varför förvånas du
förvåningen
för våningar byggas i höga hus
bygg dem ej med kort
av kort
avkortat
bygg dem med dina vackerljus
så skall du se att allt är i ett plan
katakomber
katatonisk
kantoner
kata kom ber
kata ton isk
kata tonisk
kantoner
*
(ögonen viskar)
fiskaren och hans hustru sitter vid
havets saltstänkta
strand
make
maka
inte gift
inte gifta
i äktenskap
äkta skapande
äktenskap
maka
make
sömmar näten hela
ruta till ruta till ruta
finner solens fingrar
så vackra
de sömmande är
syende
är
syende
seende
ser
ut över glittrande solstänkt hav
är det fiskar vilka skuttar
är det pärlor
är det
ömt lägger de handen om varandra
ögonen viskar
de vackra
orden
och havet glittrar
mening
de seglar med
*
kantoner
rutor nät
delar
av
katatonisk rörelse
hur kan detta vara rörelse
jag ser en stelnad rörelse
och det är i det jag ser kantonen stiger in, det är en strikt indelning i avseende till inrutad stelnad form. jag ser även en varelse, ett väsen vilket är avmagrat och gungar sin stela kropp fram och åter, kanske i försök att frigöra sig eller lösgöra sig ur det nät vilket lagts över, skulle vilja säga att fosterhinnan är kvar. det kan bara ha den innebörden att detta väsen bar vilja till att födas, modern önskade ej så utan kapslade in barnet i den kvarvarande fosterhinnan. i vissa stunder andas barnet lugnt i andra paniskt i panik och det är klart att väsendet är avmagrat; det sinar
kantoner
katatonisk
katakomber
gravkammare, gångar under jorden
gångare under jorden
i jordens inre
mullvaden gräver
gräver gångar
myllar jorden
skattkammaren
hjärtkammarens sångljus
ja
mullvaden gräver gångar helt utan pannlampa
facklor
eller ljus
mullvaden är inte blind
den ser med så att sägandes andra sinnen
visst ser mullvaden ljuset
mullvaden lever i mörkret
mörker
hur kan mullvaden veta
mullvaden vet mörkrets vackra bud;
lev med dina fingrar med dina fingerblommor
med dina fingerknoppar
med dina fingertoppar
dina fingrar är den vackra fjädern
fjäderpennan
stiftet är gyllene
bläcket är silver
arket är
koppar är
jordeandnings himmelssvar
du skriver liv och då du inser att mörkret icke är mörker utan stjärnstäder och att allt är; ja det sägs ju av många, skrivet i stjärnorna.
jag önskar stanna en stund inför dessa stjärnsalar
det jag ser är dels alla levande enskilda väsen
samtidigt ser jag jordens städer
och då jag skriver städer avser jag samtliga riken, det vill säga dels de mänskliga, jag avser alltså till detta rike, växtriken, stenriken, djurriken och så vidare.
så ser jag stjärnstäderna, det jag ser är svårt att definiera eller klart delge men jag skall försöka. då du skall göra en mask med moderna material lägger du eller först gör du en avgjutning så tillverkas masken av ett material vilket mjukt följer. i nästa strof ser jag händer läggas över allt
i nästa strof ser jag stjärnstäder läggas över, det är inte över ändå är det den enda vägen att beskriva detta. det är en anpassningsrörelse. du sätter dig tillrätta i en skön soffa eller fåtölj.
ungefär så
och detta är mycket vackert
vi är i
och i är i oss
så vandrar dagen och orden kommer;
i den stora himmelssalen vilken är allt strålar skönhets pärla
vilken vi en gång såg
en gång besteg
steg in i
*
(och jag med dem)
moder
hur kommer det sig att
så många beundrar kronorna
att så många vill bära kronor
dotter
sätt dig här i min hand
låt oss segla
vidare
moder
berätta mig
hur
kommer det sig
för vad vore kronorna utan rötter
och vad vore dessa utan stam
och vad vore stammen och kronan utan rötter
och rötterna utan krona och stam
och vad säger att kronan är krona och ej rot
att roten är rot och ej krona
moder
är det så att
roten är jorde inte jord jordekrona och att
kronan med blad och blommor och
är himmelskrona
är det så att de svarar till varandra
är de ljus och skugga
skugga och ljus
moder
säg mig
visst är det kärlekens namn
dotter
lägg dig här i min hand
jag skall bädda in dig
så kom detta sig
idag gömde jag mig i jorden
lyssnade in mig i
i vad heter det mikrober mikroorganismer
började fnissa sicket ett tok
för
för
vad
vad annat är väl vi då
lyssnade in mig i
rörelser
i ljud
i allt
började pärlandefnissa då en av dem
ja vad var det en larv en daggmask en rottråd en av dem
ålade krålade målade kröp över min näsa
trillade ned på min kind rullade vidare över hakan och
så svårt det var att hålla mig för skratt och varför skulle jag det
skrattet vilket steg var ur hjärtglädje inte elakhet
helt enkelt i hjärtglädje hur allt kan te sig i varande
vad var det vilket lockade skrattet från tårna till huvudblommans knopp
jo jag upplevde fötter
skuttfötter eller hoppfötter
en förvånad blick strök över mig där jag låg
å så ett skutt igen vid upplevelsen av
den fnissande jordvrån
ja nog var det så att jag gömde mig i jorden
och därur springer orden
och jag med dem
(vet du då ej)
vet du då ej
att jag sakta förgås
av de orörda strängarna
de hårt spända
i solskeppet skulle jag vilja segla bort
vilket ej är bort
med din hand vid rodret
hel
helt
i tillit
låt mig
bara
andas
*
stjärnfolken
sitter vid stenar
i den stora himmelssalens
skimrande
eld
lågar
sepiamjuk andning
skriver med
fjädrar
regnbågsljus
väcker en av allas röster
mullvaden kisar suddigt
fnyser
till spår
nog vet jag mörkrets ord
jag visar dig
konsten att mylla jordens hårt stampade
lösa de däringa hårdvalkarna
jag vet mörkrets vackra bud;
lev med dina fingerblommor
knoppar
toppar
det
gör jag
sa mullvaden
dina fingrar är vackra fjäderpennor
stift gyllene
bläck silverne
arket är koppar
är jordandnings himmelssvar
du skriver
liv
och då du inser att mörkret icke är mörker
utan stjärnstäder
i allt
och att allt är
ja, det sägs ju
det står skrivet i stjärnorna
stjärnfolken skriver
i den stora himmelssalen
strålar
strålar skönhetens pärla
vilken vi en gång såg
en gång besteg
steg in
i
i den stora himmelssalen vilken är allts allt
där skrider vi lugna
skimrande i det
vi är
hur kan detta glömmas
vid bäcken den gyllenröda
solmantelsflöde
av solskivas
rörelse
levde en and
denna and var icke en and
en and vem det vara månde
det var en fågel av sällan skådad art
det är en fågel av sällan skådad art
vid bäcken den silverblå
månmantelsflöde
av månskivas
rörelse
levde en and
denna and var icke en and
en and vem det vara månde
det var en fågel av sällan skådad art
det är en fågel av sällan skådad art
var gryning synes de omfamna varandra
i ljus i värme
ängen är i violljusets rena klarhet
han
bjuder henne gryningsljus
hon
bjuder honom gryningsvärme
så kunde det vara
och är det säkert
i en dröm
annorstädes
så andas deras ögon klara
var gryning
innan
allas steg vaknat
synes fågel
kärleksfågel
lösa snaror
tvaga
maror
i bäckens klara rödablå
spindelmor skänker
slända skänker trådar linor
trädfingrar håller ljustrådar till
så hänger fågel drömmar i ljusglimtar
fåglar små fåglar håll dem
i morgonen andas drömblad
i violljus
uppklarnande
och
dagen
är
en solfjäder
och jag vet att jag borde
vinden är en solvind
fågel
är solbröst
soltoner ljuda
och jag vet att jag borde
solfjäder
rör vid ditt ansikte
omfamnar ditt ansiktsljus
solvingar slut er om mig
nu sluter jag
mina
blad
*
i den stora himmelssalen
strålar
strålar skönhetens pärla
vilken vi en gång såg
en gång besteg
steg in
i
i den stora himmelssalen vilken är allts allt
där skrider vi lugna
skimrande i det
vi är
hur kan detta
glömmas
*
i natten seglade kvinnan stilla
i månsilverblad
lades hon
månvinden blåste
andades
förde henne
in i havsöga
sjööga
källöga
tjärnöga
vattenöga
mitt i
var det en pupill
stannade månsilverbladet
månvinden
strök milt över hennes ögon
månmoder kupade ömt händer under blad
vakna kvinna
vakna
varför skall jag vakna
det är gott i dina ögons auraandnings ljusskimmer
stunden är kommen till vakna
stig ur bladet
in i
pupill vidgades
kvinnan stod naknad i silvrande tjärn
tvagades av ögonvingars mjuka
smordes med blommande ljus värme
gryningsskrud föll nedöver kvinnans kropp
hennes hår kammades med silverljus
pärlor daggens pärlor ströddes i
läpparna doftades av rosenbladsorden
hänge av lapis lazuli
lades i gropen
där nyckelbenen mötas
klingande
så var allt stilla
begrundansstilla
för vad skall jag vakna till
jordarna är kalla jag fryser så
blicken rann ut
med
såg blad
gröna svärd finna väg
såg gröna knoppar ovaler
ellipser
bladen
stängel rund
knopp
sökte väg
sakta skymtade röd
kvinnan hörde tulpanen tala
du undrar varför de skriver mig vara kärlek
ser du
jag växer ur den ännu kalla jorden
jag är en av de första
svärd i handen bär jag
du vet svärdets språk
stängeln min är rund
i allt lever denna form
knoppen är en oval
ellips
vi skyndar in i mig
du ser en ö
ofta en gul ring i mitten
du ser sot
ståndare pistiller
frömjöl
hör humlor brumma
runt allt detta ser du mina kronblad
och du vet sotets språk
du ser ståndare pistiller
man kvinna
i kärlek i kronans mitt
du ser prismaljus andas med prismavärme
kvinna andades djupt
åter seglade månsilverbladet in
är det stunden nu
månmoder rörde vid kvinnans hjärta
pupillen drogs samman
kvinnan seglade in
in i väntande
hamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar