livet
livets funktionalitet
skriv icke såren
och skriver du såren
skriv då sårens helande vandring
det är smärtsamt för läsarögat att möta det vi säger
det är ofrånkomligt att såren är helande vandring
sår har ett språk
en bindväv
vilken andas
det är smärtsamt att möta det vi säger
an gå ende sår
angående smärta
ser du huden
jorden
jordmånen
jord månen
jord
måne(n)
ser du månande
mån ande orden
huru dessa vingar månar om själens silverglöd
ett sår är en spricka
är ett hål
är en grop
en frögrop
detta är icke att förringa smärtan är ej att göra den smärta då såret uppstår ej vedertagen
detta är att visa känslan såret ger
vilken sedermera stiger in i upplevelsen
upplevandet
upplev
upp lev ande
du skrev här förliden; tråckla
tråckla samt mönster
du skrev anpassning
får du ett hål på byxan, på byxknät lagar du hålet
beroende av hur hålet ser ut anpassar du sömsättet, synsättet
du gör en bedömning och brukar det sömsätt vilket är bäst till detta hål
så gör vi i allt, ser det vilket är bäst för detta hål
är hålen för många faller väven
byxan lätt samman i trasor
får du ett hål på byxan, på byxknät lagar du hålet
beroende av hur hålet ser ut anpassar du sömsättet, synsättet
du gör en bedömning och brukar det sömsätt vilket är bäst till detta hål
du kanske till och med är tvungen att använda dig av en lapp
en hudtransplantation
även här gör du en bedömning
ty lappen måste passa
annars stöts den bort
i ytterligare mer smärta
du vandrar långa vägar, du nöter strumplästen
din strumpa har ett hål
strumpans hål mer eller mindre väver du samman
följer maskorna samt trådarna
detta helande är verkligen nervtrådskirurgi
så är det;
vart du än vänder blicken ser du reslutat av livets funktionalitet
den existerar ej i motstånd
jodå den kan göra det
då spricker byxan igen
då skaver strumpan
då skaver såret
livets funktion är i begynnelsen medlevande låt oss säga allt faller mjukt på plats
medglidande är väl ett tämligen vackert innebördsord
livets funktionalitet ser du – hur alla bitar delar passar in
hur alla skeenden är ”anpassningsbara”
det vill säga; ej motsträviga – strävar ej emot utan är an
passnings
bara
an
klangs
bara
skriv ej sårens vedermödor
i det du skriver sårens vedermödor spricker såren upp
och blir
blir variga
skriver du såren så skriv sårens helandeväg
och sår
sår kan läkas på så många sätt
många olika sätt
ja sätten är olika ändå samma
de samma
de för samman sårkanterna i helandeljus värme
kärlek
sår kan läkas på så genom så många olika sätt vilka anpassas till sårets utseende
samt individbehovets anklangssvar
*
(ängsullsgåva)
fälten andades mjuka moln
vita drömmoln
ängsull
varsamfingrars ömhet
lossade
moln
molnen lades i förklädesficka
banden runt midjan böljade vind
den långa kjolen skimrade
stegnära kärlek
hjortron
gul
guld
en hårslinga hade letat sig fri
hon svepte den undan
i glittrandegest
hon sköljde
ängsullen
i silverglöd
sländan
hans gåva
snurrade
av tråd vävde hon
klädesväv
hud
lyfte blick in i natts strimma
jordarnas doftandeklockor klingade
de vakande
rörde vid klang
ser du huden
jorden
jordmånen
jord månen
jord
måne(n)
ser du månande
mån ande orden
huru dessa vingar månar om själens silverglöd
leendefrid fyllde anletsdragen
hon bredde ut väven
ritade mönster
klippte
med ögon
ut
lade bitar samman
passade in arken
helt utan tvång
gled de samman
strimma landade i hand
spindelmor gav tråd
hon tråcklade samman arken med förstygn
bad spindelmor om ytterligare tråd
sömmade samman klädnaden
med kedjestygn
ur efterstygn
utmed
kjortelfållen lade hon rosenbård
runt midjan
lade hon murgröna
vid hjärtat
lade hon orkide
runt halslinningen
körsbärsblom
allt
enligt
de vakande
i gryningen hörde hon stegen mjuka
rinna nedför berget
soldroppe
såg hon
i sin hand
öppna
dagen
ser du huden
jorden
jordmånen
jord månen
jord
måne(n)
ser du månande
mån ande orden
huru dessa vingar månar om själens silverglöd
leendefrid
tände
eld
hon satte kaffekittel på
(ökenros)
det är
de glömda
stenarnas
nåd
jag mötte en sten
skimrande
vad är ditt namn
vilket
är det av vikt
så lägg mig i din hand
lyssna
in
sandros är ditt namn
svartfåglar sveper in
släcker
alla
drömljusen
stänger
låser
reglar
det är exakt då
precis i den stunden
jag öppnar min pannas portar
släpper dem in i gryning
ur mina ögon forsar vatten
och jag sköljer mig
i ljuset av
mitt inre
det är de glömda
stenarnas
nåd
sandros
skimrar
i
*
hon hade
vandrat
följt ökenstädernas
solvindar
släppt stegen in i vindföljen
de lyfte var steg in i spår vilka omedelbart suddades ut
hon hade sett beduinernas tältdukar slitas
av vandalers
eller var det hennes hud
vimplar
i vindar
torra
kvinnorna dansande
minneslundar
av månande
nätters
sötma
hon hade vandrat
vakat med eldar
hennes hjärta
höll hon
i handmedaljong
hon såg rök stiga mantelhöjder
sol skimrade
genom
solrök
dis
smekte sandvågor
hennes skrud
revs
av
taggar
törndrömmars
bön hörde hon
hon satte sig helt stilla
vid den plats
hon visste
en
gång
tog ur
ut
taggar
en efter en
vid varje ingångs utgång
föll en droppe
blod
törnfåglar
flyger förlösta
hon vände ansikte in i vägföljder
viskade orden
nynnade
nynnade
tyst
i hennes händer skimrade ljuslågor
värmande i nätters ökenkyla
hon såg honom
nalkas
i det han hörde
sångerna
orden
svepte vindar
skingrade
röken
hennes hjärta
höll hon
i handmedaljong
hon blåste lätt vid lås
medaljongvingar
breddes ut
i oasen
öppnades
vattensmyckes
öga
röda pärlknoppar
vek ut bladen
i detta är
nynnade hon sångerna
ordfyllda
för hans ögons ljus
*
i denna dag landade en lärka mjukt i min hand
sätt dig här vid dammen
rör vid
jordens vilda
så gjorde jag
lärkträd växte
ur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar