i de sista stunderna av liv
har jag levt med att isolera mig helt
att acceptera denna ensamhet
vilken jag så djupt vet är icke ensam
ändå ser jag hur livet har gestaltat sig
ser och ser
upplever allt
starkare
frågar mig är det rätt avskärma sig - ja, jag skriver det varandes en rättfråga
trots att jag vet att rätt och fel egentligen ej existerar, båda dessa är uttryck
i stunden ser jag läragåbarnets snubbelstigar
i denna dag har jag åter vandrat in i molnen
är avskärma verkligen att stänga ute
eller är avskärma att bli det skira blå inom vilket molnen seglar
är det att isolera sig
så ser jag molnen
och kan se tillvarons skönhet
hur möten egentligen verkar
molnen seglar lugn
egentligen utan krockar
de är en slags krockkuddar
ser hur moln möts och seglar vidare
bygger ej hinder
de möts
möter varandra
och bildar i allt detta helhet
ja
kanske skall jag ej isolera mig
mer vara det molnen är
seglande
stilla
lugn
tillåta möten av alla slag/art
kanske är det detta måleriet är
vi är här
genom livsväsen upplever gudomen liv
genom gudomen upplever vi liv
vad är då vackrare än mötesregnen
berörande mötesregn
ja
ser molnen
och ser molnen mötas
segla
i dessa dagar har jag levt med att bli kanske osynlig
isolera mig helt
kanske skall jag vara molnen
tillåta moln segla till mig
kanske är det möten jag behöver
tidigt lärs vi se gränser
huskroppar
räcken
barriärer
vi ser byggandet av hus, murarens arbete; sten till sten till sten
fyrkant till fyrkant
vi ser verkligen muren eller väggen byggas
så ser jag murar av alla de slag, berlinmuren, kinesiska muren, klagomuren
så förs jag till stridszoner med taggtrådsrullar
det är detta vi ser vara gränser, ja – även gränser mellan länder
det finns en orsak varför länder rimmar med händer
sätta gränser
genom det vi lärs vara gränser, blir det oerhört negativt sätta dessa gränser
de gränser vi sätter skänker frigörelse ej fångst
genom att sätta gränser visar vi hela spektret av värnandeljus skönhet
hur kan det komma sig arr sand att snö är så lika
hur kan det komma sig att hav och gräs är så lika
människan försöker eller mer kämpar för att hålla alla trådar samman
och trådarna spänns
varför inser ej människan att hon måste släppa efter
så är det i vävandet
du sitter vid vävstolen
du trampar skyttel springer fram och åter
så har du kommit en bit
då släpper du efter
ser också bilden av Atlas
jätten vilken får bära berget på sina axlar eller berget bär himlen på sina axlar
jag ser alla ”besökare”, det vill säga tankar och visst var det så att denna jätte blev förvandlad till berg då han fick se Medusas huvud. Den avskilda tanken är till viss del alla besökare vilka förstenar livet.
det är sant
den vilken blir allt ställer sig ej utanför
människan vandrar oftast, låt oss säga med nästippen fästad i fotryggen
vandrar med nästippen fästad vid fotryggen och ser ej cirkeln av liv
hur beskriva detta
det är en ledsengest, en böjd gest
en övergiven gest – av vem –
människan söker se stenarna för att ej snubbla på dem
det hon människan söker se är ej stenar – dessa stenar hon snubblar över är all världslig rikedom vilken hon lägger på sina axlar, denna världsliga rikedom är det hon söker hålla samman
kanske är det av godo släppa
bara
låta
gå
stjärnvindar är öppnade
piskar upp storm
den stormen är icke den storm människobegäret piskar upp
den stormen är skönheten då allt vänds symboliskt in och ut
ut och in
somliga människor driver
piskar livshavet för att detta skall tappa greppet om sin tillvaro
förlora fotfästet
tag dessa piskänder i dina händer
viska
jag älskar dig
släpp dina begär
se haven skimra
*
(instigan)
midnattsblå mjuksilvrande
andas skog
rör vid
tempellundens
örtahelgan
i natten följer jag
ljusvandringen
prästkragar vika sakta ut blad runt solöga
vita
strålandeblad
lyktbärare
målar
mjuksilvrande
ögonmötesregn
prästkragar
söker
hölja vallmos eld
vindar vaknar
vallmoblad
lyfter
cinnoberfjäril
vandrar i skogshägn
här är
är
marker omfamnar mina bara fötter
välkomnar min hjärtsång
ur ögonsalar
lyftas
pärlor
mina kinder äro skålar
bjudande
min själ andas darrande
sjööga är nattens midnatt
hör min andning
skälva
sjööga
lyfter vinge stryker lätt undan
skivans kristall
krusande yta
är min själs darrande
andning
i gryningens tallkronas pinjedoft
lyfter sefyr händer
däri väcker
gök
sjö
himmelshav rodnande
morgonvind
ser sjö öppna ögon
släpper fågelvinden fri
och i mitt bröst
tonar dessa
klädnaden släpper jag
står i vattenfalls kaskadljus
nattdräkt rinner i mjuka vågor nedför
står i mitten av näckros
näckros planterar jag i sjödunge
instiger i
vattenspegels rodnande morgonvind
andandes ut kärleksvinden
och omfamnar dina ögon i solstigan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar