(frigolit)
jag hör knallen
is
ravinens mullrande
is
snömassor virvlar
virvlar
snörök gnistrande
hjärtat slår dundrande
röda vågor sköljer
allvärldars
stjärnrök
rörelsen stillnar
ser vita hästar trava lugnströmmande
stjärnrök
dimma
skog
tjärn
tyngden släpper
detta är ej is
det är frigolit
blickar ut genom fönster
hör gnissel
ryser
allt gnisslar innan det sker
ser frigolit bitar stiga
vita stjärnor andas himmelsljusa nattöppnan
*
väntan gör lätt otålighet
armar är ej armod
armar är omfamn
omfamn är ej en frågeställning, en ställd fråga
den är ej frågetecken
nej, omfamnen är ej en frågande ställning snarare en bejakande
otålighet är kanske att förlora sig själv, förlora behärskningen eller lugnet på grund av;
barnet ligger i sängen, det är barnets födelsedag, hela väsendet pirrar
så gör varje dags gryning
varje dag är dagstima
varje kväll är nattima
otålighet
jag läser: oh – detta oh är förvåning i lycka, lyckoutrop i saligandning
är möte i lycka
tål talar sitt språk eller kanske: till åter läkelse – till åkallan liv
ighet; jag läser intighet
i det tömda sinnets bildgjorda verklighet lever saligandningen är möte i lycka, därigenom pirrar det av just otålighet – du vet till fullo att detta är ett av det högsta givet.
intighet är ett slags fylld tomhet, ett slags skimrande vacuum
kristallsånger
intighet är allting
är den upplösta gjorda bilden
kanske någon skulle vilja beskriva detta tillstånd i eller med kyla
ja gör det
kanske någon skulle vilja beskriva detta tillstånd i eller med värme
ja gör det
det är allting
allting
all - ting
det är sant
vi är inom oss
är i osshet
människan fokuserar ofta så mycket på detta inom
att hon vandrar förbi det vilket skapar skönhet
nämligen
osshet
vihet
allhet
helhet
ser du droppen i träds fingrar
den är hav
den är stjärnstrålande
den är
är
den hoppar var
in i
helhet
allhet
vihet
osshet
allting
all – ting
urmoraliteten
en gång andades hjärtvingar
vi var hjärtsjöar
är hjärtsjöar
förvirring steg in
eller ... herre på täppan
huvudets tanke tvingades vara stark
leda människan
och hon konstruerade
och hon gjorde
hjärtat viskade
sakta sker det nu
helandet
hjärtvingar andas
hjärttanken omfamnar huvudets tanke
vi tänker tanken med hjärtat
huvudet kan förtälja minnen... det vilket är dess uppgift... en slags vandringsstav
klangöga är icke det släckta ögat
klangöga är kalngen vilken lever i vindspelen
res till japan till kina
(ohtag)
res i landen för längesedan
vilka alltid är
hör
i trädens fingrar i buskage
klockor silverne
vindspel
däri andas
klangöga
klangöga sveper tonhöjders dimma
ur hudvikta förlopp
rör skeenda
med
djupa
ohtag
lyftas tyngden in i nåd
noden knyter fransar samman
flyg vackra mönsterväv
flyg till ditt hemmanande stegen ur dvala
i solsägners signum säges detta
lita till ditt hjärta
lita till
så stod jag där
lutad till
en stor sten
jag hade vandrat där länge under i solstrimmande marker
träden naknade
bar nu pärlljusväckan
markerna mjuknade
bäcken
ljusstack mina ögon
myror yrvakna
rörde sig i stacken
molnen
seglande blad
himlen blåsköljande
rådjur trippade
fann gröna strån
i solstrimmade marker hade jag vandrat länge
så många är de där
stenfolken
grönskimrande mantlar
sträckande sömnögon
lade händer till
lade kind till
vi hälsade varandra
vi brukar lyssna till varandras steg
låt mig berätta dig solgården
där vandrar solstrålars män
män av människa
män av män
i solsägners signum säges detta
dessa män vandrar där
väntandes
till
månsilvrande steg
klingande
ögon
ljus
rosenröda läppars ordlov
blicken blyg
ömt böjd
rak
stjärnstrålande ögons mötesfingrar
flätas i varandra
lätta dansande steg
in i deras glödande bröst
så synes de båda dansa solsångens gryningslov i löftesgivan
i solsägners signum säges detta
han ser vit näckros med rodnande ådror
vila stilla i hjärtblads visshet
och där vid ögon
vaggades hennes andnings spetsskrud
vatten var ej kallt
din handvinge rörde vid frusna
i träds kronor i kronhjortens krona blänkte solstrimmor
träbros böjda låg över
räcke tvenne
löstes
fråga mig
giv mig svar
siarbro
frågebro
trenne fåglar vita
sitter i hjortens krona
omfamnar
handöga
i pupillen synes
räcken räcka handen till
trenne vita fåglar
strör ljus i klarhet
han stiger upp på bro
ur hjärtblad stiger hon
i solsägners signum säges detta
lita till ditt hjärta
lita till
så stod jag där
lutad till
en stor sten
just den stenen bad mig till
solen värmer
vindar stillar
steg
sluter ögon
stenen är ej en sten
är det så
är det så
att uppleva hjärta sjunga
är det så att uppleva armar runt
är det så att andas
nära
är det
så
är detta verkligt
så är det
andades
stenen
lita till ditt hjärta
res i landen för längesedan
vilka alltid är
hör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar