ödet ligger i våra händer
så säger andeljuset
och vi räknar ej med kulor i kulram
möjligtvis för färgstämighet
vi slår ej samman kulor
kulorna glider lätt samman
inbillning
in bill/i räkning
in be/i är
billa
bjällra
bilda dig en uppfattning av samvetets röst
det är lätt säga att ett väsen ger dåligt samvete
detta utur sitt eget dåliga samvete
och vi har ej skuldkalkyler
ej kronofogdar
vilka driver in
*
förakta är ej anklaga sig själv
anklaga är ej förakta sig själv
för akta
för aktning
jag andas ordet förakta, och jag ser ordet bli för aktsamhet, jag ser vikten av att akta/värna om sitt själv för levande liv. delar jag ordet föraktning ser jag skönheten: för aktning, föraktelse skriver jag för aktelse; så tydligt stiger bilden fram- och jag säger till dig vilken föraktar dig själv; älska dig i ljuset av ditt själv. du föraktar ty detta har du lärts göra icke av ditt själv av de vilka ej ville att du skulle växa in i egna steg.
anklaga är ej förakta sig själv
förakta är ej anklaga sig själv
an klaga
an klagelse
jag andas ordet anklagelse, och jag ser ordet bli an klagan, det är dock så att jag läser an klang, detta då du ser den förvridna bilden vilken slagits in i dig, en påle har slagits in i dig vilken mer eller mindre korsfäster dig var gång du söker frigöra dig ur deras grepp, var gång slås ytterligare en spik in. klangvärlden smälter dessa spikar.
*
ofta vänder vi ansikte till
i de stunder vi andas
ensamhet
ledsnad
smärta
vi söker svar i fridsstilla
ofta vänder vi ansikte till
förglömmandes
förglömmandet av in
förglömmandet är detta av
att vara
ingenting allting
ingenting allting ingentings
inget ting
ingentings allting
i det upphöjda ljuset vandrar jag och ser det klarnade ljuset stiga in
fylla världarna med värme
så flödar
kärleken
av
det upphöjdas
gärning
upphöjd
är allt
är ingenting
är alltings ingentings
ingentings alltings
det tingsliga skapades för att vi skall se ljusets innebörd värmens innebörd
för att vi skall uppleva livet
ting
materia har hårda hörn kanter
revor
taggar
och vi törnar emot
varför banna dina törnar
är det icke mer smärta i hörnen i kanterna
i revorna
i taggarna
så lägg handen
i kärlek
smek ömt
det de ej med vilje gav dig hörnen kanterna revorna taggarna
se hur hörnen kanterna löses
se tindrande vattenfall är himmelsvatten ur himmelsmolns tårade glädjeögon
se vatten strömma in i revor
så skapas sjöar i klippans händer
så viker taggar ut sina skönhetsblad
varför banna dina törnar
se törnrosens blommor
se törnfågelns vackra sång stiga upp i höjderna
och fråga dig
vad höjderna är
de visste detta då de hälsade de fyra vägarnas blad
de fröjdade sig med
ty de var i sitt inre
de är i sitt inre
törnar
törne
lyssna till havens bergen klippornas sånger
droppen urholkar stenen
stenen urholkar droppen
så är allt ingentings
ingenting
inget ting
alla ting äro liv
ofta vänder vi ansikte till
i de stunder vi andas
ensamhet
ledsnad
smärta
vi söker svar i fridsstilla
ofta vänder vi ansikte till
förglömmandes
förglömmandet av in
förglömmandet är detta av
att vara
ingenting allting
ingenting allting ingentings
inget ting
ingentings allting
(tröstehänder)
vi talar
om
ensam
om
ensamhet
i natten lyfter jag ansikte
möter hennes silvervita klarhet
lyfter jag mina händer
omfamnar
kretsen
källans vatten är silverne klarhet
är detta
hennes
ensamhet vi upplever
i vårnatten i sommarnatten
i det att stjärnorna icke synes näraintill
förtäljer hon det vi vet; stjärnorna är närvarande
är det hennes ensamhet
hon sköljer över oss
i vårnatten
i sommarnatten
i det att stjärnorna icke synes näraintill
är det vemod
är det sorgsenhet
eller
är detta
lugn
säger hon oss;
se jag är ensam
i oändlighetens vida hav
lyser upp din natt
ofta vänder vi ansikte till
till sjön
till himlen
till oaser
vilka skänker oss tröst
tröstandehänder
så rinner
det
förbi
i natten vänder jag
blicken
in
befinner mig i mitt inres lotusblad
däri andas mitt är
lämnar alla icke är i mitt insteg till
det stora vida
min hud dricker källvattens grenar
källvattens
klara
seglar
fridskällans dröm
är detta regn
frågar de ljusklara med lätta fötter
då de lyfta gryningsmantels
fingerljusa knoppar
*
(tystbladsljuvlighet)
så har månvinden tystnat
vikt vingar om
min längtansfågel
vandrar i tystdalen
hör
tystblads
ljuvlighet
ändå
ropar hon
hon ropar
väck min glöd innan jag lämnar denna dal
kyss varje del av min hud
rör
vid
mitt inre
hon ropar
väck havets sanna våg
innan jag lämnar denna lagun
droppa
dina fingerljus
in i
min
hud
rör vid mitt inre
vagga mig in i
tillit
få mig att ej fly
låt mig glömma
mitt
icke
är
genom att du ej flyr mig
*
(klangvandring)
i den första klangen
är jag
frö
i den andra klangen
är jag
spirande
i den tredje klangen
är jag
hjärtblad
i den fjärde klangen
är jag knopp
i den femte klangen
uttalar jag
orden
i den sjätte klangen
stålar ordens
gärning
ren
i den sjunde klangen
andas bladens
mening
jag är i
i den åttonde klangen
överlämnar
jag
mig
i den nionde klangen
inväntar
jag
är
i den tionde klangen
fyller bildväv
bladens
ådring
i den elfte klangen
strålar
ljusvävens
klara
vilja
i den tolfte klangen
andas mig
vägen
i den trettonde klangen
sköljer allt
in i
mig
i
till
för
genom
är
mitt hjärta lever
svarseld
öppnar vidgar mina armar vingar
mina händer är
i eldskålar tvenne
andas glöd
jag är
min kvinnogärnings
budbärare
*
i denna dag vandrade jag
andades fötter
för första gången
barfota helt nära
vandrade till molnstrands vita sand
mötte vitsippa
i vitsippssol lade jag mitt ansikte
de har ryckt alla mina blad
så sade rosen
nu är jag
naknad
kärleken stiger fram;
så är det
detta för att du skall kunna
detta
slut dina ögon kvinna
se rosenblad falla
andas
in
doften
upplev doften
förverkliga mig
älskade
gryningsljuse
ser du vitsippan
vid din fotvåg
*
så har månvinden tystnat
vikt vingar om
min längtansfågel
vandrar i tystdalen
hör
tystblads
ljuvlighet
*
granfingrar silar
kvällsljus
gråskimrande mantlar
vikes
ut
silvrande
gyllenögon ler
dagen
kvällen sitter i berså
förtäljer
stigar
vägar
sånger
nynnar
tänder stjärnors
klingande ljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar