jag vänder mig till leda om
till leda
till
leda
det är gott att vända sig till leda ty leda leder dina steg
leder stegen
stigen
stigen är en väg
i dikeskanten växa de
du kan dika ur markerna
detta för att de ej skall svämmas över, detta för att vägen ej skall översvämmas
i fjolårsgräset andas de
i diken växa de
känner mig ense med tussilago
för en stund
soldansande
glädjandes
så
sinas de
så växa bladen
kanske kan jag då skänka skugga
ja, jag vet ej längre
vet ej
ejvet
ej
vet
uppgivenhet
uthållighet
kanske skall jag kisa ut genom fjolårsgräsets fingrar
andas vindarna vilka rullar
valpar vilka rullar
barn vilka rullar
rullar glädje över mina marker fuktade av tårar
de tårar vilka vattnar tussilagon
ja
jag vet
ej
det jag vet är att jag skall andas uthållighet
samt inneha tålamod
*
(skeenderosens vingar)
hur kan det komma sig
att moln seglar in
detta
trots min egen ständiga påminnelse av ljusorden
har ej sökt
svarat har jag
och jag söker ej
har släppt alla kläder
molndroppe kysser
hud
rinner nedför nacke
rännil
bäck
pulsandningslyssnan
ser du då icke
himlens
himlarnas
klarblå hav
ser du icke molnens sagolandskap
skapanderiken
så sätt dig här
här invid viloträdet
luta dig
till
vågar du tysta
dig helt
upplev hur
det är inte farligt
viloträdet sveper mantel över dig
vävd av
gräs
ja
visst är det så
varpen är gräs
tråd är ängsljus
ser du
blåsippsorden
blå purpur vit
så förundransvackra blad
blå
purpur
vit
vi lindar dina fötter
dina steg i mjuka mockasiner
upplev hans fingersöm
din vandring har varit lång
lång och mödosam
andas
andas här i viloträdets omsorg
vila dina händer i ditt bröst
vila dig i tröstefamnens tystblad
följ skeenderosens vingar
andas
andas
i
det
vilket är
snödroppens vingsegel
viloträd
lägger mitt ansikte i stilla
stilla dig ögonblick
ackvilejor
stiger ur
drömbädd
dina fingrar rör vid mina helt
nära
näre
*
ett liv skriver tolv vädersolar och jag är i den stunden så lycklig, jag har sett tolv planeter ej sju sökt namnen, endast mötts av varmleende… inte av människor av de goda vilka alltid är mig nära. sitter i begrundansljus och
tolv himmelstoner stiger fram i denna stund
samtidigt ser jag år 2012
*
sätt dig här under viloträdet
lägg ditt huvud i mitt knä
ser du molnen fara
hur vet du att det är moln, vem har sagt det
har ditt hjärta sagt dig detta
kanske himlarna är hav kanske molnen är öar
ser du molnen fara
vem har sagt… kanske är det du vilken far
*
jag skar sönder mig
andra skulle säga jag skars sönder
*
(och jag undrar hur länge ett hjärta orkar)
så
länge
längre än jag kan minnas
i fler årsringar
än
tårdropparna
tysthängen
apachetårar
månsilverdroppar
till silverskogen vandrar jag i de stunder
kvinnojaget ej står ut
där vaggas hon
av kärlek
i fler årsringar
än
tårdropparna
runt mina
stigar
tjärnen har kallat så många gånger
så länge
längre än jag kan minnas
har jag längtat
bli
en sten
ligga under mossan
jag skar mig sönder
andra skulle säga jag skars sönder
det
det ljuset i mina ögon
det ljus slutar aldrig
hur mycket jag än söker blåsa ut det
slutar aldrig stråla i hjärtat mitt
så länge
längre än jag kan minnas
har jag längtat
bli
en sten
ligga under mossan
att du
du en dag älskade
skall uppleva min andning
varsamt lägga din hand till
att jag får uppleva min pulssångs hjärtljus vakna
att du därigenom varsamt viker undan mosstäcke
i ditt mansljus stråla i det du möter
se mina blad
först kisa in i din solvind
så länge
längre än jag kan minnas
har jag längtat
och jag undrar hur länge ett hjärta orkar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar