det är förunderligt följa isvandringen
se vita sidenjordar sjunka in
kanske är det händer vilka smeksamt avkläder henne
avkläder henne spetsskruden
den vilken hon sömmade
inför mötet
för att skruda sitt väsen vackert inför hans blick
kanske är det smekföljande händer
vilka väcker hennes hud
knoppandes
vikandes ut
blad
kanske
kanske
är det så
se snö sjunka in
vandra i ängen
med åkrar samt se is ännu ligga
isöga i ängens famn
lyfter en bit is med isens bejakande
ser dess klara yta
jag säger
som av glas är du
inser att detta ej är som glas
inser att detta är glas
följer isens strukturer
bubblor i isen
blixter eller
linjer
stavar
vackra isblommor slår ut inför min blick
kanske är det kärlekshanden vilken uppvaktar
sådär vackert
kanske
kanske
är det så
vem skall annars locka henne till det kommande
på en del ställen är isen
faktiskt elastisk
detta är
innan den smälter
innan fingerljus rör vid
detta är innan den blir geleartad
lyfter en bit is
kanske är detta ett fönster
ikoner är fönster mot – till ljuder bättre – himlen
fönsteröga ser in i himlen
så är detta fönsteröga
fönsteröga ser in i jorden
befinner mig i åkerängsmarker
ser gräs
vassgräs
tuvgräs
varför hoppar vi så ofta från tuva till tuva i tron att
nästa är bättre
nej jag stannar kvar
kanske
kanske
är det så
tuvgräs vassgräs växer här
plötsligt hör jag det där andljudet
änder
änder brukar simma här då isen bär ny skrud är sjööga
det kippar så lustigt i stövlarna då
ja ljudet sprids ut
skuttar fram nosandes
följer efter
bjuder i alla riktningar ut
vandrar vidare
upplever markens händers ännu frysta underlag
solhänder rör vid marker
hennes hud blomstrar
plötsligt är marken mjuk
gungandemjuk
lägger kinden till mjukfingrar
kanske
kanske
är det så
videkissar rör jag vid
jag frågar mig
hur kan allt
allt detta vackra gå förbi
gå förbi så många ögon
hur
utan att de går in
dagen slipas
i kolets färgsten
bryne glänser i
silvers
röda
*
(jag har alltid drömt om)
jag har
alltid
drömt om
egentligen ända sedan jag steg ur ängsdimman
ända sedan jag mötte ängsullens mjuka hand till min kind
ända sedan jag den gången
i molnblomma såg dig
din vandring
flätas med
min
förvirrade har vi vandrat
envingade
fåglar
jag har
alltid
drömt om
djupt vetat
djupt vet jag
därför sår jag också vetekornen och ber fåglar bära fröbörden
ja
jag vet att detta möte
är
meningsbördande
tima
jag har
alltid
drömt om
att dela allt tillsammans med någon
denna någon är ej någon
är intet är allt
denna någon är ingen och ingen är allt
allting
vi är allting
ser ordet dela
inser att dela ej är
att längta till
inser att det ej är delandet jag längtar till
däremot är min längtan till skapargärning
skapa tillsammans
det är helhet
äkta skapande
ja allt är helhet så hur kan jag drömma
delen
del av då helhet är drömsvaret
du kommer alltid att vara i mina armar
nära inom mitt hjärta
vilket är vårt
ty i detta möte upphör måttstockens räknandeknarr
våra hjärtan sjunger
sjunger
dansar
liv
detta vet jag i den stund det sker
steg in i sjöbladens islossning
solhänder rörde vid vattenbåge
skimrade röd eldandes värme
tvagade stegen i silverpärlande blå
sköljde ögons hav
öppnade fingrars stängda sejdande
var jag länge däri
var jag ej däri
stjärnklanger
ljöd
däri steg jag ur
dimma svepte in masserade mig torr
lade vandringsmantel över mig
steg in i ängens vida
uppför stigen jag alltid vandrat
ur händers eldskål
lade jag låga
till skireld
väck
hans
stig
jag har
alltid
drömt om
du kommer alltid att vara i mina armar
nära inom mitt hjärta
vilket är vårt
ty i detta möte upphör måttstockens räknandeknarr
våra hjärtan sjunger
sjunger
dansar
liv
detta vet jag i den stund det sker
därför har jag bestämt mig för detta
jag vänder mig till
lossar spänne
mantel glider av
sakta
medvetet knäpper jag upp huden
sju pärlknappar
huden faller
av
dansar
rör mig sakta
själskvinna i andeljus
andekvinna i själsrörelse
jag hör dig
nära
vår puls är
nattens andning
lägereldens levande
berättarljus
är gryningens purpurvingar
vi flyger med helade vingar vakna
och detta vet jag skall ske
våra ansiktens tillvända
det skänker mig stunder av lycka
till dess lägger jag mig
helt still här
i mossans
täcke
i väntan till dina steg
då väcker jag
kvinnan vilken
bär rosen röd i sina händer
och detta vet hon i den stund det sker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar