den 22 juni 2011

låt icke den gråtande stå i motvinden
i ökensolen
med tårar torkandes av solhetta till salt
till spruckna ansiktsfåror
lämna ej den lidande i ensamhet
vänd icke ryggen till


vandra i medvarande människobarn, sträck fram dina händer sägandes;
dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dina tårar, tar icke över ditt nuvarande ok, jag hjälper dig att bära, lägger kuddar under bygel, ser till krokarna att de ej rostat ej vittrat ej tillfogar dig än mer skada, hjälper dig att balansera hinkarna, hinkarna vilka hänger i krokarna, i de krokar vilka krokat fast tyngden, viskar du drunknar ej.
dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dem, tar dem ej från dig
med mitt hjärta är jag dig närvarande
hans ögon är doftregn, han har länge lagt ring till ring i brynja, han har länge rustat sina steg, rustningen strålar, silverren - denna rustning är icke för det slaget av strid, det är icke erövrandet – kanske erövrandet av sig själv in i friljusandning, det är icke blodspillan eller sargande är icke ur makt. detta rustande är förberedande, jag förbereder mig till för genom i, det är; jag rustar mig i att möta världen i det jag upplever ser världen i dess sanna ljus.
silverren bär krona stolt, huden skimrar, ögonens sammet rör vid lavar, smeker fjällens
vågor, rödingar dansar i forsens blåögons dröm, strid är forsens rörelser, björkar andas fjällripa harklar hes strupe, fjälluggla lyfter nattvind under vingpar, skator sveper svarta vita
,vita svarta strömmar, grönvingefjärilar dansa i fingerljushänder
ljungen brinner violett i solhand, himlar dansar skenande färder
han stiger ur strid med sig själv in i sitt själv, riddaren sträcker fram händer till sin älskade, lyfter henne, stödjer henne i det hon reser sig, bejakande ur sittande
konungen håller svärdet sägandes; jag dubbar dig till
det du säger i medvarande är; jag vet din styrka, ser dig, ser dig i ditt själv och jag dubbar dig till riddare av dig själv, dina riken, ditt tempel, din borg och dess marker
detta är; i förtvivlan böjde väsendet huvudet – ansiktet till bröstet, ett finger, fingertoppsblad lyfte ansiktet ur böjd till kalk och de dricker solblom.




kanske är det så att kroppen gives oss tyngd så kallat sviker oss vid åldrandesteg, detta för att vi skall uppleva längtan till ljusvandring, detta för att vi skall stiga in i det andeljus vi är, detta för att vi skall fröjdas i stjärnsfärerna vilka vi aldrig lämnade. däri vårt hem vårt hus alltid är, för en del av oss är stigarna här tunga ändock så vackra, vår kropp skaver oss i det oförstående mötena däri vi är helt närvarande utan att nå fram, en hinna är mellan oss och det vi möter, denna hinna är ej en hinna vi sätter upp, den reses av flykt eller i det att den vi möter ej orkar möta vår blick.


kanske är det så att kroppen gives oss tyngd därför att vi skall uppleva glädje – barmhärtighetsandning – barmhärtighetsljus i att släppa kroppen, att bädda in kroppen i jordbädd, bädda in kroppen i bädden, i mjuka vackra bolster, dynan av mossa, bladen av de träd – av träden in i befrielseljus säger träden- du är ett blad och därigenom lämnar du aldrig, minns våra ord; träden släpper aldrig bladen de visar endast en skrud i taget, detta för att mänskligheten skall se det vila spirande sådd och skörd är, detta för att mänskligheten skall släppa sin rädsla för det de tror är döende.
se barnet i ängen vilken har en drake, draken är så vackert handgjord, barnet håller en tråd en lina i handen, barnet springer och draken lyfter, kroppen springer och draken flyger, ibland händer det att draken rymmer, det vill säga linan går av- barnet kanske blir ledset – draken landar i ett träd.
drakar är pålagda demonkläder och vad annat är denna rädsla för döendet än en gjord demon.


se skönheten i bilden av barnet med draken, genomfyll dig med trädens ord och detta är inte enkom bilder för kroppens den fysiska människans döende – det är bilden av alla skeenden. en del möten trädar ligger närmre varandra – mänskligheten söker hålla så mycket fast vilket bär vilja till flyga.


barnet med draken kanske inte endast är ledsen för att linan gick av eller att det tappade draken att draken rymde.
detta kan även vara bilden av det skeende i vilket tyngden – smärtan, förtvivlan släpper. det gör ont att födas och att släppa förtvivlan är att släppa denna drake fri, draken har så länge hållits i handen för att dess vingar ej skall skövla, slå ner och nu är friljuset frivärmen kommen, per automatik sker ofta att handen krampar om att barnet – människan – sörjer den smärta den levt med i så många årsringar.
människan har ofta så bråttom, älska dig själv människa, se växandets skönhet, till att förstå detta växandes skapande skönhet är det av godo använda ett ord vilket skimrar, vilket får många av er att tappa ansiktet …gapa med munnen, däri strömmar demombilden - munnen är ju ett mörkt hål i detta gapande, förvånandegapande – hänförelsegapande - ut samt anden in; detta ord är mirakel. varje stund, varje öppnad stund är mirakel.
ni vandrar mirakelsteg – älska dig själv människa däri strömmar älskandet in i varje vrå varje skrymsel i allivets stora hav, stora livsväv, stora livshjul.


i det ljuset delar sig i två delar
det är sant du ser strålar
tusenfaldigade ur en diamant
ur alla juvelers juveler
kristallstrålar ljudande ser du
i det ljuset delar sig
du ser pelarna
ljusvägarna vilka vandrar ur moln
solstrålar säger barnet
dessa vägar du så många gånger sagt; jag skulle vilja stiga ur och följa en av dem, dessa strålar är dina änglahänder och du vandrar dem alltid, dina fötter har behov känna marken under sina fästen du har behov av att vandra dessa vägar, de vägarna avskiljer dig icke ty däri andas du
i det ljuset delar sig i tvenne delar är vägen öppnad
ja du ser mannen kvinnan
de älskande lägga sina händer i varandras
du ser lågor omfamna varandra
de är i det ett
ändock är de två
de andas och därigenom andas elden
och elden lever i bädden av livsblad


i det ljuset delar sig i tvenne
i två delar är vägen öppnad
denna delning är icke en delning
det är mångfaldigandets
det är yttres ljusomvandling in i urkällans pärlljus
det är juvelblommans samtliga strålar
och hon den andlösa ropar in, ropar ut över, nejden skog dalar berg hav. ty hon håller icke anden fast i sina händer, hon vidgar bröstet, och hennes rop är kärlek


i kärleken andas det outsagda alltid sagt, däri andas ej tvivelsregnens hagelstormar, där andas icke svarstal stå till svars, där är ansikten kärleksregn vilka skimrar huden.
spindlar förskräcker så månget öga ändå är näten så vackra, kan det vara att djupt i det inre minner dessa nät dig om himmelsnäten, så kan det vara – dessa befruktande livgivande nät, hängmattor vaggas i vind rullas om i det stormar viner, brist icke mitt hjärtas ros blödande in i skymningssolens skymda ögons tystaderaders rop. i ängen i skogen i gryningsängen kan du skönja hennes nät med skira trådar i varje nät är ett ansikte, trådar är vita är silver i den första gryningsstrimmans solfingers beröra andas trådar skimrande guld, daggens droppar, himmelstårar av lyckan se all denna skönhet är i nät, pärlor rena klara drömmar. dessa droppar är ej genomborrade trädda, de är varsamt lagda och varje droppe är ett liv , ett drömliv rent klart, redo till att förverkligas av ditt lyssnande in.
*


(andlös)


molnen skingras ur havsfågelsöga


i dina händer är


juvelblommas samtliga
strålar


se huru de dansar
i hav


utan att röra dess yta
stiga de in


och hon den andlösa


ropar in


ropar ut över


nejden skog dalar
berg hav


ty hon håller icke anden fast i sina händer


hon vidgar bröstet
och hennes rop


är


kärlek






i dina händer är


juvelblommas samtliga
strålar


se huru de dansar
i hav


utan att röra dess yta
stiga de in
*


(spindelmor)


i kärleken andas det outsagda
alltid sagt
däri andas ej tvivelsregnens hagelstormar


där andas icke svarstal
stå till svars


där andas ej som om
som en lilja i dalens händer
kysser jag din hud




kammar jag dina höfter
ur svart ebenholts
till elfenbensvita


som om
som en


där är ansikten icke som något
där är ansikten kärleksregn vilka skimrar huden


spindlar förskräcker så månget öga ändå är näten så vackra
kan det vara att djupt i det inre minner dessa nät dig om himmelsnäten
så kan det vara – dessa befruktande livgivande nät
hängmattor vaggas i vind rullas om i det stormar viner


brist icke mitt hjärtas ros
blödande in i skymningssolens skymda ögons tystaderaders rop


stig in i gryningsvindens
purpurhov
*






(skål)


förtvivlan


böjer huvudhjälm med slokande plymer


ansikte till bröst


finger


fingertoppsblad lyfter
ansikte


ur
böjd


till
kalk


och de dricker solblom
*
(medvarande)


gråtande står i motvind
i ökensol gassflimmer
med tårar torkandes av solhetta till salt
till spruckna ansiktsfåror


lämna ej den lidande i ensamhet
vänd icke ryggen till


vandra i medvarande människobarn
sträck fram dina händer
sägandes


dina tårar faller till mitt hjärta
jag tar icke över dina tårar


tar icke över ditt nuvarande ok
jag hjälper dig att
bära


lägger kuddar under bygel
ser till krokarna att de ej rostat ej vittrat
ej tillfogar dig än mer skada


hjälper dig att balansera hinkarna
hinkarna vilka hänger i krokarna


i de krokar
vilka krokat fast dig i tyngden
viskar tyst
du drunknar ej


dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dem
tar dem ej från dig


med mitt hjärta är jag dig närvarande
*


hans ögon är doftregn
han har länge lagt ring till ring i brynja
han har länge rustat sina steg
rustningen strålar
silverren


skramlet är vordna öppnade sagogryn




silverren bär krona stolt
huden skimrar


ögonens sammet rör vid lavar
smeker fjällens
vågor


rödingar
dansar i forsens blåögons dröm


strid är forsens rörelser


svärdsliljor strålar befriade ur


han s ögon följer stigen


björkar
andas


fjällripa harklar hes strupe
fjälluggla lyfter
nattvind
under vingpar


skator sveper svarta vita
vita svarta strömmar


grönvingefjärilar dansa i fingerljushänder








ljungen brinner violett i solhand


i fjärran ett gyllene bär




himlar dansar skenande
färder


han stiger ur strid med sig själv
in i sitt själv


riddaren sträcker fram händer till sin älskade
lyfter henne
stödjer henne i det hon reser sig
bejakande ur sittande


konungen håller svärdet sägandes
jag dubbar dig till


jag vet din styrka
ser dig
ser dig i ditt själv
och jag dubbar dig till riddare av dig själv
dina riken
ditt tempel
din borg
och dess marker
*
viskar tyst
du drunknar ej


dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dem
tar dem ej från dig


med mitt hjärta är jag dig närvarande