vad är rädsla
det är vår sårbarhet
inser vi det
då vågar vi sträcka fram våra händer
se mina sårbara händer
andas kärlek i dem
träden släpper ut sitt långa hår
träden släpper ut sitt långa ljushår
hur svår är ej denna upplevelse att skriva
ty den är en rörelse
så underskönt vacker
den är att befinna sig i ett töcken
ett töcken
av
ogenomtränglig pyrrök
vilken ej är ogenomtränglig
ty med ens
i den stund jag spänner min båge
min ljusblick
löses denna rökridå
jag spänner mina sinnen
fokuserar stegen
i den stunden är denna rök
detta töcken dimma
skir böljande dimma
vilken skimrar i allfärger
ännu ser jag ej
tydligt
ser konturer ty allt är icke framträtt
varför är det så
det är så ty natten andas ännu kylig
ronna imma dansar ännu
du måste öppna dina hjärtportar till ljus och värmes möte
du måste omfamna ljuset med din värme
så är gryningens bud till morgonstjärnan
du ser töcknet
dimman
slöjorna
svepa mjuka
kanske tvagar de stammarna i denna gryning
inom vilken du så intensivt vandrar
kanske borstar ronnan imman
dimman av mossan lavarna från stammarna
för att det skall uppenbaras att det hemliga icke är hemligt
kanske är det i den insikten träden släpper ut sitt långa ljushår
ty det är detta vackra ljus du ser silas genom trädens kronor
pelare
strålar
och jag vandrar i denna sal
jag rör mig
böljande dansande
upplever hur dessa strålar
pelare sköljer
böljar in genom över mig
detta är
ett ljusbad
så oändligt vackert
och det enda jag kan viska är
outsägligt vackert
här är min vilja att vara
här andas jag
liv
häri andas jag liv
det måste vara den högsta kärleken
förenande
ljusbad
kärleksregn
träden släpper ut sitt långa ljushår
haven släpper ut sitt långa ljushår
skräddaren kan gå på vatten
därav att skräddaren ej tvivlar på sin till sin förmåga
ej tvekar inför sin förmåga
du kan gå på vatten då isen lagt sig säger du
och varför tror du isen är mer bärkraftig än det så kallade vattnet
än det så kallade fria vattnet
isen är i vattnet, även i det öppna vattnet
så
så i princip skall du kunna gå på vatten
frågan är bara varför du skall gå på och ej med
kanske för att lindra vattnets spänningsvärk genom ditt icketvivel
så människa i princip kan du gå på vatten eller snarare med vatten, utan att snara dig själv
med en massa falska förespeglingar av allt du inte kan
så människa i princip kan du gå på vatten eller snarare med vatten
det har ju att göra med en gemensam nämnare, bärhalt där kroppsvolymens täthet överensstämmer
en kongruens lever
vilket ljushår är det jag avser
åter ser jag älskade ljuspelare vilka är solens strålar
dessa strålar vilka barn ritar målar
dessa strålar vilka jag så starkt tilltalas av
vad är rädsla
det är vår sårbarhet
inser vi det
då vågar vi sträcka fram våra händer
se mina sårbara händer
andas kärlek i dem
*
björkar
ängder
ekar
ek
vackra ek
inväntar
släpper
slånbärs vackra vita
snart
andas vitskira hav
fåglar
vingprydda rör vid
allt
tonande
*
ljuspelarna
solens strålar ur moln
jag ser dessa moln, himmelsmolnblommor och vet att
dessa är stenarnas verkliga gestalt
(regnen hade upphört)
ängder
ekar
ek
vackra ek
inväntar
släpper
hon hade sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
sett slagregnen i mansbröst
tagit dem till sig
tröstat i
hoppingivan
därigenom visst hon vikten av mötet med den rättes händer
visste innebördsvandringen
ofta sjönk hon in i det mörker
vilket hon nu visste var vägen ut vägen in
vägen till liv
hon höll andeljus i sina händer
vandrade själsmässas sång
du har uppväckt mörkret inom dig
för att detta skall upplysas av stjärnordens fyllda färgskala
en skala är tonande
ljudande
höga
i mitten står
andas soltonen
aldrig övergivande
hon såg åter kvinnoregnens tårar
såg regn upphöra
såg hur ljus silades genom träds fingrar
såg samma ljus silas genom havs ytnät
såg samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon visste
hon vet
hon ser regnbågsbron
endast i förlåtelseregnen kan det ske vilket förlöser
hon ser regnbågscirkel
hon ser bergen vackra
ser stigar vilka leder uppför
ser sjön
vilken utan deras vetskap
i deras vetskap
rör vid deras hudar
sammanför
länkar
vid
rörande
jag har vandrat denna stig uppför berget i månvars silverregn
sländan har spunnit min klädnad
förlåtelseregn har sköljt över inom mig
jag är nu redo vika undan mantelvävs förhängen
den vilken gavs till helande
jag är ett hänge en pärla i hennes halsgrop
mina rötter är i hennes bröst
du har vandrat din stig uppför berget i solvarvs gyllenregn
de regn vilka sköljt över inom dig
kan jag ej se
du är den vilken bär pärlan
vi är
kedjan
länken
infattningens
tima
i tystnaden skriver solen solblad
lägger blad i vinden
löser blad från det fastslagna
vattnar blad med solregn
med månskära skördar sol sollin
dukar ditt bröst med solvingar
du har vandrat din stig uppför berget i solvarvs gyllenregn
de regn vilka sköljt över inom dig
kan jag ej se
du är den vilken bär pärlan
hon har sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
regnen har upphört
ser samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon ser regnbågsbron
låt oss
låt det
ske
hon visste
hon vet
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
deras visshet är vaknad
milen skiljer dem ännu, är dimridån
förhänge för hängivelse andas
så stark är deras längtan
de vakar nattljus på bergs utblick
berg rister stelnade vyer
sjö
i mitten rodnar
så stark är deras längtan
deras svar
de sträcker händer i riktning
fingertoppsnära rör de vid varandra
de är en kärleksbro
cirkel av kärlek
regnen har upphört
ser samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon ser regnbågsbron
låt oss
låt det
ske
hon visste
hon vet
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
huon vaggar lugn i gungstol
nynnar mina danssteg
mina rörelser lever i vinden
älskade vinden rör vid dig
frågan till mig är; när stiger du in
jag har svarat då upprepar vinden sig
den frågar mig när skall jag stiga in
jag gungar nog än ett tag
inväntar dina händers stigar
regnen har upphört
jag har sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
sett slagregnen i
mansbröst
därigenom vet jag vikten av mötet med
den rättes händer
vet innebördsvandringen
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
min älskade kommer från ljusskogarna
han bär ljus i sina händer
i det ljuset
skimrar
min hud
liv
skimrar
jag
pärlord
vi tänder mörkret
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
*
öppnar tiden
jag ser en klocka
pendeln
urtavla
detta är ej en urtavla detta är en klocktavla
en tidtavla
tavlan med vilken vi tror oss kunna styra skeenden
se det vackra i ordet
urtavla
visare
timme, timmar – tima
sekunder, sekund, sekond
minut, minuter
minutiös, mini, minimalistisk
jag ser helheten
urtavla
var en second sekundant medvarande i helhetens alldelar
vilket är – detta är minutens ord in i sekunden till helhets tima
öppnar tiden
jag ser en klocka
pendeln
urtavla
huvudet
vackra snöflingor
hur kristallsångerna sjunker in
själsmässa är ett innebördsord vilket stiger fram
du stiger in i livets färger
du har insett att det existerar en avstängningsknapp
däri
stiger livet
*
(snart släpper slånbären sina vitfjärilar fria)
slånen talar
jag har talat med dig
du har stannat i mig
många gånger
ser du pilarna
spjutspetsar
silhuetter
svarta
stinger jag dig
jag har dem till värnande av jungfrublommen
snart släpper jag mina vitfjärilar fria
skirbladsvingar
andas
*
i andens vind
strålar själens skönhet
andens vind andas evig
föränderlig utan att svika urkällan
den vackra rosens blad
*
(från ljusskogarna)
min älskade kommer från ljusskogarna
han bär ljus i sina händer
i det ljuset
skimrar
min hud
liv
skimrar
jag
pärlord
vi tänder mörkret
*
(smaragdbladen)
ser jag andas ur stenars rörelse
rosensånger stiger ljusbördade
(i purpurvindens )
förlåtelseregn andas jag
smaragdblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar