jag talar så mycket om smärtan
talar smärtan så mycket
ej för att jag frånsäger mig den
ensamheten ej för att jag frånsäger mig den
de är delar av mig
av mitt liv
så är de
i livet
smärtan ensamheten talar jag ty jag möter den
i så många möten
jag talar smärtan
ensamheten
för att visa deras blodomlopp i allt
kanske är de järnet i vårt blod
de säger vi är här
se blodet i edra ådror
vattenådror
artärer
kapillärer
vener
aorta
förmak
kammare
hör
rytmen
kan du ej vara ensam med dig själv
hur skall du då kunna möta medvaranden
det är en mycket vacker bild se marker skimra
spirande gröna
huru dessa gräsvingar
varsamt
i kärlek föser undan fjolårsgräsen
det är en vacker bild ty skulle dessa fjolårsgräs ej fösas undan, då skulle gräsvingarnas vilja till ljusstigarna ”kvävas”,
då skulle denna vilja bäddas in i fjolårsgräsens multnande,
visserligen till jordnäring
ja
det är en vacker bild, den visar så tydligt, det vilket är så lätt att glömma
lev i processens lugn
det kan tyckas att det vilket sker i vårens famn sker med en enorm hastighet
så är det ej det sker med exakthets lugn
lev i processens lugn
andas med
andas ej mot
det sker ju varje morgon efter sömn
du viker undan täcket
nej våren har ej försovit sig
och inte du heller, då du följer planen
balansen vila sömn
väckarklockor
ja det finns många aspekter runt dessa
här är din enda väckarklocka
lev i processens lugn
du vaknar
sträcker dig
viker undan täcket
lugnt
du viker undan drömtäcket
viker undan drömtäcket till förverkligande av dess bilder i natten
*
(du vaknar)
i din sömnbädd
viker undan
drömtäcke
i natten flyga de
drömfåglar
rör vid himmelsljusen
ruggar de
fjäderskruden vid källan av
putsar de vingar
lägger fjädrar
till rätta
skriver
stigar
*
de vilka bär päls
byter päls
ormen ömsar skinn
varje sjunde år är allt ”bytt” i människan. så är det och ändock är det inom
ty det är en del av hel
en del av hela ditt väsen
en del av helheten
ja
det är en vacker bild, den visar så tydligt, det vilket är så lätt att glömma
lev i processens lugn
det kan tyckas att det vilket sker i vårens famn sker med en enorm hastighet
så är det ej det sker med exakthets lugn
lev i processens lugn
andas med
andas ej mot
det sker ju varje morgon efter sömn
du viker undan täcket
drömtäcket
*
(stroferi)
vaknade i den tidiga gryningen
rutorna var spräckta
ramarna rann
rann in i trädens stammar
splittret från glaset
i
från
flög in i solens händer
glasvingar klingade
i vindars
rena
hud
väggarna runt mig sjönk ned runt mina fötter
stod så där i sjön
drömmens
vackra
sjö
tusende blad
sände himlamolnen
doftande
steg de
lade sig
över min hud
himlen var under mig jorden var över mig
jorden var under mig himlen var över mig
jag steg in i
cirkeln
cirkeln
steg in i mig
vi vidgade våra armar
jag öppnade mina händer
tog emot
solregnsorden
bugade mig till mina stegs andning
lyfte själen fri
där i undanom i ovanom såg jag kala kvistar
bärandes var det klor
svarta böjda
silhuetter
var det huggtänder
sakta steg jag närmre
de sökte fånga mig
gjorde en reva i min klädnad
marken var ännu naken
ännu endast skimrandevaknad
genom reva
sipprade
ljus
ännu huttrade jag
närmast hennes hud syntes liv stiga
medan jag stod där steg färgen
alltmer
var det klor
svarta böjda
silhuetter
utan att märka
snuddade jag
vid
droppar
röda
lades i ring
fylldes av önskan till strövandefrid
då solskivan stod mitt i
vände jag åter
åter såg jag
var det klor
svarta böjda
silhuetter
var det huggtänder
sakta steg jag närmre
taggar är detta
kupade värn över marker
samtidigt
vända
inåt
varför vänder du dina taggar inåt
jag skyddar mitt hjärta
varför skyddar du ditt hjärta
för att jag skall kunna giva till vidare
hur skall du kunna giva då du sargar dig
jag sargar mig icke
mina taggar är mitt värn
se pärlor i dem
sakta vek taggarna ut bladen
det var en märklig upplevelse
bladen lindades runt
med solens vandring
vid den sista pärlan
syntes knopp
i fingerömhets skönhet
en tår
trängde fram
jag såg den stjärnetindra
då solfinger rörde vid
regnbågsfåglar
lyfte
jag stod i dalen omgiven av klippor
var dessa klor
var dessa huggtänder
jag skälvde ty ljuset silades sakta
solskivan
solögon slöt vingar
fåglar flög in i västerögas hav
väckta skymningsfågels vida blick
nu badade havet rött
eldsrött
jag såg en skugga skymta
varför bär du törnen
jag vet ej
vem du
är
du känner mig väl
svarade skuggan
giv mig dina
blad
jag vet ej vem du är
det var då jag såg en droppe blod stiga ur mitt bröst
det var då jag såg rosen
törnrosen vika ut bladen röda
jag visste varur
bladen steg
ja
jag är din vän
giv mig
dina
blad
och där i skymningen gav jag min hand
till mitt är
och där i gryningen
ger jag min
ros
till
dig
*
(den)
de små
gråskimrande
kommer upp
kommer upp ur marken
borstar i kärlek
varsamt bort
vart
damm
vart
strå
detta för att ängen skall blomma
för att hennes hud skall skimra i denna ljusvandring
ja
jag vet
och möter dig med min kvinnovärme
ändå
vet
jag
ty jag är alltid
den kvarvarande
bevararen av visdomsordens vishets vilja
jag vet att
bevarare av visdomsordens vishets vilja
det
är vi
alla
jag är alltid den kvarvarande
då jag var spirande
viskade jag
bad jag
nu gör jag det igen
jag har alltid viskat
ibland ropat
suttit under trädkronor
tätt intill
mjukt intill stam
nära rötter
inväntat
ibland viskat
ibland ropat
jag skulle vilja att en blixt slog ned i mig
blixtar har slagit ned
kraftiga
dock ej
den
blixten
därför gräver jag nu ned mina jordrötter
djupt ned i jord
inväntar
blixt
slå ned i mig
jag är
den
kvarvarande
*
(ljusvandring)
vinternatten har släppt sin mantel gnistrande
nu blomma de
kristalljusen
det är en god ljusvandring
i de kommande dagarnas nätter
det står ett vackert träd av säreget ursprung
träd susar
luta ditt trötta
till min stam
så skall mina blad röra vid din panna
*
(helt nära sjunger skallrorna)
en gång
helt nära sjöng skallrorna
däri svepte hennes långa kjolar över fälten
kanske var det
hennes kjolhänder vilka smekte den blå drömmen
hon lyssnade in sångerna
bar sångerna i
månskära skar lin
hon vävde kjolens långa vågsvall
hon såg in i fram
såg in i då
in i himmelsdröm
in i jordedröm
månfloden skimrar
hon bär en flätad korg
planterar orden under kupade händers månande
var natt hälsade hon hans steg mjuka i välkomnan
var gryning vaknade han
med doftande bladvingar sådda i
bördigmarker
och detta
att han fann bladvingarna
förmådde se deras ådring
gav henne livsmod i ökenmarkers saltregn
och hon vårdade ömt jorden
en gång helt nära
han såg in i fram
såg in i då
in i himmelsdröm
in i jordedröm
lyssnade in han hörde hennes hjärtrytm andas
andas sången av de stjärnprydda
bugade inför träden
ett av träden lade sig till vidare vid hans stig
han urholkade trädgåva
kanoten följer flodens vågsvall
hon ser honom komma med
solhänder
en gång
helt
nära
sjunger
skallrorna
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar