(varför förnekar vi oss)
jodå
tvagade gjorde jag mig i månkällan
strödde rosenlavendel i ögon
steg aldrig i sömnbladet
lyfte ej sömnseglen
seglade aldrig med sömnbåten
ty sömnkatten började spinna drömmar ej sömn
älskade näre i gryningsländerna
satt vi
med våra blad
du med gyllenfjäder
jag med silverne
våra ögon var ett
i är
vi är
vi skrev tecknen
tillsammans
i gryningsländer lindades
de banden runt våra handleder
vi kan se dem
de är där alltid
bladen lades i en av de vackraste askar
i grottan där hennes hjärta andas
vi skrev tvenne blad de steg in i varandra
läser våra varandras steg
i väntan till vårt
svar
vi gavs kroppar har vandrat oändliga vida vägar
huden spändes över runt är
vi har lärts av livets floder
åskan
åsktrumman har ljudit med våra bröst
blixtar har vinit
en av dem
är din
vandringsstav
och vi har vandrat
vandrat
vandrat
drömportarna är öppnade
sången
flödar
flödar nu
nu
nuet
nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att
fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river
alla dessa stilettklackar
alla dessa skrällande högröstade blev för mycket
ljudintervallerna skar in i huden
innanför huden
de skalade av mig skalet utan mig i beslutet
i en stund vilken ej var en stund stannade de inför klyftknoppen
kanske räknade de klyftornas fördelningsprincip
hade de sett djupare i aftonsolstenens
ej täta genomsiktligas doft av apelsin
hade de sett mitt ansikte
mitt hjärta
jag vet nu varför de ej såg
nu
nuet
nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att
fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river
eldagat flämtade
jaspistårar slöt sig samman
de märkte det ej
i ett nafs vek de ut klyftorna
det var i den stunden
i den stunden föll
ett tystblad in
hur skulle jag ha kunnat vända mig bort från denna skönhet
obemärkt
obemärkt
lämnade jag platsen med de smällande galopperande stämmorna
genom vilka ord travades på varandra
galopperande vindfångare var deras maning maner manar rakade
sporrar drevs vinstpinande in i sidor
det kunde ha varit stjärnor
kunde ha varit tingshas
zimblor
de skred skrittade in i trav in i sken
tills
stämman brast
stumma
gapande
grottor
såg
orden trilla samman i en
damm hög
sjönk sakta in
vart tog jag vägen
högt skogsgräs hade vikt vingarna över stigen
myror
pärlband glittrade marksteg
humlors brummande
skalbaggars
fjärilars
fåglars
livens
liv
gräset kanske kände vad vet jag
skogsgräs vek undan vingar
ja det slöt dem efter mig
kanske bar jag en slöja av smaragdgrön skirväv
ja vad vet jag
skogen tätnade
lyfte blicken sol solvägar silades mötte fötterna
värmen återvände sakta
sjalen jag bar gled nedför axlar
kjolen den långa böljade
skorna
ja de ställde jag bredvid
stenar
stenfolken skred visdomsdjupa fram
godögon såg först lite varmundrande på mig
så lystes deras ansikten upp i mitt
vi språkades vid så gör mötandes
stigen kallade vidare
vatten sipprade fram
en aning rödskimrande
lingonris
blåbär
mossa
ljung
i en stund av är
andades jag i flöjten av körsbär
skogen öppnades och sandmarker sandfilt var utbredd
en handsnidad skål stod väntandes med frukter
vandringsfrukter
lyfte dessa rubiner varsamt en och en
såg djupt in
lade mig en stund och seglade med molnen
så vackra sagostigar flöt fram
jag andades lycka
tackade i kärlek så bar mig stegen in i skogsvida
uppför berget
det var där jag gavs en påfågelsten
det var där jag tog emot orden
och jag har vandrat uppför
nedför dessa bergsstigar
många gånger
andats
levt med markerna
däri är jag fri
är jag
jag är
din hand saknade jag
ofta har jag lagt handen till min kind endast för att känna
känna närhet
ofta gör jag så
stigit in där i stammarnas skydd
lagt mig i mossans bädd
du älskade näre låg i din mossbädd
trädens rötter andades våra hjärtströmmar
stjärnblommor lindades runt
steg in i våra ögon
vi har mötts
utan att mötas
jag upplever dig nära
tillåts skymta dig
nu allt närmre
nu
nuet
nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att
fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river
mossan har vikt ut mina drömmar
i gryningen steg jag in i skogssjöns händer
längtans tårar förenades med dess strömmar
du älskade näre vaknade i gryningen
steg in i din skogssjös händer
trädens rötter drack av strömmarna
droppar steg upp i kronor fåglar bar dem vida
vi har mötts
utan att mötas
jag vet vartill jag skrivit alla dessa ord
det lever många skäl
ett av dem lyser förvirrande starkt
jag upplever dig nära
tillåts skymta dig
i nätter har jag vakat vid elden
lägerelden har slocknat jag har andats liv i den
i nätter har du älskade näre vakat vid elden
lägerelden har slocknat du har andats liv i den
gnistor virvlade steg in i himlars sånger
tände vårt hjärtas stjärna våra stjärnor i en
i nätternas mörkaste lyfte vi våra ögon
du där jag här
jag här du där
våra ögons undrande
omtumlade
förvirrade
omfamnades
av
klangerna hörda ohörda
och detta skrämmer mig
skrämmer mig ej
ty det är
ofrånkomligt
det är
nu
nuet
nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att
fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river
och jag har vandrat uppför
nedför dessa bergsstigar
många gånger
andats
levt med markerna
upplösts in i
vi talar gärna om
rötternas förening
föreningar
bergen är förenade
därför har bergen upplevt dina vandringar
mina vandringar
har lyssnat till våra hjärtans sånger
viskande drömblads vishets visdomskälla
lagt dem i djupvägande själ
jag är gåva till dig
du är gåva till mig
skall vi
förneka
skall våra vårt hjärtas sånger
läggas i väntans
bevarandets
vagga
är det så
skall detta skapande vår etthets dröm
sovande drömma i tusen åter tusen stjärnvandringars ringar
skall vi då inte då
där framme lyssna
hur skall jag orka sova i så många vandringar
uppför berget
det var där jag såg påfågelns äkta fjädrar
det var där jag åter tog emot orden
de ord vilka sandvingar vek upp
de ord vilka glödande steg upp
vilka brann i sanden
vilka
skapade stjärnor
av korn
jag ser dem här ifrån berget
våra händer är det
i vackraste
färger
mandalas
mandalas
man dal andas
stjärnordsfärger
flodernas under forsar
fyllde ådror
berusande
berusande fylles ådror
mitt blod flyter brusande
berusande
är kraften av detta
bergen och vad allt däri är
har upplevt upplever dina vandringar
mina vandringar
så lösgör de bladet ur det trädets fingrar
det
trädet
bär silvrande
bär gyllene
blad
detta träd
detta berg har bevarat vårt hjärtas sång
till
tills
vi
uppdagade det vi glömt
vi talar om rötters
om föreningar
ur bergen strömmar bäckar
urkällans vatten
dessa strömmar når oss
älskade näre dig mig
kärleken
kärleken
skall vi förneka den då den når oss
skall vi ej ta emot den
då den gives oss
det är
bara
detta
allt annat är ej verkligt
jag gives dig
du gives mig
vi gives varandra
ett gives till ett
till ett
två blir
ett
jag
är
är
skall vi
förneka kärleken då våra händer lägges i varandra
och vi har vandrat uppför
nedför dessa bergsstigar
många gånger
andats
levt med markerna
upplösts in i
vi talar gärna om
rötternas förening
föreningar
varför stiger vi ej i
du vackra fingerljusblomma
varför är du så sluten
varför
sluter du din knopp
berätta mig
varför slår kärleken så hårt
kärleken slår ej
det är fördömandet av den
varför förneka då ett blad
ett
blad
i
gemensamsamstämd
landar framför tvås fötter
ett blad
ej två
den ena står i nord den andra i syd
den ena står på en klipplatå den ena står på en klipplatå
i bergs kronor
två kronor vilka är ett skall förenas
ser ni icke min kärlek
den ni kan giva varandra
de har en gång i djup vetskap skrivit bladet med guld med silver
de har i denna stund sträckt ut fram bejakelsehanden
bladet hör
så varför sätter du dig ej i solspann draget av silver
varför sätter du dig ej i månspann drivet av guld
varför förnekar du
det vilket stiger upp ur vishetskälla
*
ögonens stannade
ansiktens stannade
läpparnas stannade
rörelsens stannade
stannade i ett ej upphörande ej stannade
nej älskade näre rörelsen upphör ej stannar ej
så stark
är
den
i pärlkorgen andas pärlor
minns du hur du dök från klippan
minns du mina glittrande ögon
i
himmelshavet
i pärlkorgen andas pärlor
en del skulle säga
jag vandrade i folkmassan
våra ögon möttes
varför förneka mötet
ljus och värmes möte
och detta brusande skrämmer mig vaken
nu
nuet
nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att
fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river
jag har ofta skrivit drömmar om dina fingrar
jag ser nu
varför
ofta skrivit mina fingrars beröring
jag ser nu
varför
detta har jag skrivit
hur de faller ned över huden
väcker pärlljusen
så jag längtar till detta fjärilsljus
till våra händers fjärilsvingar
ser du träden markerna blomma
jag kupar handen
öppnar handen
koltrasten sjunger mitt hjärta
flyg
vackra fågel
flyg
det är så
ögonens stannade är
ögonens vandring in i varande bakom in igenom
vi är i ögonen
skriver
ljussjö
ansiktets stannade är ljusleende andakt
läpparnas stannade är
läpparnas inväntande till
ordens verklighetsskapande uttalande
är stämmans
orden
talets
lovssång i att blandas
rörelsens stannade frågar du
varför förneka detta vackra blad
det enda
verkliga
ser en gulddroppe falla
sakta
in i blodsten
silverne cirkel stiger fram
gulddroppe löser dess boja
gulddroppe
bärnsten
honung i nektarljus
elddroppes
händer
så vacker är du
i öknen
en öppnad oas
varför
förneka dess bud
varför söka bygga resonemangsväggar
denna gåva är resonans
mötet är kärlekens kropp
ja
varför
förnekar
vi
oss
kärlekens honungsdroppar
akacia blommens fingerkyss
floden slår ut sitt långa hår
och det är så att
jag drömmer dina händer omfamna mina
jag drömmer det ögonblick då våra ögon
andas det ljus den värme vi gives till varandra
för varandra
i är
och detta är mina sista ord i det att
jag nu
nu
nuet
nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att
fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river
stiger in i månsilverdalen
med den öppnade drömmen
i en värld av
drömda ord
*
en fråga ställdes mig: är du ett medium
hur svara till en sådan fråga – sannheten är:
är jag medium
jag är jag
den jag alltid varit
ser ordet medium och med ens ser jag färger... det vilket lyfter fram färgen
kanske är det att vara medium
bilder strömmar ständigt till mig
i mötet med allt
*
(och däri)
och däri är min vandring
*
(och däri)
jag är i och däri andas jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar