vårens skötsel
för att få hennes hud blomstrande
genast kan var och en säga;
i skogsmarker i vilda ängder sker icke allt det vilket sker i kultivationsträdgårdar
jag säger; det sker där – dock ej av människohänder
i allt förtäljs vikten av beröringsljus
värnad omvårdnad
ja, allt det vilket sker i vårens andning
detta undankrattande av fjolårslöven
det gångna
det varsamma grävandet
borstande av jordmånen
och hennes hud blomstrar
det är så
du kan inte sätta dig ned och se trädgårdslandet samt tänka det du gör genom dina händer och du kan ej göra det du gör utan ditt hjärta, jovisst kan du men kommer trädgården att blomstra
ditt medvarande din medverkan behövs
gemensamtbelivande
skeende
*
andas
natten
stilla
kanske glödande
pyrande
smällande
ändå vet jag
det finns tystfickor
jag kryper gärna in i en sådan
*
förrättning
vad är en förrättning
för
rättning
är det rättstavelse
ja, det kan det vara med avseende till syssla, ceremoni
kanske finns behov av förrättning du sysslor strös virrande till förströelse
strö ströddes ut på golv vilka översvämmats till att suga upp fukten
kanske tårar översvämmat golvens tiljor
ja varför söker de vilka säger sig inneha det ena med det andra ständigt bekräftelse på eller till det de gör, eller det är mer ett ständigt berättande om allt det de gjort i rädsla av att omgivningen ej ser det de gjort, samtidigt med detta bekräftelsesökande startas ett rättfärdigandesystem, skulle vilja benämna detta varandes ett påvert rättfärdigande
ibland finner jag det så svårt inse varför alla dessa märkliga rebusar ständigt byggs upp och jag är inte bra på att lösa rebusar eller gåtor. människovandringarnas uttryckssätt har mer eller mindre blivit anagram och kanske är det av den anledning vindarna blåser så mycket.
*
(stridsyxan)
de grävde ned stridsyxan
stridsyxan steg upp ur markerna
renad
silverklinga
klingande rena solarter
solo
sopraners
tonande
silverklingan
är roder
månbåtar seglar hav
knoppande droppar
andas
blad
*
lugncirkel
livets cirkel
ljusets värmens cirkel
kärlekens insteg
in steg kärleken i deras bröst
kärlekens insteg
cirkel
vackra
jag instiger i denna lugncirkel
jag ser marker glöda
i denna natt
pyrande glödbäddar
jag skulle vilja vandra barfota genom med glödande kol
pyrande glödbäddar
luften vibrerar ännu i efterskalvens
fyrverkerier
de kunde icke skönja stjärnskotten spira
fyrverkerier
allt skräp samlades från det gångna
de stodo i ring runt högar
de antände
bålen
röken steg
gnistor dansade
flammors hetta svepte
deras strupar
öppnades
de sjöng
våren in
nu
är markerna öppna slagfält
kvidande ligger rörelser
slagfält öppna markerna är nu blottade
kroppar ligger ej
papper hopknölade, flaskor – skräp är strödda
förströdda
strödda tankar
tankebomber
strödda tankar
ja
jag ser dessa valborgsmässoeldar
val
borgs
mässo mässa
eldar
salamanderkyssande
undinersmekande
de äro
omfamnande varandra
i hennes jordöga
av dem stiga
ångor
dimma
så vikas bladen från ögon
och den glöd jag ser
glöder i mitt bröst
därför
därför stiger jag in i lugncirkel
detta för att andas stillhetens oändliga
i dessa märkliga oändligljud
i den mänskliga kakofonin
och kanske är det bäst så
att jag ej visar mig
så är allt så småningom lugnt
jag ber mitt öga
var min lugncirkel
i all denna confettiohållbarhet
*
(lägger du)
och jag står vid grinden
med blödande fötter
grindvakterska
öppnerska
där har jag nog egentligen alltid stått
sett passerarna
mala
med sänkt blick
lyfter
jag
handen
lägger du ett mynt i min hand
lägger du
ett enande rosenblad
vitt
till röd
*
(och mina händer)
händer har smekt hennes hud
fingrar kammat hennes böljande hår
fallna kvistar grenar
lagts i högar
hon strålar
skönhet
där bålen brann
flämtar slagfält
av burkar påsar
skräde
ser hennes hud blomstra av smekande händer
däri vet jag beröringsordens öppnandeverkan
faktum är att jag alltmer ger upp
ser pyreldars svaga
glödandning
söker stiga in i
lugncirkel
och jag har nigit så djupt
så djupt
så
djupt
inför
och denna gång om det någonsin sker
kanske jag redan passerat
likt en vind och mina händer skall alltid smeka dina
ty de vet utan att veta
utan min vetskap
vem du är
däri kan mina händer
alltid smeka dina
kan jag sluta ögonen
drömma
våra
vandringar
helt utan din vetskap
ja
denna gång
kanske jag passerar
likt
en vind
faktum är
det är ej min hjärtvilja att passera
faktum är
jag ger
upp
nu väntar jag endast
på den vilken
med fingers lätta beröring under hakan
lyfter min blick
samt möter mina ögon
till dess
rullar jag ihop mig till en boll
i tystficka
i lyssnande till jordens hjärtesånger
vid grinden har jag stått
sett den öppnas
sett den stängas
denna gång
kanske jag passerar
likt
en vind
och det är då du sträcker ut din hand
tar in vinden
och i det jag andas
ditt är
öppnar jag
min
mantel
*
(okulär)
är detta verkligen
verkligheten
okulär
ej hudvarm
var är då de öppnade ordens nära
uret
uret bar pärlbäraren i sin vingfamn
genom nattens
snöhöljda
lade den i
grundsten mullrar
bergsfolk visa smider hamrar
klockaren
svingas
det är den stora dalklockan
vilken vibrerar
släcker mina öron
vita fåglar flyga
vet ej längre
vad
jag
är
till
i alla de stunderna
vandrade jag livklädd till nätspinnerskorna
de fuktade mina spruckna läppar
mina förtvinade strupsegel av
icke talande
jag sjöng mig genom nätterna
de såg det jag visste
jag bad trådar till
på vaxflarn med eldpinne glödande
skrevs ord
jag trädde
trådar i ordmedaljongers hängen
lade dem i korg de gav av blomdofts rena källkraft
vandrade i tolv riktningar
för att skönja
vem av dem
kunde läsa orden
vet ej längre
vad
jag
är
till
är detta verkligen
verkligheten
okulär
ej hudvarm
var är då de öppnade ordens nära
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar