(o natt)
kvinnovandring
i kvinna
kvinnovandringar
jag har mött mycket i mina kvinnovandringar
och jag bugar mig ödmjukt i dessa gåvoregn
i ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand
natten skriade hest
besynnerligt
är du i nöd
rådjuret såg mig
log och trippade vidare
lindade lov runt äng
öppnade grinden till
vingen till
skog
vandra
följ
jag knäppte upp skogen
sjönk samman
lutade mig till
intet
knäppte på cittra utan strängar
doftande citroner
sandelträd och
ackvileja
dag och natt
natt och dag
skog skimrade vitblå
pärluggla svepte vingar om
förtalte orden
har du sett
pionens purpur slår snart ut
vallmon bär silverne knoppar klara i denna dagtima
natten skriade
vägskoven griper om
vid midjebälte sitter skopa
ej av silver ej av guld av rönn
hon rör vid skopan
han finns med
vägskovens ångvält vill platta till drömmen
pannkaka med sylt är allt bra mycket mer frestande
slinker lättare in genom dörrspringan
varför ska du så enträget kämpa
hon suckar
kamp
kärlek andas mötes purpur
kämpa
kom älskade mötes prins
vandrare
livsvandrare
vägskovens
ångvält
kommer
allt
närmre
hon minns mangeln
med de stora stenplattorna
doften av vita stärkta lakan
underlakanens rena vita
överlakanens spetsbårder
örngotten
kuddvarens
veckade band
ångvälten
väller
hon lösgör skopan
lyfter skopan in i stjärnhav
fyll
mina
tysta
nätter
smält järnets stängda port
ångvälts stora cementvals löses upp
karavanen vaggar lugnt
siden sammet myrrah
kryddregn
granen bär röda kottar
han finns med
finns med bland de oskodda
manar henne till
hon ber eld vaka med gryta
breder ut vingar och
flyger in i hans brösthand
han fäster silverne bjällra vid hennes vrist
hon lyfter tyngder av hans axlar
åter andas hans steg lättasjungande mjuka
umbrajord andas
jag ser glöd skimra runt
är det en skalbagge
är det en sten
vid förstone trodde jag det var en sten
släppte det
så tog jag fram måttstocken
började mäta
jämföra
nej en sten var det ej
var det en
svart är det
svart sträckte ut
det syntes vara armar
fingrar
jag hasade allt ett steg åter
svart lyfte sakta
det syntes vara huvud
och så är det
ögon plirade till mig
skimrande röd
andades runt
svart
du ser ut att frysa kvinna
rör om i glöden
hon var nog ej större än min hand
inför mig reste hon sig ur
du vet mig väl
så sade hon
lade mantelflik om mig
det är en lång kamp du fört
det är dags släppa den
ser du din mylla
är ren
ser du stenblad öppnas
vikas ut
vem är du jag vet vem du är
ja det vet du mycket väl
vi har levt samman
länge
länge
skulle vilja säga i alltidregnens skönhet
din blomning är i vaknande
har du sett
pionens purpur slår snart ut
vallmon bär silverne knoppar klara i denna dagtima
varför gör du mig detta
lyft cittran in i din famn
varför skall jag
samtliga strängar
är brustna
natten andas regnmjuk
strängar lindas runt stämnycklar
därför gör jag dig detta
alla toner andas i din famn
du är redo
lägg dina fingrar mjukt till
rör vid vindens
ord
cittra klingar ren
i skopa
skimrar måndroppar
i gryningssolskimrans ögon
står hon och förbereder hans
välkomstmål
rör i järngryta
hon inväntar kryddregnen
han är nära
lägger armar om henne
andas in henne
mandela
kupar händer
tvagar av honom vägens damm
bjuder honom fikon och oliver
salviablommor blå fägnar hans ögon
svart skimrar nattens djup
glöden andas flödande värme skimrande ljus
luften sjunger surrandedjup
skimrande regnbågsvingar
lyfter skalbaggens
tunga kropps
lätthet
pionens purpur slår snart ut
vallmon bär silverne knoppar klara i denna dagtima
de förtäljer varandra
orden
till
natten klarnar stämma
hans fingrar rör vid strängar
klanger ljuder vida
doft av citron
av sandel
fyller
hud
gullvivor växa i ring
hon skimrar nattljus i hans famn
rådjur tvenne
betar lugn
i ängsgräs
drift
där rörelse icke finns tystnar
dröm rörelse inom förflytta tragiken
drift
är driften det vilket ger kraft att stiga upp ur graven
är driften den vilken ger modsteg
skapar vågen inom oss
den otyglade driften
kan riva ned
i förstörelserus
ändå säger vi – det vilket rives ned kan byggas upp då det är meningsfyllande
natten andades vildfolkens ystra danser
regn vackra regn
dagen andas
skimrande grön
seglande moln
vad är drift
är det anklang
är det ansats
är det inandning
ut
är det handen vilken lyfts
och sakta möter gongongen
är handen fysisk eller är den hjärthand
är driften det vilket lyfter hinken ur brunnen
är den
är den ej
är driften då den leds av hjärtat det vilket synes i regndroppen
i det att sol andas
är driften det vilket förblindar
celibat
är det ett upphöjt tillstånd
en upphöjd drift
drift är vackert i det att den icke brukas i förgörande
celibat
selibat
se libat
celibat
cello
en kvinna har brukats på mångahanda sätt av män
sedan tidig födsel
mött män vilka slagit
våldförande män
våldsmän
våldtäkter
blanda livets safter
sekretandning
hennes grotta är en gryta
var gång en man
är i
röres alla dessa sekret upp
så befinner hon sig
i samlag med alla de vilka lämnat spår
hon kan förlösas
så är det
frågan är
hur
ett av det underbaraste har ”tagits ifrån henne”
drift kan vara så mycket
så oändligt mycket
*
(hasselvind)
vinden
där i hasselns krona
lindade fingrar i ring
såpbubbla skimrande
blåstes
svävande
slöt mig in
jag följer solseglande moln
i en stund av
äntligen
(o man)
o manito sjung för mig
i vindarnas kronor
fyll mina rötters
vissnade blad
låten blodsvågen stiga
lyfta blekstigens kyla
med kärleksfingrar
måla mina kinder
rodnande
tända mina ögon tindrande
dofta mina läppar
med honungsdagg
för en av
alla
stunder
spela mig glömskans strängar
narra mig
håna mig
ej
i natten satt hon vid trädens stora stol
ögon outgrundliga
skönhet
iakttog mönstrets ingångs utgång
utgångs ingång
sked matade
kammens åra fördes av hand
regnvinda hade snurrat
hon vävde
av regn
i natten satt hon i trädens stora sal
blickade vida genom fönsterbågens oglasade höjder och dalar
med regnnål
med regntråd
sömmade hon
den skrud hon skulle bära
i gryningen upphörde regnen
hon sover i trädens stenarnas dröm
och hon vaggas i
regnens
vandringar
o man förtälj mig mannens stigar
mannens steg
de vilka
viker
undan
förtälj mig
mannens
steg
hav
i en glimt av synes månskärva
en droppe blod
flyger
vida
fågel röd skriv mig solens vingar
skänk mig en stund av
en skärva av glas
i en skärva av glas speglade hon sitt ansikte
så tunn du har blivit
det var icke vanligt med speglingar i de stunderna
de hade ej tagit för vana spegla sig i genomskinligt glas
sädeskärvarna stod i ängen
doftande korn
doftande havre
solvita fjädervippors
hirsböljande fält
han hade i dagars stundliga rört vid bergens kammar
i solstigan röda
i en glimt av synes månskärva
en droppe blod
flyger
vida
fågel röd skriv mig solens vingar
skänk mig en stund av
viskade hon
genom
han hade i nätters stundliga rört vid bergens kammar
i månstigan mer vita
drömmande gräsens sånger
uteblev
o man förtälj mig
han skuggade ögonen
lutade sig till bergen långt borta i fjärran
det var i den stunden virvlandemoln markers dova trummande
han upptäckta hur fjärran han var från
en pilande vind satte sig på hans vänstra axel
hör du ej
vad var det du trodde
trodde du verkligen att hon satt där
där
i månvindens bisvärmar
bjudandes soldroppar ur nektargömma
såg du hur hon lyfte ur sitt hjärta
klangerna
trodde du verkligen att hon svingade
gongongen den lilla
den med inskriptionerna
in i vinden till vibrerande
fyllandes din längtan
hör du ej
trodde du så
i det du plägade så din havre i vilsegångens vrångstätta
upplevde du ej hur den slog dig i ansiktet åter
han sökte borsta undan pilandevinden
det enda vilket skedde var att det
det handvredet öppnade grinden
ur djupkälla
susade
tag handsegel undan
handstegel
undan
undan från ögonbrunn
drick dig till klarsyn
han morrade
olustigt
den pilande vinden rörde vid bergens kammar
löste dem upp
sandvågor böljade höga cirklar runt
nu satte han morrandet i vrångstrupen
hostade illa av sanden vilken täppte till alla motstånd in i ljus
man förtälj mig dina fingerögons sannhet
din huds frösådd i myllans doftande
förtälj mig snäckans sånger
ur ditt havsbrösts
djup
i det såg han sanden brinna
o manito sjung för mig
i vindarnas kronor
fyll mina rötters
vissnade blad
låten blodsvågen stiga
lyfta blekstigens kyla
med kärleksfingrar
måla mina kinder
rodnande
tända mina ögon tindrande
dofta mina läppar
med honungsdagg
för en av
alla
stunder
i en skärva av glas såg hon in
djupt in i oskuggad ögonbrunn
i spegel såg hon moln segla in
allt tätare vävda mantlar
luften stod stilla
tyst
hon hörde nålen falla
marmorgolvets ådror fylldes röda blå
hon skrudades i violblad
i spegel såg hon moln segla in
allt tätare vävda mantlar
molnen nådde henne ned över fötter
var detta hennes långa klädnad de lade över henne
alltför tunga kändes stegen
släpandes
efter
hon fingrade över spännet
vid var axel
i nacken
stigande upp över panna
knäppte det upp
i ett ögonblicksfras
svajade hon
höll på att fällas
så tunn du har blivit
luften vibrerade av vingar
hon såg regnbågskrigare lyfta spjut höga
såg ögon blixtrande klara
skjuta silverne pilar
pilande vind
väcka bergsfolkens
mullrande
hjärtådrors sånger
hon såg mantlar
böljande
svepande
släppa
pärlfolkens sånger fria
och haven steg över bredden vida
hon lyfter ansiktet in i regn
vaknar i lotusens
regnbågslotusens krona
seglar med flodens ström
varthän är din vilja
varthän är din dröm
dit
du
för
mig
o man
sjung för mig
i vindarnas kronor
fyll
mina rötters
vissnade
blad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar