alltmer ser jag sinnena tolv frigöras
vi binder dem
i former av se med ögonen
höra med öronen
instrument
symfoniorkestrar är vi dels inom oss enskilda
samtidigt i helhet
det är en böljande andning
*
äntligen kan jag se den smärta så många idag lever med
*
ur tidigare ord jag nedtecknat: så myckna gifter har sipprat ut smugit sig in i moderns hud, hon hinner ej äta vår hocha; modern tar hand om smärta och helar smärtan i sin famn, denna sipprande lömska smärta är mera komplicerad. den kan liknas vid gömda gifttunnor vilka rostar och så sipprar giftet ut, modern hinner inte smälta all denna smärta, det är den smärtan ni känner förutom alla levande väsens smärta, det är dessa taggar vilka nu varsamt dras ut.
*
vad sker
alltfler är av sin vilja öppnade
brösten är öppnade
och deltar i denna reningsprocess
en enorm dialysapparat
ett enormt reningsverk
därav är det ofta
svårt urskilja den individuella smärtans särart
samt det ovan beskrivnas verkningar
*
för att bli ”måste” ickebli infinna sig
vad är ickebli
är detta ett tillstånd av ej rörelse
är detta den yttre bilden av stenen
är detta den yttre bilden av allt
är detta den yttre bilden
och
vad är den yttre bilden
jag är här på väg skriva fotografi; samtidigt med detta upplever jag hela förloppet, vilket leder fram till fotografiet, samtidigt med detta ser jag den glädje fotografiet ofta skänker mottagaren
det yttre är icke det yttre utan det inre förutan det inre
det inre är icke det inre utan förutan det yttre
det är en levande växelverkan
ägget är ett belysande exempel
ser du så åter sköldpaddan
vilken lever i
den blå
den turkosa
drömoceanen
ser du naturprogram du beskådat, hur sköldpaddan lugnt melodiskt rör sig
symfonisk rörelse
i de flesta av dessa program
har solens strålar varit i vattnet är i vattnet
pelarljusen
och visst är det så att sköldpaddan
dels väver
dels rör vid alla dessa klangstavar
dels är rörelsen lugn
sköldpaddan är i havet
ändå är sköldpaddan jord
var bäddar sköldpaddan in äggen
jo sköldpaddan når stranden
2kravlar” sig upp
samt lägger äggen i varm sand
ljus samt värme
jordad är grunden
för att bli
måste du dö litegrann och då är bilden av äggen i sanden vilken nu omvandlas;
du har ett frö
för att bli måste du dö litegrann – icke bli –
detta frö lägger du i jorden
kupar din hand över eller runt
kupar jord över eller runt
fröet är i jorden
jorden är i fröet
växelverkan är att bli och då du blir är du icke den du var och ändå är du den du var i blivande av är
är i
jordmånens sol
så har jag även skrivit smärtans blad
släppt dem genom vindars ögon
så har dessa lagt sig över edra ansikten
detta för att ni skall lyfta av dem i insikten av den godhet ni lever ni verkar i
den godhets famn vilken alltid omhuldar er med smärtbildens egentlighet;
läkande genom insteg i de regn de skogar vilka andas kärlek, minns detta alltid
alltid då oken tynger er
alltid
då ljusen är släckta i väntan
i väntan till edra fingrars ljusögon
ty det vilket verkar vara är ej alltid det vilket verkar
hör min stämma sjunga genom det ni kallar jord
det vilket är min hud
inom samt utom er
då ni är utom er känner ni ej inom ty utom är att snubbla; känslan
ej själsmålningen inskriptionen tar över
så läs alla edra blad i varje stund i insikten av pendelns sol samt månrörelsen
*
(drömocean)
stranden låg där
vitstrålande
kisel
en vinge
en cirkel
lagunen doftade
doftade
blå
turkos
drömocean
hon dök in i drömoceanen
med öppna medvetna ögon
solstrålar särade havsmantel
pelarljus svävade
hon simmade
vävde mantel
hörde dina trötta ögon
steg ur havet
drömoceanen
lade mantel över dina trötta axlar
jag är
dig
nära
*
(det är en gång en fågel)
i gryningen satt en fågel på min axel
pickade godmorgonfrön
silverkorn givna
ur hennes
godhet
skall du stiga in i dagen frågade fågeln
kanske
kanske
inte
jo
stig i din kropp jag ber
kanske
kanske
inte
fågel lyfte från axeln
med en hjärtgnista i handen
tände ringen med ljus i boplatsens mitt
se här sätt dig vid källan så sade fågel
kupade vingar i vattenåders
källsprång
fuktade mina läppar
fuktade mina ögon
skimrade min hud
redde ut
håret
skall vi stiga
ut
sa fågeln
kanske
kanske inte
jo
sa fågel tog mig i hand och ledde mig ut
vi stod där i morgonen med ansikte i öster
neg djupt inför skönheten
såg nattfågel vända vingar
i den stunden lyfte fågel den lilla fågeln mig
och vi färdades länge inte länge
helt enkelt en rörelse
fågel satte mig först ned i träd
krona
orkidéer höll hov
luften vibrerade
droppklanger
ljöd
i vilken riktning bär din vilja
kanske en aning till
kanske
kanske inte
helt
res oh luta
fågel lyfte mig till stigen
var är stigen sporte jag
du får allt lirka dig fram här bland blad lianer gräs
och allt du möter
så gjorde jag
fågel
följde mig
höll iver i sin näbb
så ljöd den stora gongongen
djupt
vibrerande
öppnade mitt bröst
ut flög purpurvingar
roseende
rosenvinden
doftar
i dina steg
jag fylldes med ditt ljus
tulipan blev min fingerborg
blickade fram
fågel
följde mig
höll tillförsikt i näbb
vände mig om i en stund av skeende
såg snårskogen jag lyckats se mig igenom
luften vibrerade av tusenfåglars sång
orkidé lades
framför dina fötters stig
fågel
följde skeende
höll visshet i näbb
*
(cinnobermantlad skönhet)
i daghänder ser hon parhänder
i aftonbädd
sluter
hon
bladvilja in
jag orkar
ej mer
och
varför
skall jag
skallrorna har tystnat
tungor klyvna
höres
himlar
andas
mina ögon
in seglar cinnoberblad
moder måne andas
skimrande skönhet
regnbågsanande hud
hon ser
svanar
tvenne
vackra vita smeker de
min dröm lägger jag i cinnoberblads
mildröda tecken
älskade
vaknar
dig
tvenne svanar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar