det vandrar så myckna åsiktsfolk i världarna
dessa sår märkligfrön
helanderegn
sköljer
jordmunnars
röda
bloddroppar
mer och mer kan jag se det verkliga samtalet
det samtal vilket väver i allt
kan jag se med hela mitt väsen de samtal människor för
oftast är dessa samtal
övertygelsesamtal
där oftast de vidöppna
”hamnar” in i situationer där de ”sjunker samman med nedslagen blick”
det är i de stunderna dessa vidöppna stiger in i en upplevelse av kluven
kluvenhet
det är bilden av yxan
yxan vilken klyver trädet
i det inre upphör trädets andning ej
trädet vet urmeningen och följer det i glädje
utan missömkan
utan besvärjelser
utan besvärjande
livet är så
vi är
allt
detta är ävenså bilden av stormarna av molnen vilka seglar lugn
människa i din enskilda ”roll” varandes del har du vandrat och vandrar din väg
du är spindelnät
du är spindel
vissa skeenden fäster vid
vissa skeenden flyger vidare
humlor bin getingar pollinerare
penslar
mjuka
vingprydda belivar
jag har alltid sagt att barnens upplevelse har ej någon rätt- ja, rätt - att sätta sig till doms över
inte ens om det står hundra enskilda personer runtom för att säga till barnet; så är det inte – barnet har behov av att själv växa in i eller mer givas möjlighet till växande, däri leder upplevandet barnet
inte ens om det står hundraden runt barnet sägandes att så är det inte, så är det ej barnets upplevelse. detta så är det inte- så var det inte för barnet, barnet har framsagt sin upplevelse och den upplevelsen är barnets.
alltså; för barnet vilken framsagt sin upplevelse är upplevelsen ofrånkomlig
den stora – helhetens – upplevelse eller sannhet är samtliga korns sammantagna upplevelse – så tag icke upplevelsen från barnen
vi lärs
människan lärs i späd ålder att det är fult att ej vilja ta lärdom av andra
men
varför söker alla övertyga alla
och varför tillåter alla
alla till dessa hemskheter
och jag frågar mig alltmer
människa
varför söker du ande då du är ande
ja- din kropp längtar till ande
anden längtar till kropp
i det vilket nu sker i människovärlden söker människan så mycket ande att hon kommer alltmer bort från andeljus i sitt eget bekräftelsebehov, vilket ej är ego utan personbekräftelse, hur många applikationer har människan lyckats sy fast; jag hör människan säga detta; hur många applikationer har jag lyckats sy fast, är inte mitt lapptäcke vackrare än ditt än de flestas, se så långt jag kommit en neonskylt upplyst
tidigare hette det självuppblåst
numer kanske självupplyst
ja – det talas om ande samt om kärlek
i sökandet efter ande glömmer de, människan urkällans allvishetens urgrund
kärleken
se blommorna träden
fjärilsljusen
och varför
varför
är det finare vara ande än jord
det liknar numer indelningen adel och bönder
ja till och med högadel adel och bönder patrask
allt är
ande
kärlek
*
(som att)
och
oändlig ceremoniell helgelse
och vinden smekte mig
som att
och solen kysste mig
som att
jag ser karavanen
vaggande skepp
bär påsar med vattensånger
och vinden smeker mig
som att
damm virvlar
skuggar ögon
som
att
jag bär en kristallflaska med drömljus
var gång stegen är orkeslösa
droppar jag
en
droppe i min pannas damm
jag driver
upp
essensen av
ur marker med intorkade spår
dammvirvlar lägga sig
vision stiger
lyftande
jag lever
så är det att leva
säger träden
förnöjsamhet är andning vacker
förnöjsamma ansikten
är vackerljusa
jag bär en flaska med drömljus
stjärna nedsteg
insteg
lade samman strålar
väver
korg
var det en kärlekstår
från
min stjärnkvinna
hon sade
och vinden smekte henne
som att
och solen kysste henne
som att
löv virvlade i vindlätta
var de
det hände sig så
kvinna fann sig en nedfallen gren var det stör
var det mer kvist
det hände sig så
kvinna fann en nedfallen fingerklyka
sju nio tolv fingrar tjugofyra
trettioåtta månvarv
i trenne
det hände sig så
kvinna flätade fjolårsgräs
gjorde sig en räfsa
som att
hon mjukkammade markens nedslagna blick
blad till blad’till löv
hon synes ej mer
kvinna såg högen och
visste
denna afton steg gnista ur händer
sökte tända eld
bålet
ville
ej
brinna
ni måste förstå detta
var för trött
var förfylld med fuktig av gångna floder
vind smeker
kind
kvinna vänder sig i lövbädd
från sida till sida
ni måste
förstå
larv mätte avstånd
kittlande
upptäckarliv
kvinna satte sig upp
bladen virvlarprasslar
hon lyfter ett blad
bladet säger
träd över mig
kvinna lyfter ännu ett blad
bladet säger
träd över mig
detta upprepades tills högen var all
fågelkrona glittrade
då hörde hon
trädet
vad är ditt val
den yttre borgens mur
eller den inre borggården
kedjor av järnådror rasslar
vindbrygga faller på plats
träd över mig
jag träder in
mitt val är mitt hjärtas borg
där möter jag dig i hasselskrud
jag har ej behov av yttre murar
växer i tempellundens fagra andning
och
oändlig ceremoniell helgelse
och vinden smekte mig
som att
och solen kysste mig
som att
jag ser karavanen
vaggande skepp
bär påsar med vattensånger
och vinden smeker mig
som att
damm virvlar
skuggar ögon
som
att
jag bär en kristallflaska med drömljus
var gång stegen är orkeslösa
droppar jag
en
droppe i min pannas damm
jag driver
upp
essensen av
ur marker med intorkade spår
dammvirvlar lägga sig
vision stiger
lyftande
jag lever
så är det att leva
säger träden
förnöjsamhet är andning vacker
förnöjsamma ansikten
är vackerljusa
jag bär en flaska med drömljus
stjärna nedsteg
insteg
lade samman strålar
väver
korg
var det en kärlekstår
från
min stjärnkvinna
hon säger
det sker
(tackåse)
det sitter en regnbågsfågel
under takåsen
ej större än
ett korn
den lyfter tak
å
se
sen
den pickar
lägger körsbärsblom i mina ögon
tänder nattens
serenader
eldar i
mitt bröst
borstat mitt hår har jag var natt i silver
fågel sjunger
dina marker äro
helade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar