(vet ni …)
i dagen vandrade jag ut
vindarna var varmgoda
stegen följde stigen
kringelikrangeli stenars grus
vägen
stigen var kantad
bar bårder av nypon slån björk oach alla
i stenhänder synes stensöta
synes mossa synes
myllerliv
en fågel gungade i grenens fingerspetsvagga
orange bar fågeln i fjäderskrud
ljust brun
så vacker
är du
fjärilar dansade
fåglar
ekorre skuttade
katten smög med lätta fjät
hoppade bums in i skogen
där vid randen syntes de fyra rådjuren beta
bäcken är stillaflytande
strömmande soldrickande
stenar blänker
vassen flyter hår
prasslar gör det då och då
är du månne en liten skogsmus eller vad
kanske en fågel vilken leker i buskar och slån
slånbär bär anande vita pärlor
ett ljud ber mig still
en sång
ett surr
musik eller vad
ljudet omfamnar min blick
en myrstack
är det du som sjunger
ja
så är det
vet ni det
mystackar
sjunger
*
personlighetsstörning
personlighets störning
frågan är vem som störs
kanske är det så att denna störning befinner sig här, just av den anledningen att störa
störa de sovande sinnena till vaknande
ser alla barn vilka stör, de barn vilka är överaktiva, hyperaktiva med mera, det finns mängder av diagnoser och vad ropar de; förändra dig, förändra dina ögons insikt till inblick, starta vindrutetorkarna och svep undan vägsmutsen.
jag avser inte skrifta mängder runt detta ämne, däremot borde var och en fundera över
vad en störning gör
och är en personlighetsstörning verkligen en störning
eller är det en mycket öppen individ
vilken ej klarar av att bära just personlighetens pålagda skal
är denna störning kanske
den rena individen
det rena ljuset
Vilket uppenbarar fängelsemurarnas taggtrådar.
ja, det gör ont att vakna
så vad är nu en diagnos
låt oss säga att diagnosen är verkan av
är en verkan av
en reagensbenämning
en formel liknande kemiska formler
är det individen, grundämnet
nej
det är det inte
se en rullgardin
den har en fast inre kärna; ja stav, tyget rullas om eller upp så drar du ned rullgardinen, då är denna stav eller stång eller inre kärna synlig
den hoprullade gardinen är diagnosen vilken så att säga höljer individen
det är inte
är inte
inte
individen
du kan se en tapetrulle
då du inhandlar den är den vackert inplastad
du har ett tapetserarbord
du skär våder
målar på tapetlim
och så skall våden vådan av upp på väggen
var och en vilken har tapetserat vet det vilket kan ske, du tappar fingergreppet och tapeten klistrar sig fast på dig
eller de tillskurna våderna med klister blir liggandes för länge och rullar ihop sig, ja – de är mycket lika rullgardinen, de innehar dock inte en stång i mitten mer ett tomrum.
det är samma skeende här, diagnosen är den hoprullade tapeten
den hoprullade gardinen/tapeten är diagnosen vilken så att säga höljer individen
det är inte
är inte
inte
individen
nästa bild är;
förr lindades långt hår upp runt en valk – så hette det – en valk, så blev det en vacker frisyr. du kan rulla upp håret på spolar, slinga efter slinga för att få en frisyr
det upprullade håret på papiljotter är inte du
det utsläppta är du
den hoprullade gardinen/tapeten/rullade håret är diagnosen
vilken så att säga höljer individen
det är inte
är inte
inte
individen
de hoprullade tillstånden
diagnosen
kokongen
vaggan
handen
är den vilken möjliggör för dig att ta emot de hjälpmedel
så kallade hjälpmedel du behöver intill den stund på jorden i jordesfären då insikten vaknar av vad en störning är
och den stora uppgift denna så kallade störning har
*
(stanna i gräshavet)
i solregnen möts månregnen
var
i gräshavens
gryningstårars lycka
lycka av vaknan
ja
ja det är lycka i att vakna
så viska de
det ger smärta det ni kallar olycka
i en stund
en stund vilken känns vara längden av ert liv
den stunden
den stunden är en aning av ert liv
den stunden vandrar över frågebron
till svarsbron
eller mer
vandrar från höger hand till
vänster hand
ser ni hur vackra bollar rinner i luften
ser ni hur konstfärdigt jongleraren följer
strömmen
av rörelsen
den stunden vandrar från höger hand till vänster hand
över siarbron
vilken är hjärtbron
ser ni den vackra bon vilken är lagd över sjön
över bäcken
ser ni hjärtbladen näckrosbladen
näckrosor vita
skimrande röda
ser ni den vackra ekan båten den kupade handen
hur hon lutar sig till spegel
doppar fingrar i
vem smeker hennes hand
hennes fingrar
kanske
den vilken står i fören
stanna i gräshavet
se
se hur dessa droppar vilar
vilar ytterst på spetsen av
bladet av gräset
se hur han varligt famnar bladet
huru droppen sakta rinner
hur droppen fuktar hennes läppar
se hur vackra
deras ögon är i
varandras
stanna i gräshavet
se
se hur dessa droppar vilar
vilar ytterst på spetsen av
bladet av gräset
av gräsets strå
se huru denna droppe
nyfiket
nyfiket blickar ut
hur droppen inväntar solfingrar
solens fingrar
solens gnista antänder
tänder
an
rör vid exakt
exakt denna stunds minne
minne till förverkligande
klangen vaknar i denna droppe
stiger upp inom dig
detta utan
utan att du ens märker det lyfter du
lyfter du dina händer in i medvetet ljusöppnande
och denna droppe strålar
strålar
strålar
fyller ditt öga
ditt öga dina ögon
utan att du ens märker;
det är att du ej märker/ringar in denna din rörelse vilken är skeende
skeende av förverkligande
du vet ej i ordets gängse eller enkelhets enkla bemärkelse
enkelhet
enkel
enklav
du vet ej i ordets gängse eller enkelhets enkla bemärkelse
du är dock medveten
klart medveten
i solregnen möts månregnen
var
i floden
i hav
i alla
vatten
är en våg
och denna våg
denna våg är att våga
våga svara till
svara till
svara
till
inte svara på
till
till
svara
till
är att vara den vilken rör vid vattnens strängar
är att vara den vilken kammar vattnens hår ljusglänsande vackert
i den rörelsen brister ögat in i flödesljus
in i flödesljus
se icke detta brister vara ett exploderande öga
det är det
det brista knoppen svarar till
det är att se
se essensen av
essensen av allt
allt livs rörelse
det är att befinna sig i själens sjö samt bada i andeljus
befinna sig i själens sjö och bada i andeljus
så vandrade natten
hennes saffransröda ansikte
följde mig in i
det vilket jag hade önskat vara djup sömn
en undran fanns
är ditt ansiktes saffransröda vrede
är ditt saffransröda ansikte
den milda
om än starka energiströmmen av det
det vilket johannesörten skänker
i sin röda olja
jag fördes till ängder där krokusar blommade
luften vibrerade av alla de vingprydda
jag var i detta
utan att
vara
såg mina ensliga ängder
så fyllda
av
upplevde hennes oändliga stillhet fylla mig
och jag gråter
ja jag gråter
i dessa
stunder
och jag vet att gråten i en stund
skall upphöra
då skall dess
pärlor
vara pärlbroderiet i min skrud
en älv en fors en bäck en stilla rännil
och
dessa ord har jag en gång skrivit
de andas i denna dag, därför skriver jag dem igen, igen, igen
(sannheten)
Dotter
sannheten
vet du ej
förrän
haven sköljt alla dina tårar
förrän
stormarna bedarrat
förrän
klipporna och reven har lagt sig ned
det vet du ej
förrän
handen du ser
sträcks fram
ur dimmornas svepande bidan
det vet du ej
förrän
tårarna är ditt stjärndiadem
din krona då rosenbladen flyter samman
till blommande rosor
rosor i rosenträdgårdens helgade tempel
din underklädnad är av dimmors vita
din överklädnad av klaraste rosens röda
det vet du ej
förrän
den hand vilken sträcktes ur dimman
är vingen med dig
i stödjande gest
då du snubblar
då vet du
handens sannhet
hon andas
så när jag står i rosenlinden
faller
faller solregnen ned
ned över mig
då är dina ögon
dina ögon vingar
vingar runt mitt hjärta
*
(i hans ögonfamn)
i lerskålar bad hon rötter in
rötter och blad
röda
bruna
med fingerpenslar hade hon målat huden
i vackra mönster
hon hade andats in dessa från en vandring
fjärran helt nära
kunde ännu uppleva solvindarna
hur de smekte hennes ansikte
kunde höra bjällrorna runt vristerna
hur klädnaden smet åt runt kroppen
sanden var mjuk sammetslen
hon log i vandringen
endast hon visste av vad
av det denna
upplevelse
var
regnen steg upp ur markerna
fuktade de torkade
stegen
hon virade samman sig i natten
blickade in i
stjärnor föll in i händer
däri framsteg
de mönster hon nu med fingerpenslar
målade huden i vackra mönster
en enkel klädnad
av midnattsblå
föll över
henne
moder måne
saffransröd
varm
log
över ängen
i natten vandrade hon in i gläntan
samlade pinnar
knackade stenar
gnistrande
klara
tände torrgräs
pyrandepärla steg in
hon
blåste
varsamt
mjukt
jag såg in i elden
däri speglades
mitt ansikte
eldfågel steg fram
tvenne vingar har eldfågel
lyfte mig
till stranden
av
är
vid sjön
den eldröda
hördes bjällror ljuda
hon dansar
i hans
ögonfamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar