förvandlingens skeenden
allt liv har en inneboende bön vilken heter förvandling
förvandling utan handel eller köpslående om hjärtats gyllene skål
kanske däremot att med örnblick vaka över livets vandel och handel
du frågar
hur skall då en förvandling ske
ja
du kokar en soppa med grönsaker, däri har grönsakerna förvandlats, ej försvunnit, du har avklätt dem skalen och det är till och med så att hos en del av dem stegras näringsinnebörden, hos en del stiger smaken tydligare fram
du undrar om det inte är så att en stor del av näringen går till spillo vid kokningen
nej inte alls
vid rätt kokning och här är ordet rätt gott smakligt att bruka
hur kan det vara rätt att använda rätt vid rätta tillfällen därför att det ej existerar dömande rätt eller fel, skämt åsido, du har lärt dig kokningens konst
du vet därigenom grönsakernas behov samt ditt behov
du kanske kokar kött
och det är vackert det du och den lille talade om,
bonden sår
kossan äter
jägaren nedlägger bytet, ja – det ljuder bättre än slakt
maten tillreds
kroppen smälter fekalierna resterna blir gödning
grödan växer och så vidare
nu var det ju en vackrare berättelse ni levde med, ty du lade även in detta med vapenbruk i berättelsen
ni levde med hur djuren strövade fritt
hur jägaren såg till stammens helhetens bästa hur jägaren följde djuret levde med det
bad djuret om löfte , hur jägaren förtäljde djuret om allas deras behov, hur jägaren inväntade djurets löfte eller tillåtelse samt efter nedläggandet av djuret tackade djuret ceremoniellt för dess gåva. och det är så att ett vilt djur vilket ej ger sin sitt tillåtande blir icke skjutet, ett djur vilket är friskt skulle ej tillåta sig att bli skjutet om du ej behövde det och om det ej var djurets vandring vidare. så enkelt är det även om människan tillverkar turbulens i det mesta
vi tillägger; det är ej sjuka djur ni äter, det vi avser är att djuret vet stunden för vidare vandring. djuret är så att säga klart med denna sida. djuret kan läsa denna sida och vänder blad.
*
(hur drömmer du din beröring)
i de stunder jag lever med
allt det
hon skänker våra ögon
undrar jag
hur vi kan efterfråga
den lön
vi efterfrågar
frågar jag mig
är det så jag drömmer min bebyggelse
är det så jag drömmer de
fingrar
ögon
hudnära
hjärtnära
vilka berör mig
rör vid
mig
i de stunder jag lever med
allt det
hon skänker våra ögon
hur drömmer
du
och i natten flödade hennes ansikte
de hade strött salt i hennes sår
vatten salta steg ur brunnar
hon såg in i elden
denna natt
dansade hon icke
denna natt slöt hon eldblad runt
sin frusna bärkropp
vaggade
sig
genom
i dagen steg hon upp
ropade hon in i vindars ögon
in i havens ögon
lyft mig ur
ur dessa stelnade leder
där stigar göms
där godvindar stoppas i fickor
där godord släcks
hon
föll
ned
ned på knän
och markerna kupade sina handskålar om
smekte markernas alliv
gråtande ropade hon till stenar grus kvistar strån
systrar bröder visa mig vägen
visa mig vägen den vilken lagts i skymundan
så låt mig
låt mig i en enda liten stund röra vid älskade ögon
och där
där vid de stegpinade hedarna såg hon marker blöda
såg hon kroppar förvridna ordkroppar
frövridna av vapenslag
av tvedräkt
hon såg alla släckta ansikten
vindarna ven deras kvidosånger
ur hjärta lyfte hon blad
smulade bladen
strödde guldstoff
helandevärme
i markhänders fårade
i arkens fårader
såg blommor stiga upp
ur ögon vilka bejakar sången
såg kronbladsvingar flyga
röra vid luftens stängda
hörde stenar förtälja vingljusen
var deras doft
skall givas
i behov
och hon svepte bröstklanger ur djupens bröst
och där
där vid de stegpinade hedarna
bredde hon ut manteln
slöt sina bröstvingar om
vaggade varje steg i sina händer
blåste
varsamt
ett
ord
i
varje
pinjeträd syntes stiga upp
och där i gryningsstrimma satte hon sig ned i väntan
stilla såg hon marker sluta blöda
såg ljungens vinröda täcke
humlors
brummande
djupsång
lyfta pollen
skölja honungspärlor
hörde haven sjunga
hörde vindar sjunga
och äntligen hörde de henne
de lyfte henne till ur
han hade länge vandrat
vandrat i öknar
åldrar rann nedför hans axlar
vattensäckarna var tappade
åldrarnas mantel
märkte han ej
i nuet
såg ej cirkelns ljusrörelse
endast ekrarna
hörde ej
pendelns vackra klara klangsteg
han hade länge vandrat
vandrat i öknar
vilat under ett palmblad
så sköljde stormar
sandstormar över honom
var det timmans glas vilket sprack
hans ögon såg ej klart
genom sanddimmans
glitterkorn
fåglar
fågel
så kornen i hennes händer
jag törstar
hans läppar
spruckna av otalade ord
stanna älskade
stanna
se
ur marken sipprade vatten upp
du törstar
stig in i min grotta
låt mig berätta mannen väg
ser du solen vandra
vänd ditt ansikte till upplev
hans händer röra vid din kind
vid dina ögon
nudda vid dina läppar
bedjande dina rosenblad till sång
upplev hans hand omfamna din
hur han visar vägen
strålar leder dig
se hur han sår hur han skördar
hur mjölet det vita
sammetslent regnar
strömmar in i krukorna
se mannens steg
se hur han stiger in i sjön
hur han rörs av vattnet
vattnets silvrande omfamnar
hans tröttade
steg
droppar kysser varje del av
hans kropp
han skimrar
doftande blad smeker honom torr
ögondroppar smörjer honom med livets olja
doftande slingor når honom
bröd lyftas ur stenugn
han fylles av ömhets händer
se mannens steg
handvingar rör vid
smeker hans panna mjuk
tillsammans ligger de i jordehänder
lyfter ansikte in i himlar
stjärnor andas
de minns
minns
hur de flätades
hur deras blad skrevs
lågor
flammor
blad
hur de lade trådar i sina bröst
de minns
ljusminnesväven
så skimrar markerna i deras svar
*
skimmerfingrar
i nattens vingar sitter en kvinna
ravinerna har lagt sig
hon vilar i
molnkuddar
skimrande
blad är lagda runt hennes ömma bröst
ännu andas hon svagt
då och då far smärtan
ilandes
det är då
hon sluter ögon
hör vattens brusande
ser vattenhår strömma nedför
bergets runda stenar
det är då hon ser
regnbågsfolkens händer lyfta henne
in bak vattenfallets ljuskaskader vilka dövar
de lägger henne på fällar utbredda
för sina händer över hennes bröst
en handkupol
lyfter eldblad
de är fjäderskrud
de lägger eldvingar tillrätta
omsluter hennes vila
där i grottan
i vattnets sånger
ser hon
dig
du frågar
”Din bild: lever den.
Lever dina ord när du skriver om
den mjuka dansen i cirkel,
den som landar i ett är. "
Utan att röra/de rör vid/varandras inre"
kvinnan reser sig ur vilan
stiger ut ur grottan
sträcker kroppen
lyfter ansikte
in i
solregn
i ödmjukhet tackar jag er
hon lyfter armar
händer
stjärnregn
strömmar in
ur hennes bröst synes inre vilja andas ut
sakta sänker hon armar händer in
breder ut vingar
tar ett steg mot
kastar sig in i
vattenfallets sånger omgiven av regnbågsgnistor
kvinnan stiger upp skakar vatten ur håret
vänder ansiktet in i vattenfolkens händer
i ödmjukhet tackar jag er
bäck visar vägen
in i skogen
hon lyfter blicken ser tusenstrålar silas genom trädens fingrar
strålar pelare alljus
tusenstrålar vattnar träd marker steg
liv visa mig vägen
systrar
visa mig vägen
bröder visa mig vägen
du vet
vägen
jag samlar pinnar från gårdagen
berget klippan reser sig
du vet vägen
pinnar bär jag i min långa kjol
kjolen är en vagga en ränsel
den är lättare för
varje steg
tyngre
vägande
stigen lindar sitt väsen runt berget klippan
små stenar rullar glatt leende
välkomnar mig
grästuvor hälsar
i sprickor synes bergsros
jag hör sången
allt närmre
så når jag toppen
platån
stenringen
väntar
mig
den skarpögde sveper vingar
sångorden fyller mig
jag löser pinnarna ur kjolen
lägger dem i ringen
vindar löser mina kläder
rinner av mig i mjuka vågor
stiger naken in i ringen
öppnar händer
med låga ur dem
väcker jag
eld
den skarpögde vakar
den vitskimrandes närvaro vakar
ur hennes bröst stiger stjärnor
stjärnvindar andas
silverblad
jag är månsilver
i guld
i gryningen blåser de ut elden
giver mig klädnad
i ödmjukhet tackar jag dig
följer stigen
är
i ängen andas dimma
dimma gryningsdimma
jag ber daggens droppar in i händer
tvenne trådar löper
en soltråd en måntråd
vi tvinnar dem samman
trär pärlor
droppar
på band
ur dimman ser en kvinnan en man komma
först är hans steg tvekande färdats har han länge
hon sänker sin blick
lyssnande
de ser platsen
de dansar
runt
ros
sakta öppnar de vingar
skimrande är deras bröst
han famnar hennes hand
de vandrar in i skogen
till platsen där mossa andas
där granar
furor andas
där ormbunkar andas
där droppar höres klinga
deras händer flätas i varandra
det strömmar liv
deras ögon brister in i varandras hav
så står de inför varandra
sjunker sakta ned på knä
smeker av kläder
mjukt
vattenporlande
fjärilsljus
vingar
de har inte
brådska
de vet
vägen
hon vilar i hans famn lyssnande
till allt det han så gärna någon gång vill berätta
och vem vet kanske sitter de där än i den gemensamma vingfamnen
i nattens vingar sitter en kvinna
elden har lagt sig till ro i spisen
vindar sjunger, hon är inlindad i sjal i mjukfilt
en ljuslåga andas stilla
ljuden är hemtama
en famn runt
i allt det
ropande
hon berättar sagor
din hand är varm och god
dina armar är godvarma
de stiger ur det berättarljuset
lägger händer till bröst i ödmjukhet tackar vi dig
mannen och kvinnan vandrar hand i hand
kommer åter in i ängen
dimman sveper
de förs in
genom
ut
in
i
sandvågor
böljande sandhav
deras klädnad är lös böljande
de bär halsband med vackra pärlor
i regnbågens alla färger
kanske deras händers beröring gav dem detta
solvindar andas i dagarna
stjärnvindar andas i nätternas månsilver
deras steg är blomstergirlanger
de ser ett
tält
böljande dukar
vänta dem
de stiger in
mjuka sidenkuddar
eldskålar
ett snäckskal vingat med vatten med rosenblad
de stiger i tvagar varandras kroppar
smörjer hud med doftande olja
kaftaner faller ned över
rökelse ringlar
ringlar
hon rör sig
dansar sinnlighet inför hans
omfamnande blick
han sträcker fram handen
hon vilar i hans famn lyssnande
till allt det han så gärna någon gång vill berätta
och vem vet kanske sitter de där än i den gemensamma vingfamnen
en kvinna sitter i natten
undrar vad du anar
*
(samklang)
stigen för dem samman
vad viskar dig solvinden i månsilverdalens bröst
samstegande lyfter de
klangens
doft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar