(heltvisst)
visst är väktarna vackra
ståtliga
vilka vakar över ingången till henne
dessa har druckit alla markers blod
andats
smärtfloders vallningar
renat deras gång
därigenom är de väktare av sannhetens ljus
de har smakat den förfelade stridens lögn
den ovassa eggen
den är nu slipad
deras svärd är korsade i
fyra vägars
vindsegel
ser du
mitten
sannhetens ljuskälla
*
det var i
det är i
kärleken och tacksamheten
jag tog mig igenom
i
genom
stormväggens pansarstål
ty jag vet
min kropps mjuka följsamhet
vet att det mjuka är starkare än all världs pansarvälden
vet att kärleken kan smälta igenom pansarstålets stormvägg
så skall denna stormvägg
skingras
skingras
i vindars händer
skall blad landa i
träd kronor
skall den lägga sig tillrätta i havs öga
ur denna rörelse skall droppar dansa
dansa på havets yta
skimrande
skimrande
ur dessa droppar
knoppar
skall blad stiga
vingar
ljusvingar
vilka kysser träds fingrar
så blomma alla
träds kronor
så bär dessa frukter av kärlekens andefamn
i kärlek och tacksamhet
stiger jag
igenom stormväggens pansarstål
i tillit till
den jag är
därigenom är jag i förmågan
att möta dig i
den värme i
det ljus
jag är
ja jag vet att allt rumsligt endast är
bilden av det jag blir
genom att tro på dessa väggars förbud
ja i kärlek och tacksamhet
löser jag dem
och jag ser väggar vikas ut
ser rosor stiga
ur deras taggar
jag breder ut mina händer
upplever att detta är gott
till denna trädgård älskade
bjuder jag dig
du
vilken är den hand jag alltid väntat
jag är nu fri
i möte med dig
fri i insikten av
vem jag är
och jag vet att jag kommer att falla
i kärlek och tacksamhet tar jag emot fallen
ja jag vet detta
jag vet att du kommer vara hos mig
vet att våra händer kommer att
leva i stödjandegests
djupa innebörd
ja jag vet jag kommer att falla
så gör vi alla
faller
vi gör detta ty det är vilans
schamballa
samarkand
detta är vilans insiktsväg
för så gör alla blommor
alla levande liv
vi släpper
kronbladen till frö
och älskade
i kärlek och tacksamhet
vet jag att vi en dag skall mötas
det säger de mig
och jag lyssnar
till dina steg
nära
jag drömmer dig nära
och visst kan jag bli naknare än så
jag kan bedja solkvarnen mala mina vitnade ben
bedja himmelsvävare väva
så att jag kan breda ut denna vita sammetsmantel
till att mjuka din steggång
älskade
jag kan bedja
solkvarnen mala mina vitnade ben
strö vitmjölet in i vindar fyra
be regnen till vattna marker med min kärlek
älskade
så kan jag uppleva dina steg mötas av
grönskans fägring av
blommornas doftregn
älskade
i de stunder dina läppar är spruckna
av ohörda ord du söker skänka
i de stunderna skall daggens droppar stiga ur marker
till att fukta dina läppar
i de stunder mardrömmar rider dig
skall jag kupa mina hand under ditt huvud
lyfta mardrömmen ur
be den rida maran in i ljusdalen
för att uppleva dina steg mötas av
sädens solguld av
sädens månsilver av
sädens stjärnsådd
så kan jag stilla din hunger
så kan jag skänka dina ögon näring
i kärlek och tacksamhet möter jag dig
detta är min svarsvilja
mitt drömsvar
och visst kan jag bli naknare än så
så kan jag skänka dig doften det kärlek är
*
(frågecirkel)
såg henne nalkas
den vördnadsvisa
bara fötter
stenar kupade blad runt stegen
i hennes hand följde staven
rytmisk stegandning
fröbjällrande steg
hon stannade vid min eld
så vackra djup hennes ögon
vi satt i en stillastund
vävde tystnadspärlor
hon vaggade molnskuggor stilla
jag bad alla folken berätta mig sitt hjärtas svar
vi hade flätat en korg
en korg utan botten
utan stag
utan stöd
utan handtag
en flätad rundkorg med öppning
tror du jag är en brunn frågade korgen
väntade mitt svar gjorde hon
nej jag tror ej jag vet din härkomst
gott
så sade korgen
lägg nu hjärtvärmen i mig
så jag kan öppna ljusen genom mina ögon
lade alla svaren in
satte mig vid månsilverlyktas vita sken
sömmade med nål av kristall
tråd av haven
lapp till lapp
sida vid sida
i gryning var lapptäcket klart
det
lade jag över jorden
så vacker strålar hon
i sannhetens mötesljus
så sade
hon
den vördnadsvisa
vi satt i en stillastund
vävde tystnadspärlor
hon vaggade molnskuggor stilla
(naknare än så kan jag ej bli)
dagens ännu silverspindel
spann trådar
pensel
mjuk
målade
i kvällssolögas glödkol
dansar jag stigar aldrig vandrade
av pensel
mjuk
målade
lade mig i vilohöljes
granrisbädd
svarta svanvingars sveper
gråskimrande ur molnsvanar
vita seglar de guldpärlade
väckes av en lätt smekning
trodde dig stå vid min bädd
drömmen var det vilken smekte mina ögon
hav förbarmande över mina drömmar
kasta mig icke till
kloreven
mina nakna ben
nu vitnade ligga i ökensanden
naknare än så kan jag icke bli
älskade
då dina sånger tystnat
lyss då till vinden vilken spelar mig
sjunger min bröstkällas stämma till dig
då du fryser i ökennatten
sätt dig vid min hjärtglöd
och då du passerar ökenstädernas övergivna
skall jag svalka dina ögon med soltonens harmoni
med soprandroppars klara färger
älskade
då dina sånger tystnat
lyss då till vinden vilken spelar mig
sjunger min bröstkällas stämma till dig
lyfter dina fötter ur
brännheta splitterglasprismors oäkta
giver dig vingar flyga in i oasens
hennasmyckade händer
älskade
hör då hur jag sjunger er kärleks lov
naknare än så
kan jag
ej
vara
*
dagar nätter rinner
virvlar
sakta
solmantel vid bredes ut
ur gråsvanars moln
vita seglar de
guldpärlade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar