icke att
stadgeformen är behövlig
väl
behövlig
väl
be
hövlig
däremot säger jag att
i den totala harmonin är vi magier
är vi sagans feer trollkarlar
vilka rör med sina spön sina stavar
sina ljusfingrar vid allt
däri vandrar formen in och ut
ut och in i varandra i evig ström
i full tillit
detta
utan att överge eller svika livet
jag trodde mig stå på en våg
ända tills jag insåg att
jag var vågen
ända tills vågen insåg att
den var jag
i det stod jag kvinnan höljd i vattenmantel
på toppen av ett havsberg
blickade vida
sträckte handen klingande
blev fågel vind
flög gjorde handen
visade dig vägen
valen vackra
ljudade sånger djupa från strand till strand
glädjeljusdiadem var en bro från
din strand till min
från min strand till din
fågel vind
rörde vid dina ögon
flög så åter till mig
vi anträdde vår drömstig
och möts i strålande diamantljus
kolets svarta har länge spirat i jorden
valen bär våra steg
till
i
i den stunden vi når vår strand
sköljer den vingar om sin kropp
då hör vi de djupa sångerna stiga ur vårt bröst
*
(skirandad)
ja
jag drömmer
skriver mina drömmar
en bruten vinge
en fjäder
dunskål
med gryningsdroppe
darrande
jag är en skirandad vind n u
blåser
bort
vackre
ser du
den vita rosenknoppen öppnas
den är
en kvinna
vilken dansar
i gryningsregnen
ser du hennes röda blad skymta
ja
jag drömmer
för att orka stegen
för att stå ut
stå upp
därför att jag vet
drömmarnas
sannhet
därför att jag därigenom hoppas
att i det att jag öppnar denna dröm ask
kan det
ske
ja
jag drömmer
skriver mina drömmar
en bruten vinge
en fjäder
dunskål
med gryningsdroppe
darrande
jag är en skirandad vind n u
blåser
bort
ja
jag drömmer
och i drömmen är jag leendeljus värme
*
ser den röda sanden, himlars blå i ”kontrast” med den röda sandfågeln,
varför skriver jag kontrast, det undrar jag
ty i detta naturliga kontrasteras intet, kanske är det koltrasten vilken sjunger,
vem vet.
skrev ökenrosen sandrosen och nu ser jag en mycket vacker bild,
ser dem
sandfolken stjärnfolken skirfolken livsfolken lyfta
sandkorn till sandkorn,
blad skapas,
ser dem lägga blad
till blad
sandkorn
till sandkorn
stjärngnistrande ljus
ser ökenrosor
vattna tröttade ögon
till
ögonljus
*
(imoln)
i molnet
lades
mig
ljus
såg en man vandra
vandra i skogen
han lade händer
till träd
såg en man sitta på drömtrappa
silverblad stämjärn
ringlande spån
lockar
låg leende runt
mannens fötter
då och i
stannade han
lyfte blicken fram
handen smekte mjukt
stadigvackert
säkert
ögonen mannens lindade
kärlek runt
rundade former
hals
ansikte
mannen lenade med sandpapper gnistrande
smorde masserade in med olja
mannen sträckte händer in i solvärldar
spände strängar
lade stråke an
såg en man resa
sitta under träd i
körsbärslunden
så är jag en fiol i dina händer
lägg mig till ditt bröst
luta ditt huvud till mig
så jag kan andas dina ögon
rör vid mina strängar
och jag skall
sjunga för dig
mina
vackraste
sånger
de jag alltid burit
för dig
så hörde mannen
vid vaknandet
låg en
körsbärsblomma
precis
där
i molnet
lades
mig
dröm
ur mitt inres vita
(de ligger nära)
sorgen i ditt hjärta
är en källa
vilken
aldrig sinar
sök den ej
fly den ej
varför fly de blad vilka målar
dina djup lyftande
se solröken efter
regnen
se fågelrökens tonande efter
regnen
se dropphängen strålande efter
regnen
sorgen i ditt hjärta
är en källa
vilken
aldrig sinar
den är en källa till liv
ur den lyftas de vackraste av pärlor
vita skimrande havsfåglar
pärlemorvingars
seglande
pennor
sorgen i ditt hjärta
är en källa
vilken
aldrig sinar
upplev regnbågsblad mjukt
omfamna ditt ansikte
i hjärtljus
kyssa
dina ögon
fria
sorgen i ditt hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar