ja det görs masker
livsmasker
dödsmasker
teatermasker
vad är teater
vad
är
teater
ytligt sett är det att stiga in i en roll och så stiger du ut eller ur
ser du djupare in i bilden av teater
vad annat är det än att stiga in i liv
till enad ande träder en rörelse
teater kan sägas vara en dröm
lever du drömmen bra- menar väl så berör du inte bara dig själv, du berör i vidare krets. du berör publiken och är det falskspel då du berör, då du berör till stående ovationer där applåder ljuder. ser du händerna de vilka du så ofta skriver vara vingar, vad gör alla vingar, de rör vid luften belivar andningen. så se hela salongen fyllas av vingar, då vet du – du har belivat.
ja, det görs många masker av alla de slag
såpbubblor ät sköra ytor
ballonger är sköra ytor
de tycker ej om nålar
vassa spetsar
vem gör det egentligen
såpbubblor skimrar
skimrar i alla färger
vart är vi på väg undrar du
vart är vi på väg med detta masktal
först blåses ballongen upp med din andningsluft, inte en ballongfisk
ett nät, ett hönsnät
hönsnät är för att hålla kacklet inne,
höns kacklar i fångenskap ibland rycker de av varandra fjädrarna
ser du höns frigående då andas lugnet, det vill säga då de ej skräms
nätet är för att bevara lugnet
nätet formas efter ansiktet
då detta är gjort
förhoppningsvis utan blodiga fingrar eller händer med revor
börjar du riva papper
papperslappar rives
bäst är att du håller fönstren stängda papperslappar tycker om flygfärder
papperslappar klistras fast
ofta med ett klart klister
papperslappar klistras över denna ballong över detta nät
i nätet andas ansiktsdragen
så är masken klar, nästan klar
lager till lager
nej masken är ej klar för se nu skall den målas
du sluter ögonen och upplever hur masken skall målas
så gör du det, du svarar till det du såg bak slutna ögon
du svara till det du såg stiga upp eller fram
så är masken klar
det återstår endast att den skall torka för att ej smeta av sig eller gå isär
ballongen då
ja, den är där
den brister ej, den krymper, sjunker samman
visst kan du säga att den skrumpnar
det gör vindruvor med då de blir russin, koncentrerad näring
ja visst kan du säga att ballongen skrumpnar – gör inte kärnor det
kärnor
frön
innehåller grunden
så vad säger du, är det att härma, plagiera
du säger själv att livets växande består i efterhärmning; i mötet med barn: var värd att efterhärma - var i ditt själv med hela dig själv, var i rörelsen - lev rörelsen, hur möter ni varandra hur möter ni allt ni möter, vad ser barnet. ja, barnet andas in det vilket det upplever vara en del av sitt själv, barnet efterhärmar och du kan skönja delar av allt,
gör detta barnet till en lögn, ett plagiat.
absolut inte,
det är en särart, konstnärligt skapande (art)
det är en särdeles vackert konstart
det är en särart - en positiv särart att kunna detta
utan att äta upp eller ta över den medvarandes steg och det gör inte barn.
det behöver inte så kallade vuxna heller göra, det är faktiskt så att ni inte har copyright på helheten den andas genom er allas vävande, de sanna orden bilderna mångfaldigas utan att förlora sig vare sig i sitt inre eller yttre vad ni nu föredrar att benämna det.
livsmasken
detta är ej att tillverka, massproducera en mask
det är att leva sin identitet
sitt ansikte
det är ej en lögnmask
barnet efterhärmar ej den vilken ej är i sig, i allt
barnet genomskådar lögnen
barnet ser sannheten
och det gör
alla
allt
liv
ja
det finns lögnmasker de krackelerar dock
och då har de behov av framsträckta händer ej slag
*
människa var varsam med dina ord
du vet ej var de slår
*
ser ordet frågetecken,
löser ordet, skriver fråge tecken
ja – vad är det som gör tecknen till frågor
*
egot… en gömd oro tillåts
jag ser en hasselnöt
ligga i flikfingrad skål
jag ser en hasselnöt
i min hand
det doftar jul
skalet
du måste avkläda mig skalet
så viskade hasselnöten
det provade jag
provade jag
hur jag än försökte gled den ur greppet
tången
nöten
hasselnöten log
ser du den däringa tången
knäckaren
ser du vågformen
kupgesten
vaggan
lägg mig däri
vagga oron
så skall du se
mina vingar
bredas ut
visst är jag en hård nöt att knäcka
visst är jag en nöt
i denna stund är jag skalbagge scarabe
nöten håller du i din hand
inte vill du knäcka skalet, flisa det sönder, spräcka det
jag är
är
ett vackert ord
en vacker mening
åter synes skalet vara utsidan
jag är i ditt inre
du håller mig i din hand
din jaghands kärleksvilja
och
jag blir så onödigt orolig då du tror jag måste gömmas
vi är ju delar av varandra
inte är det vår vilja att
knäcka
söndra
varandra
se mig i den jag är
ekorren vet detta
vet skalens
sötma
vi är ju styrkan du kan växa i
styrkan vilken värnar om ditt hjärta
vi är skalbaggen
nyckelpigan
då du har
behov
minns ditt hjärta
minns dig själv viskas det
denna vackra fjäder
dunhand
kan lindra det du skrev i orden om egot
egot
vad är egot
lyft ur, kanske skalen
själen älskar rörelse ...har behov av balanserat skal...det vill säga rytm, din hand den egna handen vilken lyssnar
det gör ont då själen ej har denna vinge hand
har en stund sett
vandrat in i ordet egot
en gömd oro tillåts
en gömd oro tillåts
egot det sunda egot är din värnande hand
vilken stannar upp
vilken lyssnar
vilken ger dig kraft energi till leva ditt hjärtas röst
däri är givandet ringar vida
taga emot är för många det svårast
taga emot lever tillsammans med givandets ringar
dessa är upplöst flödesljus
det ljus du ser silas genom trädfingrar
är gryningsljus
är
är
de befriade orden...
ser vita fjärilar, ljusfjärilar
de orden uttalas ej till skadande
är ej dömande
är ej jämförande
dessa ord är vita
vingar
ljusvingar
befriande
*
i en stund av mörker vilket jag vet ej är mörker kom ord
så svåra att ta in- just detta med då nu fram, denna röra vi gjort, en hiskelig kokande seg sörja..vacker ja- så fylld med låsta dörrar, termer - kan vi förmå oss leva - leva i är...ja, vita... då är min upplevelse att dörrar öppnas vilka vi genom termer...egentligen grubbelterminologi...ser termiter hör dem... öppnas dörrar vilka vi genom termer ofta stänger
*
du har dina behov vilka öppnar begärens fängsel... dina behov är allt du behöver... begären är en helt annan saga vilka ofta ställer till det... och inget är allt... det är behovssfären
ser du handtaget... tryck ned det varsamt
hör suset det vackra då dörren öppnas
du står i cirkel av ljus av värme
*
(lindar kärlek)
i de upplösta regnen finns vare sig väggar eller blad finns icke former för till liv
i en evighet vilket är fasthållen i av stod jag blickandes ut
suckade av den enkla anledningen att
utandning är viktig;
alla dessa ramar
konstaterade färger former
snön har visst sjunkit undan
en harkling hördes en harkling har klingat
jo det är sant den skrider bort och den är inte borta
snön
ögonen började söka krokusar
hörde krokusar ännu slumra
kanske snödropparna
vi slumrar ännu en stund
ögonen vandrade vidare
konstaterade
markerna är fuktiga denna dag, sviktande, stövelkippande
skiranderegn skrider
blicken stiger an
en aning
möter en av rosorna, purpurvingad fyrvägad krona
en av de höga rosenbuskarna,
den vilken blommar först av dem alla pimpinella
möter den kala rosen upplever
mig
ser den kala rosen bära vattenblad
kal ros blommar
bär vattendroppar
så är du ej kal
kalhygge
andas in andas ut en suck för mig vidare
ännu en av allt det vackra
en gren böjd, en pilbåge
var är din sträng
hon sitter här insvept i jordmantel
hennes fingrar rör vid sträng, hon spelar harpa
vad sade du skjuter hon harpuner
ja- så kan du ju se det, detta är då helande harpuner
hon sitter lutad till kristall av klaraste berg
rör vid strängar till allo
bladvingar andas röda blå vita gröna gula
hon dansar i fjärilsljusdalen helt utan grindar, dörrar, stängsel
båge är jag ej för pil
bäcken porlar i ängshud
pilträdets långa hår kammas av solvind
pilträd doppar fingerblommor i bäcken
de älskande lindar kärlek om varandra in
bågen andas rödbrun en aning blänkandeskimrande
bär kristallklara droppar, blad.
du kala kvist blommar vattendroppar
kvisten andas
jag är ett diadem runt din panna
jag är den ena halvan av helhet
varsamt lösgör jag mig från evigheten stiger in i evig
och när jag först trädde in i
av det första mitt ansikte möter i mitt inträde i denna skog
uråldersskog är
var det spindelnät var det trädlavar
lavor vilka rörde vid mitt ansikte
lava, lavor, lov
löfte
lovsång
var det tecken, tecken på den rena luftens klang
jag andades in klangerna
så goda så uppfyllande
belivande
förde varsamt undan gardinerna
trädde mina steg i silkestråds skirljus
hon sitter här insvept i jordmantel
hennes fingrar rör vid sträng
hon spelar harpa
vad sade du skjuter hon harpuner
ja- så kan du ju se det, detta är då helande harpuner
hon sitter lutad till kristall av klaraste berg
rör vid strängar till allo
trädde stegen mina i silkestråds skirljus
slöt ögonen förenades med sömnliv
skogen
uråldersskogen ligger i slummer, slumrande
med ens ser jag törnrosasömnens verklighet
ser jag den medvetslösa sömnen stiga in, uppfylla mig
upplever hur det är att höra allt
utan att kunna lyfta ett finger
utan att kunna förmedla
känner gift tränga in blir alltmer paralyserad
befinner mig i ett paralyserat tillstånd
en stillbild i liv
för visst lever jag
en stillbild i liv i vilket allt är avdomnat, domnat
upplever steg, slag, nålar, knivar, allt
är i ett tillstånd av avslappnat
ändå spänt
spänt i uppleva
spänt på grund av upplevandet av allt
kan ju höra uppleva vibrationerna i hela min kropp
då slagen stövlarna
sparkarna
stormarna allt anländer
är spänd i detta tillstånd på grund av upplevandet av allt
aldrig har jag så önskat mig en brynja
till värn för att bröstet ej skall brista
hon sitter här insvept i jordmantel, hennes fingrar rör vid sträng
hon spelar harpa
vad sade du skjuter hon harpuner
ja- så kan du ju se det, detta är då helande harpuner
hon sitter lutad till kristall av klaraste berg
rör vid strängar till allo
hon smeker kinden min
räds icke det du känner stig djupare in
upplev
upplev de öppnade dalarna
se handen skymta
den hand vilken din hand alltid vetat
paralyserad, paralysera, para lys era
erad, raderad
raderar allt det vilket ej är
se stickan smeka plånet
gnista sprakar
tänder det du ej vågar se
utplåna för seende
se handen skymta
upplev handen röra vid ditt inre
vid din kind
nära mycket nära
andas
regnen
i de upplösta regnen finns vare sig väggar eller blad finns icke former för till liv
sov
sov vaken i min famn
i detta vet jag ej längre huruvida jag är ett träd
huruvida jag är ett grässtrå
allt strömmar genom mig
jag är allt
giv mig fäste det virvlar alltför starkt
hon smeker mig nynnande
är fågel i handrede
darrar
mitt hjärta är
pickande sägs det
hur kan ett hjärta picka
mitt hjärta är
vibrerande fjärilsljus
jag brister
vill
fly
händer håller mig åter, fly ej din stig
hon smeker mig nynnande
jag är här
i detta är jag nog mer en sten
ty med ens upplever jag tyngden fylla mig
samtidigt genomströmmar mig en sådan oerhörd lättnad
vi är många stenar, vi bär mjuk grönskimrande
smaragdgrön mossa given av morgon aftonstjärnan
vi glider samman, bildar en gång in i berget
därinne brinner lågor på varje klippsprång
hänge du vackra hänge i hennes halsgrop vad talar du
lågor skimrande
brinner i lerskålar på varje klippsprång
eller är det i bergens händer i mina händer i allts händer
eller är det blad och är jag verkligen inne i berget eller
sitter jag i trädkronan med ansiktet in i månmoders auraandning
åter sluter jag ögonen eller ögonen sluts av hennes fingerljusa
du har lagts häri
röda vågor, vågor i alla röda nyanser skikt
är jag i rubindalen omgiven av smaragdhänder är dina ögon blå safirer
hur ser ditt ansikte ut
röda vågor i alla nyanser andas
vingat sidentyg håller de i fingerspetsar
de sänker lyfter röda vågor, luften andas röda vågor
är jag röda vågor är jag vad
tonerna vilka stiger in i mig är så vackra
så ohörda
du rör vid mitt inre med dina fingrar
tonerna vilka stiger in i mig är så vackra
så ohörda av mig
uppfylles av är
hänge du vackra hänge i hennes halsgrop vad talar du
jag är elden
eldens väsen
varför skriver ni mitt väsen förgörande
mina gåvor är värme är rening är den ena halvan av livets högsta
min syster vattnet skriver ni gärna milt
skriver hennes vackra ringar
ni skriver även henne vara
vild otämjd oregerlig
månne
är det
för att ni har tråkigt, söker ni spänning
jag är elden
eldens väsen
se mitt skimrande hav
se ringarna vilka blir fler och fler
jag vandrar ur min glödbädd
till stranden
löser svarta kol ur fängsel
löser bojor
lyfter lyckoregn
upplever steg stigar
lyfter dem in i min famn
vandrar in i min glödbädd
så vet jag alla era frökorns vilja
så vet jag allts vårt liv
jag är eldens väsen
trenne fjädrar ligga i sanden
trenne skålar står vid framför dina tåblommor
i den ena är eld
i den andra är vatten
i den tredje är luft
jord är hon
lyfter händer
stjärnor
regnar
in
så är eldens väsen
ringarna lever även i min broder luftens vingar
i de upplösta regnen finns vare sig väggar eller blad finns icke former för till liv
röda vågor i alla nyanser andas
vingat sidentyg håller de i fingerspetsar
de sänker lyfter röda vågor
luften andas röda vågor
är jag
röda vågor
är jag
vad
tonerna vilka stiger in i mig är så vackra
så ohörda
du rör vid mitt inre med dina fingrar
tonerna vilka stiger in i mig är
så vackra
så ohörda av mig
de slog mig
jag viskar ännu svagt
du rör vid mitt inre med dina fingrar
tonerna vilka stiger in i mig är
så vackra
så ohörda av mig
uppfylles av är
jag vågar
du har lagts häri
sov
sov vaken i min famn
bergsådror uppfyller mig
vi rinner flödar strömmar allt djupare längre in
koppar silver guld järn klingar
stigar steg i allt
plirande ögon gladljusa möter
vi rinner
rinner
toner klanger följer så är allt stilla
står i en trädgård
framför mig andas opaler regnbågsopaler
dessa viker ut bladen
vi stiger in i edra bröst
vi är stjärnsångernas förverkligande
lyssna i vandringsklangen
den stiger ur hennes bröst in i allt
ur hennes bröst vilka är era bröst era ögon era själars djup
du förs nu sakta in i ditt själv in i dig
du har mött sjöarna
du slöt dina ögon
lämnade de slutna murarna
vakna
vakna i min famn
en av de vackraste händer
rör vid min panna
en av de vackraste
hälsar mig välkommen åter
ditt ansikte möter mig och jag andas
helt stilla
tillit
du lämnar mig för en stund
kupar dina händer
tar emot bergets källdroppar
tårar av regn
ur dina kupade händer bjuder du mig
klarljusdroppar
jag ser din hand
den handen
slår ej
sakta reser du mig
vi stiger ut eller är det in
marker hälsar våra steg
vi ser myrors pärlrader, de förtäljer oss byggandets konst
vi ser markers hålor, gryt, vi ser lärandets lyckobrusande sånger
vi ser allt det vi alltid sett tillsammans
vi vandrar den stig vilken var gömd under ris
i våra stegkupor andas doft av ros
i de upplösta regnen finns vare sig väggar eller blad finns icke former för till liv
jag står med trenne skålar
ett diadem framför mina tåblommor
i den ena är eld
i den andra är vatten
i den tredje är luft
hon är jord
hon andas
du möter dina steg i kärlek
jag lyfter mina händer tar emot stjärnstoff
ser skålar skimra kärlek
jag bjuder dig ur mina kupade händer
låt oss vandra
stigens
stegklanger
älskande lindar kärlek om varandra in
*
lyfter blicken
ser mörkret
gnista andas
möter plån
tänder skimmerlåga ut strålar ljus
utplåna
ja mörkret utplånas
samtidigt är det berättarljus
din visdom är djup
innerlighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar