i flera nätter nu
har jag sett ord virvla upp ur jorden
från en grotta djupt in
jag vet att det är ord
de skulle lika gärna kunna vara ljusvingar
hur vet jag att det är ord
därför
i nästa frekvens ser jag en kvinna, henne lägga orden i människors händer
hon tillsäger dem att plantera dem
alla tar ej emot
så ser jag öknar
och hör
så får vi öknar att blomma
*
(och en av dem)
och en av dem satte sig vid mig, omfamnade mitt ansikte
såg djupt i mina ögon, såg det du ej ser, såg det jag ser
ser i detta är, det har tagits många vandringar innan jag sett detta
det har lagts många steg innan jag sett detta och
alla dessa eoners vandringar är ett blad
ser du bladet, se djupare in
ser du fästet vilket grenen håller i sina sensibla fingerljus
ser du dessa två halvor
hos en del blad anandes hjärtformer
hos en del blad helt klara
se djupare, ser du ryggraden, ryggmärgen
ser du svärdets mittlinje
nej, svärd är ej tveeggade det är dock en ytterligare saga
se svärdets gestalt, se bladet djupare
ser du denna kanal till levande liv
ser du rötterna ser du kronan
ja – i varje blad lever hela trädet
ser du bladet, se djupare, fjärilsvingar, bevingad skönhet
ser du halvor andas förenade
ser du, ser du i visshet.
och en av dem satte sig vid mig, omfamnade mitt ansikte
lyfte det in i nattens vida mantel
upptände stjärndiadem
kupoler
ser du
jag ser och ändå har jag satts här till vissnande
det gör mig ont
mycket
ont
ser du
det går ej att sammanföra stjärnleder med en gång i all hast
de skall stiga in i varandra utan att smälta bort
ser du droppen
en gång sträcktes ett klippfinger ut
togs ej emot
klippans ögon tårades
tårar föll in i det vilket sägs vara sten
stenen var en hand en vinge
dropparna strömmade
det blev så en sjö
ett hav
det går ej sammanföra vattenleder med en gång i all hast
de skall stiga in i varandra utan att svämmas över
så var havet där i en vinge
havet var nära svämma över
det var dock inte en fallande mening
det var en mening av djup
den ena vingen kunde ej ensam bära detta hav
så den andra vingen vilken var den ena av den andra fördes till detta hav
det var den vinge vilken enade
ty de fattades varandra
så andades detta hav
denna sjö
stjärndrömsord
marker lades i ringar runt denna vackra fågel vilken så kärleksfyllt omfamnade havet
ännu var markerna sand
moräner
nakna var markerna steg
markhud
värme steg upp ur hennes bröst
lindades värnande om
hon viskade in i sina händer ord
kärleksord
orden lades i vandrarens händer
han planterade orden
orden växte
i hans ljus
i hennes värme
så är det med orden
de lever i hennes händer
hon pillrar dem varsamt upp
lägger dem i livens händer
i såjordar
ibland kan du se orden i natten
fladdrande nattfjärilar
sökandes till ljus
förbrännas ej
landar i hjärtbos händer
och en av dem satte sig vid mig, omfamnade mitt ansikte
lyfte det in i nattens vida mantel
det är enklare, en klarare vy
än klarare se lager läggas på utifrån i form av en lök eller skal eller ett kålhuvud
det finns andra bilder vilka kanske är lite märkliga att ta in eller se
en av dem lade armen runt mig, handen låg skyddande över mitt bröst
pekade in i himlars ljussalar
det var en gång en liten liten gnista vilken föll in i marken
vid ankomsten drog gnistan sig samman och var ett sandkorn
ja, kanske ännu mindre
sandkornet låg där i sitt hem
tog ju inte alltför stor plats av sin omgivning
ändå hade detta sandkorn en förmåga att ljusna ögon
nå väl många var stegen vilka passerade
dessa bar jord med sig
den fastnar ju så lätt i stövlars genvägsmönster
stegen virvlade upp damm och
allt annat vilket kan styras fram av stegvindlar
sandkornet växte, blev
för att ej trötta ditt öra ditt öga ditt sinne
blev för att ej göra berättelsen alltför lång
hur nu ett liv kan bli alltför långt möjligen
allt
för
sandkornet blev en sten blev ett block blev en klippa, blev ett berg
och nog skulle detta ha vidgat synen.
ett berg är högt
vida vyer
utsikt
för att inte tala om alla skrymslen och vrår
berget stod vid havet, doppade tårna i havet
eller var det fingrarna
tårna var det
de tår du kan se ovan ytan i havet
det var i de stunderna, mötesstunderna berget
hela berget skimrade
vindarna kom på besök
så berget älskade vindarnas berörande
rörande vid
ja, det var många fler vilka kom på besök
passerande steg
de där stegen tystnade alltmer
berget tänkte som så; jag vänjer mig nog
det var inte så lätt att vänja sig
berget blickade ut
berget upplevde alla strömmar i sitt inre
berget nådde ej ut
stenblocket är lagt över
berget nådde ej ut, ut ur
berget sänkte huvudet sorgset och
upptäckte sitt yttre
huden ja bärkroppen
i den stunden skedde det
vilket för berget endast kan beskrivas
med ordet
under
berget lyfte ut tyngderna
lyckades lirka upp låsens reglar med silverne nålsöga
lyckades öppna portarna
för nog hade det blivit portar av dörrarna
solljuset flödade in
värmen steg upp
berget steg in i sitt inre
i sitt kärlekshav tvagade berget sig
viskade i ömhet
jag älskar dig mitt själv
mitt hela väsen för den du är i den du är
bröllopet firades i sjuenande månringar
i soldansglöd
därmed älskade berget allt
så steg gnistan in i bergets ögon
skänkte ljus till mötesstunderna i värme
i väntan till rosen vilken givas skall
och en av dem satte sig vid mig, omfamnade mitt ansikte
lyfte det in i gryningens lyftande mantel
du ser
de dansar i ängen
ära vörda prisa lovprisande kärlek
alla är de vackra innebördsord
växer i mannens steg kvinnan är allas deras hjärta
dina hjärtblad är uppstigna över ytan
du har ej satts här till vissnande
ser du stjärnhaven
ser du sandkornet
vilket
såddes
*
dagar nätter rinner
virvlar
sakta
solmantel vid bredes ut
ur gråsvanars moln
vita seglar de
guldpärlade
*
(det kärleksfingrar gör)
krokusar dansar i solvind
kvinnokjolar
vackra är deras
stigar
i denna natt
sveper
jag
dimmans slöjor runt axlar
vandrar ur
till elden
elden i bergsvidas händer
krokusar blommar nyvakna
jag särar lätt på fingrarna
jag håller över ögon
fingrar
fjäderpennor
en hand glider fram in
lägger sin värme
sitt ljus
mot
till
min kind
sådär kärleksfyllt ömt
för det är så
nu nära vårvindarna släcker vinterns ögon
bäddar deras
rena
ljus
in i bröstskålsvagga
det är då jag minns
minns
det
det kärleksfingrar gör
i det
sluter jag mina vingar runt mig
(andas min kärlek)
i skymning sköljde haven
dimmans pärlor skimrade
slöjor svepte
lyftes in
in i
rörelsen
lycklig
i aftonsalar lyftes pensel
målade
marker
stenar
himlars
blad
steg in
lade mig med huvudet under vingen
där i en stenhand
i stenblad
vackra
regn bredde mantel över mig
huvudet upphörde
i vetskapen av
sin vila
jag är redo gå vidare
nu öppnar jag de vackraste av portar
mina bröstportar
stiger in i den vackraste av sjöar
i hjärtvingar
andas min kärlek
sträcker fram
handen
bjuder dig
in i
till
den vackraste av sjöar
i hjärtvingar
*
dimman har slutits in
andats in i träd
i marker
doften
lever
vidare
lockar
solen
breder ut sitt här
sin vida mantel
jag har sett dig skymta
så länge
sett ditt ansikte skymta
dig
så har jag ofta skrivit
se in i hindens ögon
se tjärnen i hindens ögon
se den mörka skivan glida undan
se ljusglittren i
varma omsluta de dig
i hindens tillit till dig
i den stund den tilliten får hinden att darra
skälva i anandet
brister skivan
tjärnen är svart
hinden iakttager dig
se in i hindens ögon
hinden lever i skogarna
avkläder sin hud där vid lägerelden
ligger i mossan med utslaget hår
se stjärnorna i hindens ögon
jag är den jag blir - är det att överge sitt själv, för en stund ja ty det är att överräcka sitt själv. Jag är den jag blir - det så många tror vara att ej veta vem du vem jag är. det tillståndet är icke att vara i det populära ordet nu – för mig i min värld ett slags flyktord, vilket människan bör vara varsam med, nej, ordet föddes ej till flyktord det brukas så – jag är den jag blir; det är att vara närvarande att vara i är. det är att bli mötet, detta för att uppleva ögonens fråga
jag vet ty jag är i
lever med issmältningen upplever isens tjälens sånger,
bristandet,
upplever vindarna, elden
upplever smärtregn,
lyckoregn så få i dessa dagar nätter.
jag söker urskilja söker ge det lilla jag har
vilket ej är litet det har jag kommit till insikt i.
ja jag är vacker mycket vacker en källa till kärlek vilken jag alltid längtat att dela.
jag har orkat alltid orkat mer än jag orkat
jag är det jag förs till, tills behoven ej längre är hos dit jag fördes.
så har det alltid varit, jag lyfter mig ur de djupaste av tröttheter av icke ork.
jag hade hoppats att i en stund i denna vandring
ett blad en vinge skulle läggas om mina axlar.
hade hoppats att fingrar skulle röra vid,
hoppats det vilket lever i mina ord, vilka talar om alltet vilka samtidigt talar min kvinnas röst, kvinnokvinnan i kvinnosjälen. min andekvinna min själskvinna är mycket starka de höljer kvinnan människokvinnan, kvinnokvinnan, ty hon lider.
ja hon har klarat sig länge utan ved i spisen.
vem gör det
vilka marker gör det i längden,
de hudarna vissnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar