vi har lärt oss
se alla de ryggar vilka vänds till oss
vi har lärt oss se alla de vilka vänder oss ryggen vara fiender
fiendeläger
lärt oss att de vilka lämnade oss är fiender
dessa är icke fiender
de är lämnare
detta ser jag i klart varmt ljus och detta säger jag;
se deras ansikten med ditt kärleksljus
sänd ditt tack
ditt tack till att de passerade, vad än deras doft efterlämnat
sänd ditt tack till doften
den är en del av dig
minns att delen är helheten till
dessa är ej dina fiender de är lämnare
sänd ditt tack
tack att de passerade
de lämnade och är lämnande
pass er ande
se deras ansikten i ljus
de är vingar vilka rörde vid
tillförde
till för de
de för till
dessa var
tillförande
till för ande
varje pedagogiskt sammanhang borde vara en oas för till samverkan
denna oas namnar jag med orden innebördsorden
objektiv kärlekskraft
lev med vad en pedagogisk oas är, ett pedagogiskt sammanhang
är inte det livet
snålt beskuret är det skolvärlden
i den värld barn sätts till att lära sig tänka
eller fungera efter den plan ett verk ett skolverk stipulerat
nej
jag är ej sarkastiskt
dömer ej
jag ser den skönhet ett sådant sammanhang kan vara, den pedagogiska oasen och det vilket sker då liv skall söka levas efter mallar.
det vilket lätt åsidosätts är frågan om i vilket avseende det är läraren vilken är pedagog eller barnet. kan det möjligtvis vara så att barnet ser läraren, lärargärningen samt säger; minns du – du är världen, jag är världen, vi är världen så låt oss hela varandra.
det märkliga är att ofta, mycket ofta i pedagogiska sammanhang – gör de vuxna varandra illa, det uppstår en slags konflikt – mätkonflikt, vem är bäst – vem är mest omtyckt av barnen av föräldrarna, en slags rivalitet, vilket överhuvudtaget icke borde existera i dessa sammanhang, ty de stormarna är så starka att det blir de vilka präglar barnen mer än den huvudkunskap de matas med. huvudkunskapen mattas de så mycket av eller med att de mer eller mindre spyr upp den osmält.
rivaliteten benämner jag med;
subjektiv påhopparkraft vilken är nedbrytande
anseenderöster
hoppar ofta på
är i detta dessa nedbrytande påhopparkrafter
egot är i begynnelsen ursprungets pärla
i det vilket var urkällans tid
urkällans flödandeljusvarma sånger
i de vandringarna vilka egentligen ej upphört
vandrade de oskodda
utan harnesk
bröstplåtar
eller andra skyddsnät
skal
eller fångstnät
skulle vilja benämna detta tillstånd hudlöst
det fanns de vilka såg solen
de vaggade ej rytmiskt med solen likt den rörelse barnet i sitt glädjeljus gör
de stod stela mer likt det de såg ansåg vara strålar
de eftertraktade att bli lika lysande
självlysande som
som solen
de glömde eller insåg ej såg ej in bakom skivans hölje
därmed förvred de
egot i sina hand
skulle du vilja se en bild
känn då fågel i din hand samt känn fågelns kvedosånger över ditt oförstånd
fågeln är du
dig själv
du människa steg ur ditt själv
genom alla de skal du människa lade om dig förvred pressade du samman egot
till ett hårt lidande
detta ego är påhopparkraft
är
anseenderöster
att se an
att vara an seende är vackert
att vara anseende om medvarande är inte alltid vackert då det är personangrepp, det vill säga angrepp inom det egots ursprung är
visst kan jag ständigt fråga mig vartill allt leder
det jag just nu frågar mig är varför vi frågar oss detta, varför måste vi ha svar;
då vi blickar bakåt vilket icke är negation
nej, det är ej en negation att blicka bakåt då du gör detta med den ljusglädje du faktiskt kan uppleva i det du är – vad detta än är. det bakomvarandes stormar kan stiga kan slunga dig miltals iväg, det förhindrar dig ej från att uppleva glädje, hålla kvar glädjestråt i din hand. det sker då du slungas eller följer med det bakomvarande likt en upptäcktsresande, likt en landutforskare, du befinner dig på en främmande planet och vill bär vilja till lärande, du kan ej lära dig av eller i det bakomvarande om du är i det med ditt subjektiva dömandesköljande, du kan lära dig samt se genom ja just det; du övergår till att stiga in i din objektiva kärlekskraft.
det är alltså ej en negation att blicka bakåt, det är ej en tidsresa du gör för att stanna där, du blickar bakåt av en orsak, gör det gärna ofta, dagvis, veckovis så behöver du inte blicka så långt bak, då du gör detta med den ljusglädje du faktiskt kan uppleva i det du står i – i det du är - vad än detta är;
står du i ett bombregn, i skyfall, inför stormande horder, så existerar dessa guldkorn
och
fråga dig varför det heter guldkorn
varför det heter just guldkorn
guld är helande
silver är renande
ser du detta i mötet med de strömmande horderna, då kan du glädjas i en sak
vilken sak är det
jo du kan se bakåt, se horderna och glädjas i att du lever
du lever fortfarande
du är
du kan se genom din bakåtblick att dessa möten har funnits och du har överlevt
levt över dessa möten
du har ej dragits in i dem och virvlat, så har det känts, skulle det vara så ja, då skulle du ej säga jag är; du har levt över dem
du har genomlevt dem
levt genom dem
och du har; ja – just det: kommit ut
och det slånbären förtäljer mig är detta
därigenom kan jag släppa vitfjärilarna fria
jag har värnat om mitt ursprung, om min urkälla
detta ser jag nu
jag behöver ej planera endast leva i vissheten att molnblommorna är det stenar egentligen är
vårens lätta bris
sommarens lätta bris är horderna
kan jag glädja mig i det vilket är;
materiellt – materieförverkligad gestalt
materieförverkad gestalt
eller
ickemateria
så är denna glädje
min glädje
allts glädje
därmed är jag silvret, min själ silvret
min ande är det uppstigna guldet
och
jag badar i guld
allt badar i guld
allt badar i solens guld
jag lever starkt med slånbären
jag ser ut eller in i natten
mörker
lever ofta med nattens ord
mörker
stjärnorna
vilka viskar
se vi är natten
lyssna
just nu då jag skriver ser jag en vacker bild
ser finger lyftas
hör stjärnor
peka och det är dig givet
fingret närmar sig en stjärna
rör vid den
jag hör en klang så underbart vacker
fingret rör vid nästa
och nästa
stjärnors
stjärn
kristallsånger rena ljudar
*
slånbärsfolken har vackra händer
så vida berättarljus
vandrade
ser deras pärlögon
fylls av
stiger in
det är vackert vara slånbär
*
(dina handblad)
älskade
dina handblad är guldets varmande
mina grenar
andas
andas silverbladstoner
vi stiger in i
sjöögas
smyckeljusgivan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar