ett av det svåraste människan har är kanske att sträcka ut sin hand samt säga; hjälp mig
detta att säga hjälp mig har blivit så främmande att människan ofta inte heller vet hur detta hjälp mig skall formuleras. hjälp mig innebär även att du måste ta emot och det är svårt mycket svårt eftersom den nuvarande sedan länge varandes tidsanden – mänskliga – har inpräntat i varje släkte att du skall klarar dig själv. och detta är ju infernaliskt dumt, i det jag här nedtecknar infernaliskt ser jag inferno accelerera. och jag kan ej se detta inferno vara positivt. det jag ser är skulle tro det är en slags centrifug där helheten slås sönder och delarna slungas vilsna ut. nåväl allt har en inneboende energivilja till sammanstrålning och däri ser jag hur det sönderslungade sakt förs samman till kärnan och i kärnan andas åter helhetskraften.
den bild jag ser i denna sammanstrålning är lotusblomman vilken aldrig upphör ty ringarna läggs i varandra, och dessa lotusblommor kan sägas vara händer, kronhänder, tioblads lotusar, fingerblommor
det finns de vilka säger att då du hjälper och ej exempelvis tar betalt eller du tillåter ej den du hjälper att få återgälda dig – det vill säga du tar emot gengälden / du förvägrar avslår den du hjälpt att återgälda dig - att du därigenom sätter denna du hjälpt i karmisk skuld till dig. enkelt uttryckt; om du hjälper massor med väsen under din livsvandring och ej tar emot det de önskar giva dig ur tacksamhetshjärta så blir dessa dig skyldiga i nästkommande liv. och så kan man se det i det du ej ser livet vara en aldrig avslutad vandring, att du ej ser liv vara en strömvandring en drömportsvandring. ser du varje ditt eller din livsepok vara ett avslut eller punkt med död då inträffar detta med kredit och debet.
jag önskar inflika att jag överhuvudtaget ej är ense med denna tanke om att samla för nästkommande liv och jag ser det till viss del varandes fruktansvärt om det är så. visst kan jag se detta i det perspektivet, samtidigt ser jag att denna hjälpgivare har så många färger, kan jag se att detta taga emot har så många färger. lever människan i måttstockstänkande då glider tankarna lätt in i dessa spår. naturligtvis är det en viss skillnad – huruvida vi här tänker i skillnader – i ett omedvetet agerande samt ett medvetet. jag kan dock ej se en skillnad vilken försvarar det ena eller det andra ur perspektivet omedvetet medvetet.
vad är hjälp –
hjälp kan vara handling till – hjälp är enkelt uttryckt medvarandegest
en gest vilken praktiskt stiger in i handling. en gest vilken stiger in i handling, en gest vilken viker ut sina blad och andas skänker doft och doften är kärlek, i kärlek existerar ej detta tänkande i vågskålar, ty kärleken är ur hjärtat och var är hjärtat symboliskt sett, hjärtat är mitt i ditt bröst.
hjälp mig – jag sträcker ut min hand till dig. och jag säger hjälp.
jag sträcker ut min hand till dig
är inte detta att säga; bry dig om mig – tyck om mig. bekräfta mig att jag innehar ett värde för dig att jag är värd din blick.
så många människor vandrar ensamstigar, ensamma – utslungade. deras händer avvisas och därmed egentligen deras liv. det är lätt säga; jamen de får väl göra nåt själva - det är så att vid en viss punkt förmås inte denna handling till lyfta. kroppen är fylld med känslor vilka slungar in väsendet i blindgångar vilka ofta är blindminor, i det tillståndet förmår inte väsendet lyfta vare sig blicken eller handen. det finns forum vilka kan ge stundliga andrum, där de kan skriva sina känslor, där de kan ha kontakt med omvärlden utan att egentligen synas samtidigt synas – för en stund gives känslan av att finnas. och kanske är detta av godo för att livet skall orka överleva. en plats där hon kan visa sin längtan, sin sårbarhet hennes rädsla vilken ropar hjälp mig ur – smärtan förtär mig.
ett av det svåraste människan har – ett av det svåraste för människan är att sträcka ut handen samt säga: hjälp. är inte det till viss del det människan gör då hon säger se mig eller tyck om mig. och kanske kan det vara vackert om detta andrum kan vara en plats där människor vågar visa sin sårbarhet. vilken ju är ofta vår rädsla – ja, kanske kan det vara vackert, innebörden – så länge det ej sker på bekostnad av andra, så länge det ej sker genom övertramp – trampa på, slå ned. med andra ord så länge jag ej söker bekräftelse genom att göra medvarande skada eller illa…
ser du bladet...
blad har en ryggmärg
kanske är denna ryggmärg ett svärd
svärd är ej tveeggade
på var sida andas bladnerver
två delar, halvor i ett blad
tillsammans är de bladet
och bladets mönster är
hela trädet
*
(ängsull)
bergen
sluttningarna
växterna
i en strof möter mina ögon
stiger ängsull in i mina ögon
det är gott uppleva denna stund
jag är ett barn i människovind hård
ängsull skimrar mina ögon
skingrar
slagen
förlöser slagen
bryter deras udd
blyertsuddar
ängsull suddar ut sargespåren
sörj icke
sörj oss icke andas sörjandet
fåglar flyger skränande ur min huvudskål
samstäms i solens glöd
vattnas i månkällas
ögonregn
fåglar flyger renljudande öppnade halsar
strupsång lindas runt hårda jordskalv
ur bröstkällas visshet flyga fåglar renljudande
öppnande halsar dunskålar bär stegen
ur ängen i sluttningens handskål
nu är månghänders fingrar sammanflätade
till vid spegelskål kom närmre
ur bergkannas kristallklara ljus springer seendevatten
in i silverne bladskål
se in i mig
det vilket är skapande verkan
det vilket blir av inte är
i skålen lever bilder
av alla de slag
av alla de
mått
jag ser
djupt
in
vatten springer in i bergkannas kristallklara värme
ur ängen i sluttningens handskål
reser sig träden ur markbädd
vandrar uppför
sluttning
vrakskålars lerskärvor sönderslagna
flyter samman helas
mönster framträder
ur solguldshänders
jordfärger
ur djup stiga hennes hjärtsång
älskade
kom till mig
rör vid
berör
vidga mina sinnen
jag är en månstrimma
månfjäder i din hand
skriv mig vacker
upp
ur
så gärna önskade jag liv
i trädsals välvda andas fridsstilla
trädhänder bjudar
hän visar stig
ber mig stanna vid bergets fot
lägger handen över bröst
ber om tillträde
du är väntad
skall jag
detta
se valens sång stiga ur djupen
havsdjupens vida segel
porten öppnas
är i grottans mynningssång
stiger vandrar följer
i berget andas pelare
stammar
kupoler
trädsalar
vigvatten
skepp
gångar
årtullar
skepp
gångar
altare
dopfunt
trädsalar
kupoler
stammar
i berg andas pelare
blad susar
silar
är
skallror böneskallror ljuder
luften andas hög
i träd hänga
vimplar
ur bergskannas kristallklara ljus springer seendeljus
ängsull skimrar mina ögon
ängsull suddar ut sargespåren
strupsången stiger djupt genom fotvalv
stiger stiger vibrerar
öppnar
syn
ur munnar flyga fåglar
är silar susar blad
i mitten
synes rubinhänder
guldpudrade
icke yta
djup
rubinröda guldskimrande
så varmt ljusfyllda
välkomnande
innesluter omfattar händer
lapis lazuli silverpudrade
icke yta
djup
är du sjöögas azur
i mitten sitter hennes kärleks andning
hon rör vid min panna med vänster hand
stryker ut alla icke moln
möt varandra i är
hon rör vid valv
lägger bro
över
vandra över bron
jag möter dig
med min
högra
hand
vi svävar uppåt
uppåt
ljus
stigande
ur
mörker
vi sitter i bergsplatås sköna viloskål
här är du ofta i skogsstjärneringens stenar
hon sveper ut händer
vad plockar de
de plockar stenar
lägger stenar i mjuksandsbädd
ser du rottrådar vandra mellan stenar samt berg
bergen
berg
stenar
sten
dimma hänga kjolar i luften
ur bergkannas kristallklara ljus
springer seendevatten in i silverne hjärtskålsblad
se in i mig
dimmans kjolar bärs till kvinnan vid drömfloden
hon skrudas i inreklädnads skira
opalvita smultrondagg
knypplade spetsar
bårder sjungna av bardljus
kvinnan skrudas i överklädnads höljesväv
regnbågsbladens jordfyllnad
vävda i livets vida vävram
sjungna av bardvärme
jag bär mitt hjärta i kronbladshänder
mina fingrar är smargadblad
inre inreklädnad är rubinröd safirblå vingar
han väntar henne vid drömfloden
jag kan inte undgå se
rötter löpa
mellan
sammanfläta
ena
stenar med bergen
bergen med stenar
är du sjöögas azur
dimman är lyft över skuldror
faller i mjuka
vågor
ansikten är fryntliga
stenarna
andas
fukt
vatten springer in i bergskannas kristallklara värme
hon tillredde bädden med rosendun
skrudade fönsterblecken med murgröna
såg vinterstormar vina diamantdiadem i trädgårdslandet
såg diamanter vattna jordarna marker dricka kristalljus
ur drivor steg snödroppar ödmjukt hälsande
himlastjärnorna besökte markerna
skogarnas välvda salar
trädgården vaknade sakta
sträckte livet in i ljus
länge hade hon sökt murgrönan
trodde vinterstormarna fört den med sig
hon log vid dess hälsning
fönstren
ögon
bar skira cinnobervingar
fläktade lätt
av vind
fägnan
kanske upplevde bina humlorna
hennes tårregn
de sökte vägar in genom rutorna
hon smekte bina humlorna med ögon
vackra trumfingrar är ni
söker ni skänka
hjärtat
rytm
kanske upplevde fjärilarna
hennes svaga andning
de sökte lyfta
stegen
kanske upplevde fåglarna
hur hon sökte hålla samman bröstet
fågel pickar på fönsterbleck
vackra vän doppar du näbben i bläck
indigobläck i kristallljusflaska
given av stjärnmoder
skriver du
livets
sagoregn
pärlvingad susar ur
smeker marker
nära
hon går lätt framåtböjd
det gör ont i bröstet av att söka resa sig
resa, vart skall du resa
till en värld
mjuk av
moln
hon lade sig i bädden
slöt ögonen om
hon står vid drömfloden
tvagar sina ögon
ser allt flyta ut
han hade skrivit till henne om liv
vackra bilder
smekt hennes inre
hon saknade
hans
ord direkt
till henne
kanske trodde han att hon ej fann behag i gåvorna
hon står vid drömfloden
tvagar sina ögon
ser allt
föras
samman
kristaller vackra
stjärnöar
bak slutna ögonlock
drömblad seglar in
lyfter henne i
hon viskar
oh alla dessa längtor
älskade
låt din längtan slå ut i blom
älskade smek mina händer med ditt mansljus
smek mina inre strömmar levande
dansa med mig i månsilverdal
vandra med mig i de höga skogarnas
berätta mig dina stunder
tysta öppnade
i eldens ansikte
låt din längtan slå ut
breda ut sina vingar
slut mig i din
famn
vagga mig trött
smek min panna
vik undan din rädsla
ser du ej hur den växer av din rädsla
reser väggar
oh alla dessa rädslor
växer av våra rädslor
reser väggar
hur resa i väggar
vik undan blytyngdens förgiftan
smek min panna
låt mig andas
liv
i din famn
låt oss instiga i sjööga
däri omslutas av
låt våra hudar upplösas
låt oss flyga
vandra i
molnskogar
jag kupar mina händer
bjuder din törst källdroppar
jag är den jag är
res genom
väggen
hon står vid drömfloden
tvagar sina ögon
ser allt
föras
samman
kristaller vackra
stjärnöar
bak slutna ögonlock
ser hon
upplever hon slagen vina runt sin livsstjälk
upplever hon lien vina runt sin livsstjälk
hon lyfter handen
omfattar lien
skäran
du är en del av min helhet
älskade smek mina händer
öppna det jag ej trodde fanns
vilket jag vet finns
låt oss
vika undan våra rädslor
hon tillredde bädden med rosendun
skrudade fönsterblecken med murgröna
älskade låt mig
för dig
blomma
på min bara
kvist
fågel lade det skrivna till henne
med darrande hand lyfte hon bladet
vände det
bladet är
tomt
det framträder
i det
svar
gives
hon stiger utmattad i drömfloden
låt mig
vila
hopplös
och spegeln spricker
av det hon
ser
komma
må ängsull skimra mina ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar