(vindmoder)
vindmoderja
vaggade vindar rostilla
slöt vingar om oroskropp
och
nattens silverhand
lyfte
pärla
ur ocean av drömmars
fjärilsstoff
lade mig i famn
smeker mina strängar
klara
rena
toner ljuder vibrerande
violin strör violbladsregn i gryningskälla
solfingrar rör
dagsskrud
skimrande varmleende
*
vad är det vinden visar dig
vad visar dig havet
elden
vinden
enheten
är enhet helhet
är ej enheten delen den enade delens enhet till insiktsfylld helhet
eldvåg
vindvåg
havsvåg
visar dig det du gör då du går emot
ställer dig upp mot livet, ditt liv
elden flammar då utan herre
havsvågen
vindvågen
likaså
ja även jordvågen
vind för våg
det heter streta emot vinden, huru visande är ej detta uttryck, denna bild
vinden viner
och för att du skall ta ett steg fram erfrodras det en enorm kraftansträngning, kan liknas med att rusa en motor
du måste gå framåtböjd
fram
åt
böjd
lutad fram åt din böjelse
din böjelse äter dig ej tvärtom
gesten är att vara mycket närsynt
den närsynte ser ej på sikt
i sikt
i princip doppar du din näsa i dina egna steg ända tills du befriat inser dina egna steg till egna steg
ja
exakt så
egna är inte egna
det är livsvaggans stegrytm
vem kan egentligen berätta oss stigarnas ursprung
vägarnas ursprung
det kan
vi
endast vi
var och en
genom att öppna väggarna
huden
vi är alltid
i evig andning
däri lever ursprunget i oss
aldrig utslaget/slaget ut
däremot utslaget/öppnat för till
för att urskilja halten av liv
livserfarings sannhet
sätt då en ostkupa över din nakna hud
en vacker glasskål
eller kupa dina vingar över dig
eller stig in i en vacker såpbubbla
regnbågsbubbla
ett stråk av
autistiskt beteende
det är att vandra
befinna sig i kristallsfären för att utröna
ja, varaktighetens varsamhet
mäktig ljuder trumman
åsktrumman
regntrumman
livstrumman
dånande
livets flod
mäktig är en gåva
mäktig kräver av den vilken mäktig givits till att vara varsam
ständigt leva i detta stråk
i denna vandring i kristallsfären
så tändas
stjärnsafirer
i händer
dina
händer
*
i
den mörkaste av stunder
öppnar hon kvinnan
handblad
älskade
jag ljusar din natt med stjärnsafirer
mödosamt klättrade hon uppför bergets sida
utan skodon bara fötter
utan livlina
så
längtade hon
hon vänder ansikte in i sol
giv mig känslan av värme av ljushänder
visst måste det
i
ingenstans leva en
en
hand
vilken passar mig
visst finns en solstråle till min ömsinta handkorg
hyena släpper en fjäder
jag har sett mer smuts
fler nakna ben än många
dolkar i ryggar
slag
anfall
lism
jag har renat spåren
och har fnysts åt
rysts åt
det finns de ännu
vilka vill knäcka dina ben
sluka dig hel
allt för att nå dithän
de svankryggade
med fällda blickar
ihåliga
utrop
se fjädern
det är
det
enda
du behöver till
den rätta handen
ja
det undrar jag i en natt av alla dessa
då livet klingar ut
är det så
är det så
det undrar jag
att min längtan tas emot
svaras
och kanske är det så
jag sitter här
ser moder måne
skira pärlemorsvanar
seglar
kretsar
runt
och
det enda
den enda vilja jag innehar
är
att
vandra stigen
jag kastar mig ut
tar du
emot
svarar du
är dina ögons djup
till
tillit
för
tar du emot
(rosenskålen)
vindföljen böljar nattvända segel
vingar sveper pärlemor
mjuka tassar viner
utan att
vina
smidigt
glider fram genom
med
skogen
kroppen rörelsen
väver tuskafts
rosengång
vind
hav
skimmervite du bär rosenskålen
i dina händer
där
där i jordskåls blad
lägger du av dig manteln
skruden
gestalten
kysser rosenskålen
i nattens vaja ljuder
timandesång
(livsvagga)
i jordkupad
i jordkoja
sitter hon
eld brinner stadig rak
i hennes
hand
foten den högra
är lutad till vaggan
ur fot rinner rytm till
i hand den vänstra rinner tråd till sländan
ser du närmre
ser du
ser du varifrån tråden löper
silas gör den genom lagren av
takkupolen
ögonen
ögonen blickar in i vaggan
livsvaggan
hon vaggar livet sitt
in i rytm
nynnar
nynnar
kärlekorden
ringlar
slingrar
väg genom öppning
lindas
runt
den
hon ser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar