gåtor
riddle … tycker om det engelska ordet
alla söker svar på gåtor
den största gåtan
livets gåta
existerar det gåtor eller är det vårt sökande efter spänning i tillvaron
de säger mig att det ej finns gåtor
i människovärlden göres gåtor
lägges i skal
allt hårdare
så
hårt är skalet
kanske en paranöt en hasselnöt
eller en kokosnöt
jominsann gåtan lägges i skal
den så kallade gåtan
kärnan
urkärnan
nej, det går inte att knäcka nöten
vare sig med ögon eller fingrar – jo visst går det
men nu tas det fram knäckare kanske till och med hammare
det är ju det vilket pågår för att knäcka livets gåta
vilket ej är en gåta
gåtor har inte svar
eller har ett svar
gåtor går ej att lösas
varje gåta har en egen lösning
individlösning
upplevelselösning
gåtor
är vackra
andas
med
då
i det tillståndet löser gåtan sig
av sitt själv
och därmed
allts
själv
universum andas kärlek
*
så ofta har jag stannat vid levt med innebörden av nu
detta ord vilket uttalas så ofta
nu
i dagen ser jag helt plötsligt
nut
nut himmelsgudinna
och visst blir därigenom nu mycket vackert
närmare bestämt: nära universum
*
Livets gåta
Livets
Grund
Kärlekens grund
sannhetens
möte
då detta möte ännu ej skett
lever detta möte i oss
i en
alltid
längtan
i en upplevelse av
ständigt påminnandes tomhet inom oss
då detta möte ännu ej skett
lämnar det oss alltid tomma
saknadstomma
en del av vårt liv
tomt
ty vårt väsen vet detta möte och längtar
alltid dit – även då vi lever eller är i en relation – refererar omedelbart till det jag skrev under gårdagen, angående förvirringen i alla möten mellan man och kvinna, detta sannhetens möte står alltid emellan
detta möte gör sig påmint
det är egentligen ej gör sig påmint, ty detta är skapandehelighet
det är mer att detta möte viskas ur hjärtat
ty det mötet är av högstas mening samt grund
*
även detta härrör ur gårdagens skrift:
skrev om mannen
manslemmen och undrade vilken blomma jag ser
idag ser jag vallmon
ser den i trädgårdslandet hur den breder ut sig
bladen är silvrande och vis första anblicken är detta ett virrvarr
förvirrande
ser knopparna och de har viss likhet
knopparna håller om de röda bladen
och däri lever åter bilden av: hennes röda kjolar i honom
*
minnesblomma andas i oss
öppnar
sluter
silar
silar genom kronblad
öppnas
slutes
sammandragning
sammandragande
sammandras
samman drag ande
ej sammandrabbning
*
anden längtar till kropp, kroppen längtar till ande
andeljus själsvärme
vi gavs en kropp till liv
anden är i oss vi är i anden
anden vet icke jordens stigar – människovarat, anden tar del av detta genom människan. sitter människan fast i begärssfären är detta den information anden ”äter” och den informationen är tämligen trögsmält samt förvirrande för anden
människan måste stiga ur begärssfären
på sätt och vis är detta ett avskiljande
ett positivt sådant;
avskiljande
avskild
avskiljande
av skilj ande
av skild ande
andehänder knådar degen – anden har samlat alla ingredienser och knådar degen för att ett gott, välsmakande bröd skall erhållas
*
ur det blå stiger det gröna
spirar jordens grund
*
(molnbumerang)
blå lupin tager vitrosa ackvilejas hand
hon rodnar vinröd skönhet
humla ler fyller
luftens djup
stäppsalvian har slagit ut vingar
dansar runt svärdsliljas vitgula
än sova rosor dröm
vallmo brinner
scharlakansröd
knoppen
höljet är
hans öppnade mantel
nu i höljeljus
hennes eldkjolar dansar fyller
hans längtansdjup
minnesblomma andas i oss
öppnar
sluter
silar
silar genom kronblad
öppnas
slutes
sammandragning
sammandragande
sammandras
samman drag ande
ej sammandrabbning
jag minns
att hon
trodde det var näktergalen
kanske var det längtan i hennes bröst
hon lämnade platsen med
sorgens vingar
runt sig
lyfte blicken in i koltrastens sång
den sången följer hennes fingrars gömda eld
ur det blå stiger det gröna
spirar jordens grund
kärlekens grund
grund
sannhetens
möte
då detta möte ännu ej skett
lever detta möte i oss
i en
alltid
längtan
i en upplevelse av
ständigt påminnandes tomhet inom oss
då detta möte ännu ej skett
lämnar det oss alltid tomma
saknadstomma
en del av vårt liv
tomt
ty vårt väsen vet detta möte och längtar
alltid
dit
till
detta möte gör sig påmint
ty det mötet är av högstas mening samt grund
sitter vid snäckskalsstranden
mal uppsköljda skal i mortel av moln
mjöl stiger
pärlamor
himlen är
mjuka sandvågsdrömmar
krusade krusader
crusades
mjukvågor
vacker är
vindens moder stiger ur havsgrotta
rör
vid
andas basilikadroppar
vindens moder
kupar händer in i vatten
så
så
varsamt
mjukt
är detta en fågel av kristalljus
hon lyfter
toner
fyller
min hud
hon ler
se
vindens moder
kupar händer in i vatten
så
så
varsamt
mjukt
vatten
rinner
strilar
sköljer klipphäll
vågblad
vågor kallas det visst
vitt skum virvlar
vita blombladsknoppar garnerar klippor
öppnas
stiger i sjöögas längtan
och jag rörde vid ditt skymda ansikte
och sjöns yta rördes av hennes fingerljusa andning
vid en strand
hans
strand
skimrar himlar
silvrande
stränder
han ser molnslöjor
veckas
ber moln in
ur livrem lyfter han blad
täljer bumerang
molnbumerang
kastar den in i vindmoders skeendevilja
och nattslända spinner av regnbågsljus
drömmar i mitt bröst
däri andas dagregnen in i sjö
och jag skymtar
ditt skymda
ansikte
i
dina händer
i mina händer
faller vita molnblad
molnbumerang
och han ser henne djupt i ögonen
låt mig hölja dig
ur det blå stiger det gröna
spirar jordens grund
*
(trädett)
det var en gång en cirkel omgiven av allt
allt det din blick sköljer i drömfloden
vilken bär dina namn
i solvagnens skepp
i denna cirkel omgiven av allt
allt det din blick sköljer
i drömfloden
i månmoders vänstra öga
strålar din ordstav
i regnbågsflodens
gryende
ljusdaning
där
lever ett träd
träd spretade med rötterna tårna
nattvindar dansar mjuka svepande rörande vid vida
nattvindar ser sig om
så gjorde ock träd ett
sakta så där lite i skymundan
utifall det skulle synas
makade rötterna
tårna
undan jorden sanden
rötterna
tårna viftade nuligen gladeligen
du vet
hur skönt det är att slippa knytkängorna
och bara
sprattla
sprittla tåglädje
trädett ställde sig nuligen på tå
kanske sökte träd stjärnor nå
trädett lutade sig bakåt
stod välan så på hälen
sakta släppte
tjälen
vaggade fram och åter
åter och fram
stod såligen
helt stilla i mitten
tack för titten
har du välan provat denna konst
inte det
jag ber dig;
gör det
ja – slut ögonen eller ha ögonen öppna så du ej trillar
ha ögonen öppna skådande i intet
vad är det välan du upplever där
där i valvbågar vackra
vad är detta
är det bäckaströmmar
ljusströmmar
kanske är det en ljusboll
tvenne
balans
trädett harklar sig
upp stiga djupstämma
silas mellan rötter tårna
kvinna
vad du pratar mycke i mitt tycke
kan vi vara tysta
en
stund
nu
himmelsdrottning
nut ber oss se
jag slöt mina läppar och bara såg
trädett
sätta sig ned
borde välan ha blivit häpen
blev varken det eller näpen
såg trädett sätta sig ned med bena i kors
och stammen
stammen är
rak helt utan
knot
och definitivt ej mot
där satt såligen trädett
kronan den skimrar
nattvinden
leker med bokens blad
kanske en böneskallra
trädett begynnte nynna
ja – det gjorde trädett
så vacker ljöd
nynningen
ja det strömmade
strömmade o-n ur trädett
och lade sig om
såligen började trädett dra ned lufttrådar
går det ej säger du
jodå det går jag har borstat luftens hår i flerliga nätter
jo det går så säger jag
vad gjorde trädett med lufttrådar
sömmade ett nät
hua ett nät
mormor sover i bädden med silkesnät om hår
trädett sömmade ett nät av alla ringar
kastade såligen nätet i lufthav
in simmar tusende droppar
behöll trädett dropparna undrar du kanhända
kan hända
vart skall detta lända
behåller trädett dropparna
i en stund av stunder kanske
kan ske
lyssnar du riktigt
riktigt noga
kan du höra lugn andas
andas i ditt själshav
däri seglar handskepp
genom fram genom då in i är
valv
broar
över oanade höjder
forne dåligen
fornande
valv broar över oanade höjder fornande ner i
nattens gryningsögon
däri reste sig asken
lyssnar till sländans strilande vattnandesånger
så sade vinden och slöt bokens pärmar om
skriftens vita ord
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar