och hur skall du kunna förorsaka mig
smärta
det är jag själv vilken förorsakar mig smärta
inte någon kan förorsaka oss smärta
och hur skall du
kunna förorsaka mig smärta
det är jag själv vilken förorsakar mig smärta
genom att ej se klart
det är jag själv vilken förorsakar mig smärta
genom att se klart
samt se
de mörka molnen skölja in
de moln vilka ej är moln
vilka är av helt
annat slag
de osagda
svaren
de uteblivna
svaren
den enda vägen att tillfoga oss smärta är att ej svara vårt hjärta
*
(min hud hör)
min hud hör det osedda
och vinden sköljer min huds hörande
moder måne
isis
jag ser dig i natthöljda
nattomspunnas
sländor snurrar glittrande dagens droppar
vingar av glas skriver rena klanger
in i mig sköljer språken
stämmorna
av dig
av osiris
ser i ditt ansikte er båda
bådande
livsöde
livs öde
öde – ömt drömmande enhet
ser nattens dunkla stillhet
se dig icke om
räds icke natten
natten är ditt sårbara
sårbara öppnade bröst
smycke av jorddaning
smycke av himmelsbröst
dina ögon håller jag i mina händer så andas du till mig
moder av alla mödrar
människan talar om fokus
tappar ständigt sländan
trasslar tråd
ack du ljuva källa varför brister du i stormfågels öga
se huru den väldiga fågeln med vingar skriver hel
människan talar om
fokus
ändå kastar hon blänken hitomditom bortanför
kastar sig in i stormars klipprevor
sirener tjuter
syrener violina doftar i hjärtblad
fokusera
blicken
pupill av ädla andningsfingrar
håller strålandevägar fria
möter dig i natten moder måne isis
ditt stjärnhov
ditt stjärnfölje andas runt dig
tindrande
flimrande
strålande
i jordvagga sova barnen
somliga äro vakna
somliga äro
fönster släckta
tända
du ser dem ett och ett du ser alla
fokuserad är din blick
med allt
i alla
pupillfingar sensibla för ljus
du vandrar in genom stängda
du vandrar in genom öppna
rör vid själsstämmor
klinga
klinga
vackra vristbjällror i hennes skönhets dans
kjolar virvlar klockade regn
själsfärger
skriver
det mullrar djupa stämsånger genom bäckens händer
bergsfågel breder ut vingar
duva
hök
hon sitter vid stranden av ingenting
flätar korgar av säv
hon sköljer ögon i vind
många äro stränderna till sjööga
många äro strömmarna
endast en kan se
stigen vägen
vågen
hon sköljer fingerljus i månvinda
en av alla strömmar strålar
stark ren
klar
stiger i sjö
i vilken hennes hjärta vakensover
drömmande
för denna
blinkar sjööga
till
i marknadens öppna medaljong mahjong
sitta han med korg
lyfter flöjt
andas
i
ur korg stiga hans skugga
han leder sig melodiskt in i lugn
ur marker framträder mönster
korsandemötande
han reser till stranden av ingenting
där mötas det vilket är
och genom detta möte är stigens
fullföljds förstlingssteg svarat till av dem
himlarnas marker brister ut i sång
folken samlas från vida hörn
cirkel fullbordas
trummor dånar
eldar flammar
strupar vidgas
dansen sprides vida
kroppar
liv
böljar
skimrar
är
ur förtorkade hälar
växa träd
bärandes frukt i tåströmmars framstigandes
välvda svarsbro
och vindar sköljer
min huds hörande
regnbärare skrider med mjuka svepande rörelser
bäddar mig inom töcken
blixtrande vindar skär genom
regnfloden lever
regnbärare skrider
så vackra är deras innandömen
viloblå skogsblå
de står i ring runt mig
vita lågor andas de
livlös är kvinnan i mitten
deras händer flätas samman
lyfter henne
bergsfågel
bär henne snuddar vid trädens toppar
skogar stiger höga
sätter henne ned
rör vid sjööga
ytan krusas
en av alla strömmar strålar
stark ren
klar
stiger i sjö
i vilken hennes hjärta vakensover
drömmande
för denna
blinkar sjööga
till
vaknar av hans steg
livs öde
öde – ömt drömmande enhet
hon sitter vid stranden av ingenting
flätar korgar av säv
han står i floden
skär med
solblad
knippen
till hennes fingerljus
deras ögon sköljer varandras
moder måne
isis
jag ser dig i natthöljda
nattomspunnas
sländor snurrar glittrande dagens droppar
vingar av glas skriver rena klanger
in i mig sköljer språken
stämmorna
av dig
av osiris
ser i ditt ansikte er båda
så vakar ni med kärleksglöden in i våra händer
min hud hör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar