hur många gånger har jag vandrat
sett regnvåta stenar
jag förs till en stad i tyskland
ser de höga snöpudrade bergen
alperna
det är en liten vacker stad jag vandrar i
varje gata är kullerstensgator
stegen ekar så lustigt
stenarna är vackra
rottrådar vandrar mellan dem samt bergen
dimman hänger kjolar i luften
ansikten är fryntliga
stenarna
gatorna andas fukt
så förs jag till vandringar i gamla stan
i gamla städer med kullerstenslagda gator
ser hantverket
från det att stenen plockas från bergen
till det att stensättaren lägger stenarna i mjukbäddssand
och jag kan andas stenarnas rötter
*
den dömande blicken är icke andefylld
den är spräckt av mänskligtidens huggtand
jag kan skriva den blicken
den dömande blicken andefylld genom att skriva
ande
döm
döm mig till att leva mitt hjärtas dröm
och anden dömer aldrig i negationer
att skriva ande döm är; anden dömer dig i kärlek
i kärlek till kärleks livsvilja
hur många gånger har jag vandrat sett regnvåta stenar
först nu vet jag
det är de glömdas tårar
hur många monster
bestar har gjort ur domar
övertygelser
fällande domar
jag ser träd
furor falla av skövlare
skogsmaskiner skövlar
jag hör trädens kvedosånger
hör stenar resa sina händer till värnan
hur många monster
bestar har gjorts ur domar, övertygelser – negativa domar vilka är fördömanden
icke föredömen
för – dö – man – den
den ena grymheten efter den andra har rättviseförklarat utrotning
av alla dessa så kallade monster
bestar
demoner
bestar ligger nära betar
med betar stångas månget djur
eller bökar i jorden
och det märkliga är att de vilka ropar ut domarna över dessa monster är de vilka tillverkar dem
och dessa de utrotar är de vilka såg innebörden
hörde hjärtats alltid närvarande röst
ja, de vilka utropar domar är domare över dessa monster de säger vara monster är de vilka tillverkar monstren ty det gjorde för ont att se att dessa vilka de kallade och kallar monster vågade erkänna hjärtats innebörd, det gjorde för ont för domarna att se att dessa de benämnde monster såg deras såg in i deras skräckslagna ögon
ty detta är vad domslag gör – de förblindar
och säg ej att alla vackra dagar är över ty dessa är aldrig över
och säg ej att alla vackra nätter är över ty dessa är aldrig över
och säg icke att alla vackra stunder är över ty dessa är aldrig över
möjligen är dessa rosenbladstäcke över dig i dina sömnstigar i vakenljus drömvärnan
ja
övertygelser
fällande domar
fällande yxor
jag ser stammar falla i skogens inre
av spräckta ögonrus
av skövlares huggtänder
fångade av människotidens käftar
den dömande blicken är icke andefylld
den är spräckt av mänskligtidens huggtand
*
och muren reser sig
*
(täcket)
och muren reser sig
mitt liv drog bort
det kom
drog
bort
drogs bort
ett utslitet täcke
kunde jag säga lika fort vore det en välgärning
det drar bort
en seg klistervind är det
jag ser stammar falla
i trädsalars inre
furor
faller
och jag spann silkestrådar
skrudade träden i skimrade vitt
i pärlamors
böljande siden
pärlemormoln andades
seglade ögon
strålande
i ljus
nu hänga torkade
svarta kokonger
och tjärnen brast i det tjärnen såg mina ögon gråta blod
och muren reste sig
en svart våg
lades
över
genom pyramidens sprickor glimrar ljusen i tusenfalt
hur många gånger har jag vandrat
söker värma mitt ansikte vid
eldens skimrande röda händer
vinden vände sitt ansikte till
säg ej att alla vackra dagar är över
ty dessa är aldrig över
säg ej att alla vackra nätter är över
ty dessa är aldrig över
säg ej att alla vackra stunder är över
ty dessa är aldrig över
möjligen är dessa
rosenbladstäcke
över dig
i det du vandrar dina sömnstigar
i vakenljus drömvärnan
så döm mig till att leva mitt hjärtas dröm
vinden såg in i mig
misströsta icke
anden dömer dig i kärlek
i kärlek till kärleksvilja
ändå
mitt liv drog bort
det kom
drog
bort
jag ser stammar falla
i trädsalars inre
furor
faller
och jag spann
silkestrådar
skrudade träden i skimrade vitt
i pärlamors
böljande siden
pärlemormoln andades
seglade ögon
strålande
i ljus
och tjärnen brast i det tjärnen såg mina ögon gråta blod
*
(stenan)
hon mindes
hans händer
där hon växte i berget
hur han lyssnar till
lyssnar in hennes ådror
hur hennes hjärta skälvt
det lever en fågel i mitt bröst
kysst av morgonvinden
varsamt hade han lösgjort henne ur
i det hon stod
i stenen
hans händer
ögon såg genom stenens spetsiga
han smekte spetsar mjuka
kullar
lades vackra i bädd av händer
hans fotskålar hade rört vid henne
fothänder formades kupades runt
vackra pusselbitar
så var hennes upplevelse
trampade ej över
henne
så varsamtmjukt
andas hans
stigar
solskiva månskiva i kopparskiva
är ni drejskivan vilken rör vid
det kokades en soppa av tjära av krossade stenar kanske hennes spill
det lades en svart täckelse över henne doft av asfalt
bitumen judaicum
genom pyramidens sprickor glimrar ljusen i tusenfalt
hur många gånger har jag vandrat
sett regnvåta stenar
kullerstenar
först nu kan jag se
det är glömdas tårar
det glömmarna ej vet är
deras lyckliga dans i himmelsängen
de ser
s
t
e
n
a
r
*
(regnblad)
mannen
i vars handkupa
hon kan andas livsregnen
står i bergets seende öga
regnbågsljus
rinner nedför hans axlar
mannen
i vars handkupa
hon kan andas livsregnen
står i bergets seende öga
regnbågsljus
rinner nedför hans axlar
hon står vid stranden av drömfloden
han sträcker hand
kanske söker han nå henne
han särar lätt fingrar
hon vänder ansikte till
tar emot hans droppar
regnblad
stiger i sjön
sjön vilken förenar bergens seende ögon
sprickan läker sakta samman
deras fingerblad nuddar lätt gryningsstrimman
åsktrumma driver upp
svarta molnsvanar
hennes bröst flämtar
blixt klyver
slår
ned
lyser
upp
hon kryper ihop
i blad
fäller ut solfjäder
döljer
ansiktets
skål
mannen
i vars handkupa
hon kan andas livsregnen
står i bergets seende öga
regnbågsljus
rinner nedför hans axlar
regnblad
seglar i sjö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar