rita en trappstege
eller varför icke ställa en tumstock rätt upp och ned
det vill säga lodrätt
naturligtvis måste du finna en god plats till detta
naturligtvis måste du påla ned tumstocken en bit
fästa rötterna
ty annars faller den pladask ned med ett rejält magplask
rättare sagt kroppsplask
med andra ord faller tumstocken horisontalt eller vertikalt
vertikalt vart i kalt
horisontalt horus i sontal – han talte sonande
lodrätt – vertikalt är tvenne skärande linjer med en korspunkt – korspärla
det är ej detta vi skall skriva, det är denna tumstock vi skall ha i åstundan
tumstock
mätstock
mätsticka
inte bryr sig myrorna om att de bär ett träd
de vet att inte tyngre åläggs dem än de mäktar
dessutom vet de att allt det de bär gagnar den gemensamma stacken
de samlar ej på egenhög
de samlar på allhög
ledade kroppar
bruna vackra skimrande pärlor
pärlband
pärlrader
radband
mätstocken
inte vinstocken
mätstickan sticks ganska rejält
mätsticka
ostsufflé kan du ej sticka mätsticka i då faller den samman, sockerkaka kan du sticka mätsticka i, potatis – ett underbart verktyg eller hur, förtäljer med ens huruvida innehållet, det samtagna är redo
börja nu med att vara en ostsufflé, nåväl med att så kallat krympa dig och se allt ur mikroorganismens ögon
mikroorganismens synvinkel – perspektiv
kanske skulle dessa vilja ha ett periskop ibland så kan du tänka, de säger dig vi lever i tillit, vi lever i vetande, varför skall vi ha ett periskop, kanske ett teleskop, men vi vet ju att vi är stjärnstoff, vi vet vad det är vilket stampar, rister, rycker – det vill säga vi vet alla vibrationer, du ser det hela ur mänskligögons perspektiv och det är mycket gott mycket väl.
så kryper vi upp en bit, kanske är vi maskar, ringlande, virvlande spiraler
så är vi helt nära marken, helt nära huden
vi var i jorddoften nu andas vi in den
och visst är allt detta vackert
gräshaven är skogar höga och här nära huden är skugga och jordens djupa fukt, mylla
lägger du kinden, örat till kan du ännu höra växandet
och visst är det vackert
och dessa vilka lever här nu vi blickar också uppåt
dessa vi vet också vibrationsrytmen
flyr vi den
nej varför
vi är nära huden ändå moln
ser du
alla livsväsen med mänskligögon samt krymper din kroppshydda
ja, det är ett vackert ord: kroppshydda
så blir din känsla att det alltid finns de eller det vilket är större
krymper du dig och fortfar se med mänskligögon så blir din känsla i det omedvetna att det alltid finns ett större och visst är det underbart i den rädslobefriade upplevelsen
och i och med det rädslobefriade tillståndet är du fri från all slags jämförelse
ja vi har i samband med rädslan skrivit att rädsla är sårbarhet
och se nu detta
du har vandrat dina stunder
och det har fästats vid ting, ord kläder
och du har matats med att du måste lyssna buga dig inför de vilka vet bättre
vem vet bättre än du din väg
och varför är det så fult säga nej detta är ej min vilja
se de så kallat små – ja, myrorna hur de stretar
se blommorna hur de stretar
se födelsen
se stretandet
ljusstretandet
värmerelationens förhållande med ljus
naturligtvis är lyssnandet oerhört vackert bejakande, livsbejakande befrämjande, men det ödmjuka hjärtat har icke behov av pålagor. så se detta, du har vandrat och till slut upplever du att lagren skaver, du vandrar till din livsflod och skrubbar med ögongrus av dig huden, du är hudlös eller mer bär hud av vatten – och i det skeendet är du bär du dina kläder, dessa är ej nya – de är ditt ursprung och de är tvagade, detta kan tolkas negativt att skrubba av sig huden – det är en symbolbild- du har öppnat ditt sårbara ty du har ej behov av att dölja du befinner dig därmed i det rädslobefriade
och i och med det rädslobefriade tillståndet är du fri från all slags jämförelse
du har icke behov av åsiktsmullret
du vet att du måste gå in i dig själv sitta vid hjärtelden i samspråk med ditt själv detta för att se sannhetsöverensstämmelsen –
överensstämmelse – över ens stämmelse
och jag har en arm på min vänstra sida
och jag har en arm på min högra sida
är detta på eller invid
är dessa armar enskilda eller separerade från
är dessa – är det så att dessa genom signaler når varandra
då dessa signaler är utvilade är du i balans
och du har ett ansikte i din vänstra sida – halva
och du har ett ansikte i din högra sida – halva
vart leder dessa ord
endast till frambärandet: i mitten förenas dessa
i mitten förenas allt
*
(i mitten)
så fläta edra händer samman
se
fingerkorgar
vagga
vindens barn
ordet
kan icke strömma utan luftens vingar
i begynnelsen var ordet
och stenen
denna sten var i födelsen
i födelsen av jordens moders barn
och stenen
stenen sköljer händer i havens strömmar
och vattnen stiger
i ånga
i regn
stänker den skrynklade lärften
lärkan sjunger i skyn
stryker lärften len
och vila dina trötta stigar här
här runt stammen
ställ dig tätt
intill
omfamna intill denna stund
trädet
och du skall uppleva dig vara
trädet
barken
i det att fjärilen sitter stilla på ditt finger
fågeln på ditt finger
larven mäter din yta
då är du i insikten av
träd in i dessa salar
ja
med huvudet kan du tänka men är din vilja att veta
upplös då dig själv
och bli ett med jordens inre
ditt hjärta
människan hastar så mycket
glömmer andningen
det är min vilja ge eftertryck av ordens innebörd
inte betänk
mer bestänk
orden med månsilvrande solguld
*
(och natten är i dag)
himmelsskeppen
seglade
ankrade molnfjärd
sträckte halsar vida
bredde
vingar vackra
ja silverblå
ett av träden
bredvid kastanjen
i
bokskogen
sjunger näktergalen
oh vackra
vitblad
andas
åror
ljuder
lotus blommar i molnfjärd
sätter mig i bokskogen
näktergal
skådar in
öppnar bokens pärmar
sakta vänder jag blad
mina
händer
och natten andas vacker
dyker in i hav
strömmar
till
*
(så mycken)
längtan
regn
droppe
så vackra är droppar i blad
blad virvlar
regn
rullar regn till droppar
pärlor
med höger fingerblad
ur vänster handkupa
så mycken
längtan
droppe slöt mig in i nära
svävade
in i
moln
upplöses
(av stillbild)
i dagen ställde jag mig
helt stilla
i en av
solstrålarna
beundrade molnen
solstrålen lindades runt mig
varv efter varv
kanske var
jag
träd
lägg mina årsringars
flödande ljus
inom mig
strålande ut
och jag sträckte mina grenar
så vaggades jag i vinden
i puppa
i kokong av glas
kunde se
ut
var det min vilja
slöt ögonen stilla
löven susade
en blå lupin
syntes vandra till purpurros
gässen
han och hon
landade i ängen
hon låg helt stilla
han vakade vid hennes sida
löven susade
snigel vackra snigel
ljudet
ljudet
rörde
vid
löste upp
det jag var i
landade mjukt i gräsets famn
alldeles invid rhododendron lila
och där syntes
rosengården knoppas
kanske rådjuren tillåter dem bli
drack sol och mina vingar vibrerade
satt där i solstrålen
och berget
klippan ropade
vinden bar mig
till randen av stigen
lämnade mina fotklädnader där vid
foten under ormbunksbladen
fuktade mina läppar med droppe av regn
vandrade stigen
bugade djupt inför bergsrosen aldrig vissnande
och molnsvanar seglade natten in
skogsstjärnor lyste mig om
smekte marken med mina händer
stenar var där
aska var där
kupade händer om
gav askan glöden åter
gav glöden lågan
till
och elden flammade hög
i hopp om hans ögon
dansade jag i natten
all min längtan
flög
gnistrande in i hav
*
nej det är icke så att vi tar ifrån er de gåvor ni givits
det ni måste inse är att brödet har behov av alla ingredienser
och är ett livsväsen ej moget eller redo
då tas inom citationstecken gåvan ifrån detta väsen
egentligen ej ifrån
en ställföreträdare vilken även denne är förberedd träder in
intill den stund
den vilken gavs gåvan inser sitt mod
inser kraften i sitt själv
eller mer i sig själv
så mycket vackert sker
ty det är vackert
ibland kan detta vara svårt se
så seglar molnen ur vår hjässa
hjärtat sjunger
ja regnen är vackra allt är egentligen regn
kanske är det så
ja så kan jag se det
tillvarons skönhet
vi lever i kronöar
kronöar frågar du
ja blomkronor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar