det är sant – just nu finns ej en kavaljer och kommer troligen inte att finnas på grund av den jag är … jag vet jag skall inte tänka negativt, jag gör det gentemot mig själv och är det märkligt så säg – just nu – det är en förtvivlans historia.
ser alla brustna speglar vilka skurit mina händer
och allt skedde ur mitt hjärtas evinnerliga rop; barnets: älska mig
se mig
ty ni skall veta att jag verkligen reellt upplever mig halv, den ena halvan är ett stort hål.
jag är trött säges ofta;
det är ett vackert erkännande
låt då erkännandet vara din vandringsstav
lyssna till energierna vilka strömmar i staven
se myrorna
i människans ögon synes detta vara ett myller
det är välordnat myller
lyssna inåt
vägar dolda
du finner dem
så ofta lever vi i smärta
kroppen skaver
vi ser inte
jag vet
det jag vet vilket är så svårt är att sluta söka
sluta
söka
därigenom upphör finner samt
vägarna kommer
det vi ofta glömmer är att den mänskliga tiden är hastande
samtidigt kvävande
medan den gudomliga kärlekens tid är skönhet evig
föränderlig detta utan att överge ditt själv mitt själv ursprunget urkällan
(blåklockebudet)
slagborren skruvar sig genom
genom
genom
damm virvlar
allt blir damm
täckande kvävande damm
lobotomi
slagborren vrider sig genom
skär igenom
i
genom
allt vibrerar
skakar
är detta ett epileptiskt anfall
vem håller i borren
vems är händerna vilka håller slagborren
i mer än
järngrepp
taggtrådsstängsel
elchock
slagborren vänder sig om
är ett slagskepp
ett slagskepp med
tusen kanonluckor
kanoner dånar krutröken lägrar livet
kulorna slår
ned
livet slås i flisor
det slagskeppet ej ser med den bortvända ryggen
aktern är
havsfolken omfamnar
fenor rör vid
regnbågsprismor fyller
det sjunkande lyfts
stiger
svarta är dessa bilder svarta likt beck
de gömde sig i gropar
höljda av trädens rotgrenar ådror
rökhålen höljdes av mosshänder
slagen ven över ryggar och åsar
av det de såg
av det de gav
helandeljus
värme
de målades med tjära och beck
rullades i avlagda fjädrar
lades i tunna och rullades nedför
kulleråsens vassa
kylåsen
kved av det den blev
och den vilken har blivit slagen har svårt resa sig
vems är händerna
ser blomman i ängen
vilken vänder ansiktet till dig
se mig
var icke det bortvända ansiktet
blomman är ett barn
var inte det bortvända ansiktet
varför flyr människan detta
varför är det fult viska
se mig
se
mig
se mig i den jag är
blåklocka
blåklocka i ängens händer
i dalens djupa gång
du ljuder vackert din kärleksdröm
vattnar jordarna med din sannhets bud
följ ditt hjärtas röst
blåklocka
står med din spröda stängel
i dalens djupa gång
hur orkar du bära denna din klocka så tung
vi gives ej mer än det vi orkar bära
regn faller
tårar av slag
moln sluter om
färger rinner av
var inte det bortvända ansiktet
se mig
viskar barnet
vi är alltidbarn
det är vackert säga
se mig
i gryningen andas
purpurvingar
i dalens djupa gång
ljuder
blåklockans sång
det är
vackert
se
*
det är en tolkningsparafras dyker upp
en klar ljusstråle
jag är en ökenblomma i människoöknen
en människoöken är jag
sakta döende
bortdöende
det är en tolkningsparafras
ty ökenblomman är sandens drottning
hon blommar synlig i det de rätta ögonen ser
se kan se hur vi står i konflikt eller en ständig konflikt pågår i det inre
specifikt då vi blivit illagjorda
fram visar vägen
det vilket var håller åter i jämförande hänseende
en slags duell inombords
då och fram i konflikt med varandra
vi har talat i
talat genom husens grunder, husens liv
den vilken skall bygga ett framsiktshus sätter sig – kanske – ned i begrundan. i förstone ser byggaren markens historia; är marken av sank av bärande, vilka element andaslever i platsens händer, river stormar ofta, sveper hav över, slår hagel och så vidare. allt detta beaktas och till viss del går det att säga att ett samtal föres – borda föras.
barnet frams ögon är vidöppna
ser segel i vinden
stränder
marker
vyer
visioner
framombarnet nästan dansar i glädje, i iver, i ysterljus
barnet bakom har en korg eller kanske en säck en kolsäck fylld med bly – ja, det är sant kol leder till diamanter och bly skänker skydd – så har vi sagt; tolkningsparafraser är ett vackert innebördsord, tänk om, t ä n k
om du kunde få stopp på den t a n k e n
vi har sagt att smärtan kan förlösas genom att lyfta upp den ur kolsäcken
det är inte så enkelt då ett väsen jämnt och ständigt bemöts av brustna speglar genom vilka glaset skär sönder händernas nervtrådar, där väsen jämnt och ständigt ser bortvända gestalter, bortvändanden, där väsen alltid ser sig bli ratade – det är inte helt enkelt att i stunden se det du skrev: det vi ofta glömmer är att den mänskliga tiden är hastande
samtidigt kvävande
medan den gudomliga kärlekens tid är skönhet evig
föränderlig detta utan att överge ditt själv mitt själv ursprunget urkällan
ändå är det så att natten alltid viker undan mörkrets täcke
ser du
solen är mannens väsen
vem viker undan mörkret; natten gör så och vem fyller natten med silverskimrande händers ömhet; månen och månen är kvinnans väsen.
slagen ligger där i säcken, dessa kan liknas vid eller skrivas i det du ser, vad är det du ser:
jag ser ett barn i ett hörn, barnet har länge legat där, barnet är smutsigt och ljuset bländar gör fruktansvärt ont i barnet, barnet har förtvivlat, lever i förtvivlan. en hand sträcks fram och barnet lyfter blicken. det vill säga ser under lugg – är detta verkligen sant – barnet sträcker försiktigt handen fram, då är det något vilket drar undan barnet in i hörnet. barnet vill så gärna men förmår inte. jag kan se bilden av skrämda djur vilka nosar och stiger fram och backar. jag kan se ett blygt barn vilket inte vågar.
detta är inte hopplöshet, det är verkligen en förtvivlan vilken håller hårt åter. slagen har varit för många.
barn vilka ständigt utsätts för detta. ja där rinner verkligen färgerna av och det är näst intill omöjligt att lyfta dem själv. det behövs bekräftelseljus och detta även i vuxen ålder. det är ofrånkomligt.
vad ser jag, jag ser den inre vissheten urvissheten – den förtvinar ej- den andas den har dock grånat i ansiktet och endast det sanna ansiktsmötet kan få färgen att skölja upp.
det behövs verkligen kärlekens händer vilka omfamnar ansiktet och viskar varsamt; jag älskar dig. jag talar här om man/kvinna samt kvinna/man oavsett det handlar om hetero eller bi.
det är sant – just nu finns ej en kavaljer – just nu – det är en förtvivlans historia. ty ni skall veta att jag verkligen reellt upplever mig halv, den ena halvan är ett stort hål.
den förlösta smärtan är en hjälpare och den stiger fram, i denna närhet dock ofta med negativa konsekvenser – den värnar verkligen starkt om dig och den håller dig åter. däri är denna duell och det finns inte vapenbröder eller övervakare att det går så att säga rätt till, det finns inte sekundanter bara framom och bakom – barnen nu vuxna.
alltså;
barnet frams ögon är vidöppna
ser segel i vinden
stränder
marker
vyer
visioner
framombarnet nästan dansar i glädje, i iver, i ysterljus
barnet bakom har en korg eller kanske en säck en kolsäck fylld med bly – ja, det är sant kol leder till diamanter och bly skänker skydd – så har vi sagt; tolkningsparafraser är ett vackert innebördsord, tänk om, t ä n k
om du kunde få stopp på den t a n k e n
barnet bakom har en säck fylld med negativa konsekvenser en säck fylld med erfarenheter vilka är tyngd är fasthållande eller har blivit så. gömda ökenblommor. detta väsen har mottagit många slag – observera ej uppsökta ej självförvållade – detta väsen har en säck vilken väger fruktansvärt förtvivlattungt.
marken känns sank, känns vara sugande dysand eller kvicksand sjunksand. marken känns vara ett gungfly och det är i detta det sker. en slags dragkamp uppstår eller påbörjas där den ena drar fram den andra drar bak.
har väsendet genomlevt många slagfält kan det vilket sker liknas vid en duell
duell utan sekundanter
det pågår en ständig konflikt däri; framom söker visa bakom att detta inte är likartat – det har du sagt så många gånger säger bakom – framom söker visa att det ej är likartat även om det verkar så ser ut så.
d ä r i är känslan av att inte våga leva fullt ut och den känslan är inte alls märklig är inte alls märklig.
mönstret av att tillåta bakombarnet ”vinna” måste här brytas.
opch det handlar definitivt inte om förlåtelse
det handlar om förtroende- förtroendet är det vilket har stukats från barnets förstlingsåldrar, handen har slagits bort huggits av så många gånger att den vilken önskar nå fram får vara handsträckaren och detta inte en gång, upprepande.
det handlar om förtroende.
minns att detta väsen har fått sig själv undanslaget så många gånger att väsendet till slut har stigit in i det vilket kan benämnas självförakt. detta kan inte väsendet självt så att säga bli av med. det finns bara en väg och det är rena mötesvägar, r e n a mötesvägar. mötesvägar vilka står kvar. alltså; det handlar inte om förlåtelse – det handlar om förtroende och f r a m s i k t framförsikt, fram för sikt.
det handlar om att klättra upp i masten samt vara den vilken vakar i dimman
vara den vilken ropar – i glädjeljus- land i sikte.
den vilken ropar land i sikte efter så många grundkänningar, efter så många stormslag efter så många rev, efter så många stiltjen där luften stått stilla där solen gassat där vattnet varit slut och så vidare ropar denne :
land
i
sikte
sök uppleva den stund i vilken känslan tunn
en fjäder
sjunker in i totalupplevelse
det är
nåd.
vi frågar dig dotter;
har vi bannat dig eller höjt rösten det vilket dina fysiskjordiska föräldrar gjorde i din förtvivlan, var gång du sagt nej eller ”vägrat” höra, var gång du sviktat inte i din övertygelse att vi finns och det är märkligt, var gång du sviktat inte i din övertygelse av dig själv, till dig själv. det är sant, det är din fysiska kropp vilken skaver – den är en aning för liten – det är ett antal pusselbitar kvar att lägga.
jag tycker om denna innebörd: en tolkningsparafras
*
(i mina ögon skimrar du)
jag är en ökenblomma
djupt nedsänkt i
sömn
därför drömmer jag vaken
bevare mig från
hårdslungor
elden brinner vacker i aftonsolens ögon
dansar jag med bjällror runt vrister
armarna är lyfta mina ögon smeker dig
och sångernas är kan ej tystna
jag är en ökenblomma
en ökenspillras
skärva
i människosalen
lerkruset ställde jag vid trädet
det sparkades omkull
inte en gång
flera
hennes händer
vackrare
mina strängar
brast
lerkruset brast
skärvorna kröp ihop i sanden
vattnet rann ut genom mina tårar
sjönk in i sandkornen
lerduvor gives av sol livsljus
vita synes de i solens ögon
måndroppar vattnar sånger
kornen sjönk in i sanden
vattnet dracks av under
jag är en ökenblomma
djupt nedsänkt i
sömn
därför drömmer jag vaken
de
såg mig ej
steg nalkas
ögonvingar
händer rör vid sanden andas mig
jag är en ökenblomma
i mina kronblad andas vattensmycke
i mina ögon skimrar du
bjuder dig
sångerna
(svartbär)
porten susar öppnande
är det en vidfågelsörnblick
stig in
omgiven av bergskedjor
kedjor löses
är slott
tempelväggar
står i myren
det växer ett träd i mitten
krona bjuder mig in
skådar in i månmoders blick
ser dina stigar
frågar dig
varför ser du endast de svarta bären
vidgade pupiller
varför ser du de svarta bären i myren
då ett av dem lyser strålande guld
för dig
se djupare
stam böjer sig varligt ned
kronhänder lägger mig
varsamt i rothänder
lyser strålande
dina steg
i svartbär
*
(blåklockan)
och hon ropar
tyst
in i ängen
där hans steg viker undan
där gräshavet
döljer
ser du blåklockan i din hand
*
(bergsinstigan)
och silverfågels vidvingade
flyger ur kvinnodalens
sånger
ser du
och
oceaners credo hänsvar
och bergen stiger in i varandra
och uppfyller varandras sprickor
strålande uppfyller deras kärlek världarnas
ser du
och
oceaners credo harmonicum
och bergen stiger in i varandra
och uppfyller varandras sprickor
i strålande skönhet upplyfts
gryningstiman ur
tvivlens bojor
därför heter ni
kvinna
man
man
kvinna
heter
harmoni enar tillits eviga rörelse
så talade
talar
drömmen
*
(regnfjärilar)
lägger sig runt en sten
en solvarm
klippa
omfamnar sten
solen vandrar i moln
kyla slår emot
och ur djupen andas fenor
fjäll reser sig i vågor
tindrande
glimrande
regnbågsblad
sjunker
sjunker
djupen andas hörselgångar
snäckan i ditt inre skakas om
söker hålla för
hålla för
stänga
haven sköljer
sköljer undan
stiger
du
sitter på bergets häll
i bergets händer
bergen stiger in i varandra
ur sjön
sjön kokar virvlar
ur sjö stiga hanhon
vågen
vågen
ur händer flyga regnfjärilar
vad
säger regnfjärilar
din hud
*
(har snart)
koltrasten
har snart
vävt klart
fodret till gryningsmanteln
har snart
flätat klart
korgen jag skall bäras av
av pilblad
till purpurdalen leder färden
där vakar natten med
stjärnboken jag skriver
nattfågel
lindar upp dess röda band
öppnar natten pärmarna
till fjärilsbladen
sköljer havsängel
havens
bottenslam
rent
ja koltrasten
doppar näbben i solbläcks sepia
milda toners
tonande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar