i den totala uppgivenheten andas ängarnas fridstecken
detta är ett skeende
en rörelse
inom vilken snödroppens väsen lever
en rörelse inom vilken stenarnas gester lever
du undrar; stenar samman med snödroppe
se snödroppe
där invid buskens fötter
spetsiga blad spjut svärd
den vita blomman bugar blygt
bladkrona sluter hand
se stenar
en matta av stenar
runda mosskulor
dessa andas detta ödmjuka ljus och dessa är nära hennes hud, så nära
det är
uppgivenheten
upp
givenhet
det vill säga;
du följer jordestegen
och
den enda överhet du lever med
i enlighet med
är
ditt
hjärta
det är uppgivenhet
det är i den uppgivenheten vårens alla blommor andas i solsängar
*
(magglädje)
vinden
satte sig i sked
med
besked
vek
samman stegen
helt
sonika
under granen var det visst
helt visst under granens balsamherbarium
såg sig runt
ja
detta
är
en godan tipi
genom dina fingrar vän
kan jag se stjärnor tala i natten
där satt vinden med stegen vikta i skeden
lyfte stegen med händer båda
spelte harmonika
allt medan skedar klapprade burna av vita manschetter
och nog var det så
vi begav oss in i skogen
såg pärlor svälla
såg öron skimrande gröna
nog var det så
vi smög fötter kupade över med runda stenmossmantlar
nog var det så
vi såg fötter rötter plötsligt mitt framför nosarna
stora närmare bestämt enorma
blicken vår mer eller mindre rann uppför
solen smekte väl händer
ögon snuddade vid trädens toppar
nog bredde träden ut segel
vi stannade i land
nog var det så
den vi stod inför harklade sig
såg barnets strålljus
den harklande sträckte ut handen
menar händer
gav genast mod till barnet
du klarar det
du klarar det
och det gjorde barnet
med rodnande pärlande rosenkinder
nog var det så
där högst upp på stenen bergets topp
lossade vi ränseln från ryggen
landade galant var pirater
magen den knorrade
eller kanske den morrade
så intet annat fanns att göra
än att fötterna föra
duka bordet med flaggan den vita
vi hade ju lämnat vår krita
bjuda magen på medhavda skatter
till skatornas tjatter
nog var det så
detta var vårens första picknick
så kanade vi nedför stenen berget å skuttade hemåt
*
(solsängen)
uppgivenhet
upp
giv
enhet
jordstigen sjunger
hör du
hör du
hör du
hjärtats värme stråla
jordstigen sjunger
i den uppgivenheten
andas vårens alla blommor i solsängen
*
(talovalen)
i oändligavida
i
oändligen
vida
i oändligvida ängder
dansar skirljus
slöjor
solfingrar rör vid
spindelvävsflor
löser droppar fria
sakta
sakta
vikes blad
krona ut
hon sträcker ut sig
strålar
i mötandes stigar
oändligen
skönhet
skapar
oh du vackra slända
oändligvidas marker
vattnas med befrielse
stiger ut belysande
talovalens
ljusandning
*
(snödroppsorden)
älskade
ä l s k a d e
ja
det är ett vackert innebördsord
det smakar
gott
världsmötet var så kargt
denna dag
kvistar
knakade
gnisslade tänder
veden sur
yxan oslipad
fåglarna sådde tonandefröns
solfingrar
så starklängtande
satte jag mig under snödroppskupa
vi viskade
de
orden
hackspetten spelade kastanjetter
gässen plogade himlafälten
humla vackra humla
hörde mig mumla
satte sig vid min fot
visade mig
vägen
snödroppen
slöt vingar om mitt tröttade steg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar