det är vackert med regn
ty i regn synes ej mina tårar
i regn spädes tårar ut
därför vandrar jag i regn
ofta i regn
det är stunder i livsvandringen däri solen aldrig orkar gå upp
det är en känsla
en tyngd
så oerhört stor att bära
det tillståndet är att leva vinter utan ”medhavd matsäck”
vilken är denna medhavda matsäck – den matsäcken är vårens dans samt sommarens
det vill säga den yttre solens ljusvittnesbörd
det är att se barndomen samt ymnighetsåldrar i ålderdomen samt begråta att du ej längre är i detta ymnighetshorn
du ser fornstigarna i kvedosånger i sorgespel
däri skänker dig endast hösten vissnad
vintern endast kyla
sätter du dig ned och ser kokongen
så är inte kokongen speciellt vacker
genom vissheten av kokongens innehåll innandöme är kokongen vacker
kokongen kanske är hösten vintern inom sig har kokongen barndomen samt ymnighetsstigarna och kan du förmå dig se detta dessa i den fjäril du bär i ditt inre då är åldrandet höjdpunkten
och däri steg orden att barnen samt ungdomarna står åldrandet närmre samt åldrandet står barnen ungdomarna närmre
fly icke törnestigarna
de stinger dina fötter kännbart blödande
sätt dig
helt
stilla
i dina kupade händer
där
under linden
låt bladen vagga
vagga
ditt flyende stilla
se
se dina fötter knoppas
knoppas i det du tillåter känn omfamnas av
uppleva
kanske är det så att en stor del av all den ångest vilken verkar i denna epoks stigande är på grund av inre stress på grund av beroende av yttre begärsstress varvid det inre drabbas av stress beroende av
giv mig lugn
ty det inre är beroende av att mer än dämpa det yttres begärsstress , det inre söker trampa ned bromsen – inte en gång, oupphörligen sägandes
vila vid din källa i tacksamhetsljus att du är du
i månsolen
andas frid
sköljer livsregnen
blad lyfter
regnbågsfågel lyfter brudens slöja
ur dalsänkas gryningsregn
andas doftsmultron
månsolen
drack alla tyngder
all bitterhet
vattnade marker med sitt blod
så svårt var
är detta att inse
vidden
djupet av
andas i trädens händer
andas i barnens händer
så svårt var är detta att inse
människan håller hårt fast i det lidande månsolen i kärlek omfamnade
omfamnar
månsolen vattnade marker med sitt blod
detta för att rosenblad skulle lindas runt taggarna samt lindra smärtregnen
så vänd ditt ansikte in i regn
upplev pärlljusets bäckar
förenas
solkyssta i regnbågsdalens höjder
*
(månsol)
rosenblad
lindas
runt
taggar
det är vackert med regn
ty i regn synes ej mina tårar
i regn spädes tårar ut
därför vandrar jag i regn
ofta i regn
solkyss stannade i molnsnipa
vände ryggen åt
mina fötter har begynt kupa sig
ta emot tårflöden
detta för att jag ej skall sjunka
regnbågsmantel lades om mina axlars ok
regnen sade mig i vinden
fly icke törnestigarna
de stinger dina fötter kännbart blödande
sätt dig
helt
stilla
i dina kupade händer
där
under linden
låt bladen vagga
vagga
ditt flyende stilla
låt bladen svalka din feberheta stämning
se
se dina fötter knoppas
knoppas i det du tillåter känn omfamnas av
uppleva
giv mig lugn
lind drack solkysst silverpurpur
vila vid din källa i tacksamhetsljus att du är du
i månsolen
andas frid
sköljer livsregnen
blad lyfter
regnbågsfågel lyfter brudens slöja
ur dalsänkas gryningsregn
andas doftsmultron
månsolen
drack alla tyngder
all bitterhet
vattnade marker med sitt blod
så svårt var
är detta att inse
vidden
djupet av
andas i trädens händer
andas i barnens händer
så svårt var är detta att inse
huvudets tanke håller hårt fast
i det lidande månsolen i kärlek omfamnade
omfamnar
månsolen vattnade marker med sitt blod
detta
för att rosenblad skulle lindas
skall lindas runt taggarna
samt lindra smärtregnen
så vänd ditt ansikte in i regn
upplev pärlljusets bäckar
förenas
solkyssta i regnbågsdalens höjder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar