insikten har vi alla
det är inte alltid lätt att våga öppna dess blad
*
i denna dag mötte jag en sten
vita ådror vandrade i dess hud
med ögonen
den stenen förde mig till den stora stenen den vilken bar utseendet av en stor tand
valtand sade jag och den lille
vi besökte den stenen häromdagen
snön hade släppt
och det löpte vita linjer utmed sidan
lade handen till
och det var i den stunden jag upplevde att detta är dtenens ådror
vita ådror
är ej det vackert så säg
så ser jag vandringar gjorda
allas vandringar
ser ådror
så är allt ådror
vad skänker oss värme
närhet
beröring
möten
i detta kan jag uppleva andningen i skogen
då jag närmar stenar
berg
det är att smyga in i ett sovrum
smyga för att ej väcka
smyga för att ej störa sömnen
så befinner jag mig i skogen och lever med upplevelsen vilken infinner sig
då den lille klättrar upp och ned
stämningen då jag lutar mig till
det är nyvakenstämning
i de stunderna andas bergen stenarna ljus
glädje av sedda
lever jag med att allt är ådror samt det vilket skänker oss
människoblodet värme
då inser jag hur stor vår närvaros betydelse är
den närvaron är egentligen att väcka
varsamväcka allt det levande liv vilket tvingas ligga och ”sova” på grund av att de är
eras egentliga är glömt av människan
det är min vilja att med detta säga
rör vid allt du möter
med vackra steg
rörelser
händer
skänk ditt leende vidare
(tolv vita safirer tvagade av jordens sand)
en liten fågel knackade på mitt fönster
jag vägrade se
kröp in i täckets värme
hörde långt bort
väggar sucka
rista
fågel gav sig ej
gav sig
ej
och inte var den liten
och inte var den stor
ur kolibri
steg en hök steg en falk
steg en örn steg en kondor
steg albatrossen
eller var det en sparv eller koltrasten vackra sång
eller näktergalen i hennes bröst
då lade fågeln rutan in under täcket
knackade
knackade
vad är det du knackar
varför frågar du
jag bara undrar
bara
undrar
undrar
bara
underbara
knackar jag
bara
under
varför vill du ej se
vad skall jag se
se
spindelmor väver i ett av alla hörn
tråden rinner
skytteln springer
skräddaren
syr
skalbaggen rullar bollar av ljus
breder skalen ut
regnbågsljusa
skira
brummar
flyger
utan
tyngd
pyramiden viker ut sidor
hieroglyfer målar sand
sfinxen träder månsilver in i sandens hav
han sitter vid oasen blickar in i öga
hon rör vid hans pannas ljus
sju svanar flyger ut
de ser varandras händer
gyllenblad
silverblad
fläta fläta band
fjärilshoven stiger in
tvagar ögon i daggens gryningsskimmer
så
nu kan du se
viker undan täcket
liten fågel sitter tyst
rutan sitter åter i väster
visar väg
jag ser
cirkeln
ringen
tolv vita safirer tvagade av jordens sand
bra du slutat vägra
väg dina ord
utan väga
lyssna ej till ra ra ra visst är de vackra visa kloka
i detta ögonblink lyss till solstavande stegen nära din tröskel stå
det är en bra stund till
vandring för
följ bara din väg
vägen
vågandes
vågande
våg
fjärilshovet kallar min uppmärksamhet till
spindelmor knypplar krona i hörnet
skruden faller över min
vakna kropp
jag ser
cirkeln
ringen
tolv vita safirer tvagade av jordens sand
med bara fötter
stiger jag in i
bejakelsevandring
*
jag har alltid övat smygandesteg för att ej störa
hellre viker jag mig undan
jag hör smyganderegnen hölja min skakande kropp
(valnötsskal)
vindar lever
andas
stannade vid mig
sätt dig i min hand
sade vinden i vindarna
nu är du allt bra ysterljus
hur skall det gå till du är lätt och jag är
sch
viskade vinden i vindarna
så jag satte mig i vinden
handen
vart är vi på väg
sch
vi susade steg dalade rörde vid allt
allt rörde vid oss
vinddanser är upptäckarljus
vart
sch
då vindar lever förs jag till
vida slätter
ängsgräs
böljande rörelse
betande hästar
frihästar
folken vackra
lyssnande
skogar vandrar klättrar uppför bergsidor
jag vet
att allt detta gläder sig då vi stiger in med varsamma steg
och vinden sade
stig ur oss
satte mig ned
där vid mitt kända okända
såg himlar glöda
såg
såg
ser
regnen nalkas
smyganderegn höljer min skakande kropp
sitter under ekan under valnötskalets ena halva
blickar ut
ett kisande öga
jag är i ett öga
hur skall jag skönja stegen då de alltid sköljs bort
vinden
ja den sitter vid mig
sch
visst är rörelsen i oss skön
vacker
ni talar så mycket om
om
om
så mycket om att ni lämnar
och så dyker då upp och fram och nu
jamen
sch
att leva utan fram utan då utan nu
det vill säga utan hopp om dessa är att verkligen vara
verkligen leva i rörelsen
jamen
sch
varför hyssjar du mig
inte hyssjar
vyssjar
hör tonen
börjar tonen slutar den står den still
den rör vid den är rörelse skeende
skapande
det går inte leva utan hopp
är det så
är ej rörelsen hopp
är stagnationen hopp
ser du ekorren hoppa
ser du oss
ser du allts rörelse
bejakelse
fram då nu
alla dessa tre är egentligen tidsbegrepp
be om grepp
tidsbegrepp vilka låser fast
dessa tre är egentligen ett slags regelverk
triangelns sidor
dessa tidsbegrepp är förklarande för att du inte ska bli helt snurrig
dessa trenne tidsbegrepp är synliggörande språkbegrepp
de är ej språk
dessa är begrepp
språk är renad rörelse vilken lyfter klanger
ur hennes bröst
ur kristallgrottor
dessa trenne har givits alltför stor negativ makt
de har gjorts till en slags lassosnara
stängslande liv
ser du hästarna
frihästar vilka tämjdes
hur skall de klara ravinerna de förr flög över
ja de kan flyga jordstadgade fästade med sina rötter
vet spåren vet du
sitter under valnötsskalets ena halva
i en höljandehand
världen ser mig ej här
blidkanderegnen nynnar stig
visst är din ögonglänta vilsam
vad gör väl det om stegen sköljes undan
det är inte bort
vad gör väl det om manuskriptet faller ur din hand
det är lösa blad hopfästade
varför tror du papper dansar så ystert i vinden
då de släpps fria
originalet har du skrivet i ditt hjärta
och ja
det lever gemensamskrifter
du sitter under valnötsskalet ena halva i höljandehand
det skalet har en ena halva
enahalva
de möter varandra
sätt dig i min hand
sade vinden i vindarna så får jag bära dig hem
*
träd sträcker
sträckes
de var ej avklädda
hör du sångerna
de väcker våren in i våra ögon
*
i livet har jag tillåtits vistas med barn
sett hur barn är allt
de leker ej allt de är allt
de leker
de leker inte för lekens skull
de leker allvar
därigenom upplever de det de är
barn har svårt sitta still
och hur skall de kunna
barn är luft vind eld jord
allt
ser du vindar
hur de stiger
sjunker
dalar
stiger
de smeker ängar
trädens toppar
far in i bergens sprickor grottor
vips in i sjöhänder
upp
rör vid
jag vet att du lever i dessa virvlar ofta smärtsamma
sök se denna bild...
*
(det är märkligt)
visst är det märkligt hur marker kan tyna
och
samtidigt växa
i denna natt stod de runt min bädd
de högresta
i cirkel
då jag såg det från ovan
eller
stod jag i kretsen
såg jag ellipsens skönhet
igen
igen
funderade
är det en magnoliaknopp
hur det nu var
strömmade
var det vatten
ljus
värme
de högresta
rörde vid smärtregnen
lindade
blad
runt
ja det är märkligt
i skogens
svarta mellanrum
är det mellanrum
eller
mellan rum
där emellan stammarna
det uppfyllda tysta
vilket gör steg osäkra
egentligen
skärpta
vid eldöga slipas silverbladet
eggen skärande rent
renbjällror klingar i skog
björkars långa svepande hår
tolv vitskrudade jungfrur vänder ansikte in i öster
lilja min
lilja doftar i nattens
vallande stig
syntes stundtals ett svagt flämtande rödskimmer
oftast var det stadigt
starkt
hon sattes att leva ensam
hon slöt sin längtan i handen
ensam levde hon
utan ensam
ändå
så fruktansvärt
ensam
och hon syntes vandra i nätternas mörka
med stav i handen
med lykta
vaggandes
lugn
visst är det märkligt hur
marker kan tyna
och
samtidigt
växa
i skogen runt tjärnen
dansa skogsstjärnors ring
i ängen
ler ängsullens drömbollar
i violljusets
gryningsdimma
med lätta
fötter
de såg aldrig markerna tyna
eller ville de ej se
*
(valnötsskal)
vindar lever
andas
stannade vid mig
sätt dig i min hand
sade vinden i vindarna
nu är du allt bra ysterljus
hur skall det gå till du är lätt och jag är
sch
viskade vinden i vindarna
så jag satte mig i vinden
handen
vart är vi på väg
sch
vi susade steg dalade rörde vid allt
allt rörde vid oss
vinddanser är upptäckarljus
vart
sch
då vindar lever förs jag till
vida slätter
ängsgräs
böljande rörelse
betande hästar
frihästar
folken vackra
lyssnande
skogar vandrar klättrar uppför bergsidor
jag vet
att allt detta gläder sig då vi stiger in med varsamma steg
och vinden sade
stig ur oss
satte mig ned
där vid mitt kända okända
såg himlar glöda
såg
såg
ser
regnen nalkas
smyganderegn höljer min skakande kropp
sitter under ekan under valnötskalets ena halva
blickar ut
ett kisande öga
jag är i ett öga
hur skall jag skönja stegen då de alltid sköljs bort
vinden
ja den sitter vid mig
sch
visst är rörelsen i oss skön
vacker
ni talar så mycket om
om
om
så mycket om att ni lämnar
och så dyker då upp och fram och nu
jamen
sch
att leva utan fram utan då utan nu
det vill säga utan hopp om dessa är att verkligen vara
verkligen leva i rörelsen
jamen
sch
varför hyssjar du mig
inte hyssjar
vyssjar
hör tonen
börjar tonen slutar den står den still
den rör vid den är rörelse skeende
skapande
det går inte leva utan hopp
är det så
är ej rörelsen hopp
är stagnationen hopp
ser du ekorren hoppa
ser du oss
ser du allts rörelse
bejakelse
fram då nu
alla dessa tre är egentligen tidsbegrepp
be om grepp
tidsbegrepp vilka låser fast
dessa tre är egentligen ett slags regelverk
triangelns sidor
dessa tidsbegrepp är förklarande för att du inte ska bli helt snurrig
dessa trenne tidsbegrepp är synliggörande språkbegrepp
de är ej språk
dessa är begrepp
språk är renad rörelse vilken lyfter klanger
ur hennes bröst
ur kristallgrottor
dessa trenne har givits alltför stor negativ makt
de har gjorts till en slags lassosnara
stängslande liv
ser du hästarna
frihästar vilka tämjdes
hur skall de klara ravinerna de förr flög över
ja de kan flyga jordstadgade fästade med sina rötter
vet spåren vet du
sitter under valnötsskalets ena halva
i en höljandehand
världen ser mig ej här
blidkanderegnen nynnar stig
visst är din ögonglänta vilsam
vad gör väl det om stegen sköljes undan
det är inte bort
vad gör väl det om manuskriptet faller ur din hand
det är lösa blad hopfästade
varför tror du papper dansar så ystert i vinden
då de släpps fria
originalet har du skrivet i ditt hjärta
och ja
det lever gemensamskrifter
du sitter under valnötsskalet ena halva i höljandehand
det skalet har en ena halva
enahalva
de möter varandra
sätt dig i min hand
sade vinden i vindarna så får jag bära dig hem
*
(tårögon)
älskade
mina ögon tåras
i det jag ser dig stråla
en droppe är jag i havet
i den stund
du är däri
tillåts jag röra dig
nära
och
i den stund du sitter vid elden
lägerelden
en flamma i elden är jag
tillåts värma dig
i den stund du breder ut dig i mossan
i den stunden är jag
din vilobädd
i den stunden är jag en droppe i himmelshav
för dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar