dromedaren
bär sitt vatten på ryggen
kamelen likaså
på ryggen
mitt på ryggen
icke varandes skuld
skuldror
skuldrorna möts i mitten
är oasen
de bär sitt vatten med sig
för att överleva i ökenhettans flimrande hjärtslag
dromedaren bär icke vattnet för att krampa om det för att behålla detta
dromedaren bär det för att släcka törsten
för att fukta de spruckna läpparna
vår sommar höst vinter
våren dansar i sommaren
glödbrinner i höstens mognad
stiger in i vinterns bröst
innerligas
förinnerligas
djupas
fördjupas
detta för att stiga in i innebörds vårregn
livets cirkel har rytm
livets cirkel
en trumcirkel
huden vilken är huden
moder vackra moder i din ömhets famn är vi porerna i din hud
slår du med handen endast en gång förstrött
eller med klubban hårt
ja trumman ljuder
smeker du trumman, väcker sången då talar hennes stämma
i dessa vandringar stiger den ena sjön efter den andra fram; uppsjöar av andlighet
ser du ökensandens fina stjärnstoff andas
ser du oasen
ser du sanden täcka oasen
ja, sand är bevarare utan att förstöra
det sägs att sandstormar tränger in överallt i varje por och kväver
vad är det sanden kväver och framförallt är det så att sanden kväver, sanden tränger in i varje por ty den håller vakande hand över, skyler höljer dig gentemot alltför stark påverkan, i människodalen andas inte andas det är flimmerandning eller stötvis andning, pålverk slår ned pålar, ändå skall det likna andning, andas förvirring. ja andegåvor gives till helande – det tillverkas skolor, skolväsen för att bli helare, shamaner – varje levande väsen innehar helandeförmåga i det att väsendet inser lekens väsen. valpar gnyr för att de vet skrev du, de vet att de ej blir utan att de ej blir utsatta, de rinner likt pärlrader, likt myrstigar, likt bäckar till moderns famn, och detta är icke det negativa gnyendet det är gnyende visshet och det gnyendet är gryende.
ser du sanden och alla dessa lärosatser, andegåvor gives visst är det så, och det har kommit att bli sommarens överflödande blomning, enorma blommor, kronor, sanden vet det rena andeljuset, sanden har sett det i alla ökenvandrinagr och ser det, ser det rena ljuset rinna nedför pyramkidens väggar, sidor, ser trappan vilken lyfter stegen in i himmelsregnen, sanden virvlar runt fötterna söker säga se, seendet uteblir – fötterna har tappat fotfästet; jag nedstiger in i hennes famn detta för att leva livet – leva med livet
vad sker, sanden klumpar sig och blir negationer, stenar av glömskan
hur skall jag skriva detta, jag ser en människogestalt stå stilla, ser hur sanden blir stenar, stenarna lägger sig, glider samman- ja pussel är nog ett bar ord, det är bara det att dessa stenar – ja, det är kyla och stenväven eller vad jag skall kalla den stiger uppåt och så är människan vorden en stenstod eller staty, förstelnad på grund av lassokastning.
andeblomman
har slagit ut bladen för fort
andeblomma
växer i ditt inre
är det vilket sägs ej syns
i andens vård strålar själens skönhets ljus
vad är det du ej ser i sommaren
du ser ej anden
den vilken du i sommaren andas ut
den vilken bär allt förinnerligat ljus
och vad ser jag
ser sommarens begynnande blomning vilken nu lever, frodig är ett milt benämnande, samtidigt kan jag i detta se den moderna anderörelsen, vilken ju är andeblomman, solgården i mitten kronbladen runtom – vi – alltet – alla
ser andeljuset, anden sträcka ut handen och ja – faktiskt omsluta blomman – hela denna frodiga grönska och sluta den samman, SÄGANDES: DET SKER FÖR HASTANDE; helt enkelt: det vilket var meningen och är meningen skulle växa lugnt har är exploderat, och denna exploderande rörelse förgör sig själv, blir en implosion. För att hela detta sluter vi handen om, handen är en vagga. Sansa er sona er med är
medicinknyte
mesa: möt evig skapande ande
är alla mina dagar ändade
är detta det vilket blev
så
många
ord
ord: omfamnande rörelses dröm
ja många ord är skrivna och i begynnelsen var ordet i begynnelsen är ordet. varje ord är frön kärnor är stjärnor. se öknens sand denna sand vilken sköljer in i dina bildvävar, denna sand vilken i hettan dallrar, flimrar, denna sand vilken blir glas i det den antänds, kanske blir denna sand i den stunden denna vackra solskål vilken du målat i ord denna dag: dagen är en solskål slipad given av kristalljus ur solskål flyga fåglar i näbbar bära de solkorn, ord - dagen är solskål fylld med fågelvingar sånger andas vida, nattmoln seglar in himlar är juvelögon glittertindrande - mörker andas juvelbeströdd indigomantel midnattsblå dröm fågel lyfter dagen in, skimrande andas solblå,
kristalljus fyller dalen. fåglar lyfta vida tonande silver i soldroppar in – solskål är hennes kupade händer.
ja – många ord är skrivna, intet ord är till spillo, du lyfter dem ur ditt hjärta, vi talade till dig, visade dig droppen vilken tränger ur pannan. du kan se inspirationen eller gudagåvan vara solsegel vilka seglar in, de bär en djup innerlig vilja att nedstiga – ja, exakt nedstiga vilket är instiga. en gång hade barnet fontanellen öppnad denna fontanell kan vi säga vara en oas, en solöppning – en solpupill, vandrar du i öknen kanske du möter en pyramid, du ser solen rinna ned utför pyramidens sidor och du ser i ett ögonblick solskivan vila – balansera på pyramidens spets. nu vet du att allt det vilket faller – nedstiger – uppstiger stiger upp. detta sker här och dessa stenblock är lagda så i det att detta solfall… solvattenfall strömmar nedför kan du skönja en trappa vilken leder till himlarna och visst är detta en slags vattentrappa, intuitionstrappa i imaginativ andning; en initieringstrappa. barnet hade en gång fontanellen öppnad, den går att känna med lätt fingerberöring, var den var i vuxenålder, en tunn hinna är lagd över hos barnet, denna hinna blir hos den vuxne kraniummineral, ett slags lock och där har du gesten att lyfta på hatten och buga. ja, det fanns till och med de vilka lyfte på hatten och lade den till sitt bröst i bugandet. och visst är detta den gest du brukar skriva, denna gest du är så befryndad med. barnet har denna tunna hinna över fontanellen och vad är det för hinna – är detta den imaginära slöjan till vilken du ”måste” säga jag vill eller min vilja är att andas andeljuset – detta ljus vilket konstant strömmar in i barnet – barnet behöver ej lyfta denna hinna eller denna slöja ty barnet är andeljus - är det världen är. allt detta kan tyckas märkligt – det är icke märkligt, de vilka erhållit kraniummineral är de vilka så att säga vet hur det är att vandra i jordefamnen och är därmed vägledare, en slags paddlar, ja – kanske är de bävrar vilka bygger sunda levnadsdammar i vilka flödet aldrig avstannar, nåväl dessa är det vilka skolar den subjektiva vill – viljan till vilja – vilja. barnet var stjärna/kärna planterades i jorden i moderns grotta steg ur grottan – skallös, dansade skalor tonande, dansade soltonen, skal lades på, barnet är vid en viss ålder åter frö, stjärna, kärna och däri sträcker barnet nu vuxen ut armarna och säger; jag känner nu världen genom dig och jag vill icke mer – det är min vilja att leva världen den värld jag var och alltid är i mitt hjärta. detta är det varje levandeväsen gör, eller vandrar igenom, genom snarare med.
nåväl in genom fontanellen hos barnet strålar andeljuset in, ser du det imaginärt så ser du huvudet vara en slags vas med ljusstrån i, vackra ljusstjälkar med vackra blommor och det är väl vackert ty detta är ju kronchakra. detta ljus strömmar obehindrat – obönhörligt:
oh bön hör – hör min bön
barnet är ständigvarandes i bön – inte medvetet ändå medvetet, och minns då vad bönen är – bönen är förberedelse till meditationen vilken är uppgåendet eller instigandet.
alltså; solseglen seglar in genom fontanellen och strömmar helt fritt vidare in i hjärtgården och tankar barnet med barnets livssteg. ja, det går att beskriva det så att solfolk vandrar in i barnet och planterar frön, livsfrön i barnet, detta är de frön vilka barnet drömde i stjärnvärlden/kärnvärlden, såningsinnebörden upphör ej, den är en evigkrets, ett kretslopp av levandegörande liv.
du frågar är mina dagar över
är alla mina dagar ändade, är detta det vilket blev, så många ord – orden är icke inom citationstecken endast ord, orden är inte inom citationstecken, de är inom citationstecken – ser du de har, precis det fröna har behov av, de har behov av att växa i livstakt, är du ej redo så måste du andas - så måste du stiga in i kapseln en stund, stegen är ej ändade, det går ej skörda säden sådden innan denna är mogen. det går ej bygga ett hus innan allt är i levandekonstruktion, lyft ur papperet – arkitektens panna – tanke.
i och med att fontanellen slutes erfordras det gärning, tonerna upphör aldrig, eolsharpans toner, klanger, skalorna vandrar upp och ned i andningsrytm, ja- allt är musik – sonater.
sonater
ljuder i själens hav
andeljus
är klangstavar
mjukt rör de vid
och så är vi åter vid fontanellen, nej vi säger ej att ni skall använda hammare och slägga och öppna den igen, kanske
silverhammare
med gyllene stämjärn
stämgaffel heter det ju
och visst är det så
men
ser du
detta järn
är himmelskt järn
och vad gör järn
järn kan vi säga vara blod
blod är en mycket egen saft
och åter ser du denna enorma dialysapparat, ett slags konstgjort hjärta, ja de har uppfunnit dessa apparater och patienten kopplas in i dessa apparater bland annat under stora operationer, operor vilka stäms – varje liv är ett instrument i tonande, i sonater, och det sägs ju att varje liv är ett oläst blad, kan du nu se hela orkestern med alla instrument och kan du se notbladen, dessa blad är till stöd, egentligen kan varje liv detta blad improvativt – det är populärt att improvisera och det är vackert då improvisationen är i sitt ursprung, och det är i lyssnande inupplevande, medupplevande. nej, det går inte att börja gå innan barnet ”lärt” sig gå, innan det sker har barnet behov av stöd, så är det i allt med allt, hur övar barnet detta, vilket är barnets stöd förutom fasta möblemang samt vuxenhänder, leken är barnets övande- övande: ömt vakar ande
leken är vilket du ofta sagt inte lek för lekandets skull – det är allvar – det är barnets arbete – sunt arbete vilket ja – befrämjar liv, det är verkligen att stämma instrumentet utan att strängar går av, detta är att stämma instrumentet och barnet har allt liv har behov av stöd – en ledare innan det är redo. vafalls säger du kanske- en ledare – ja, en ledare för det är så att en sund ledare ej tar över utan är förlängningen av din arm, är vägvisare men livet är stigfinnaren. och vem är ledaren, är det en utanför en utifrån – nej minsann det är du själv – ditt själv – du –
du stannade inför ordet sonater och det är klanger, du ser sona
och det är ett av de vackraste skeendena
sona
det är ännu ett av dessa smutsade ord, tyngda ord, ett ord vilket verkligen bär ok, tunga ok.
sonaten är klanger, sona är klanger, är att stanna samt lyssna i stämmande vilja, det är att sonas med sig själv och ja, det heter försonas men det kan du ej göra i förväg och så är vi åter vid detta för vilket inleder så många ord, du kan inte gripa in innan ett skede är eller hur, du kan ej sonas med dig själv innan du snubblat, det är likartat med att be om förlåtelse innan du avser göra något.
lyssna till klangerna och sjung med ditt hjärta
hos barnet seglar alltså solseglen utan hinder
hos den vuxne kan solseglen hindras genom att bildligt talat dra åt en snara runt halsen, eller mer eller mindre kasta lasso varje gång du märker att solseglen seglar in ty visst är det så att de ofta inte bär lätta skeenden med sig och ändå så lätta vackra dun.
det orden – i begynnelsen är ordet – bär vilja till är att segla vidare in i hjärtats hamn
och visst går det att se en oljeborr och hjärtats gärning är detta vackra guld… se ej svart vara svart, vad visar dig solen var morgon, vad visar dig den juvelbeströdda himlen,
vad sade vi
barnets huvud är en slags vas med blommor i – och vad ser du nu, du ser hjärtat vara en vas, bortse nu från det svarta i negativ bemärkelse varandes djävulsotyg och andra demonvärldar, i vitt ljus andas alla färger ut – färgerna andas ut i världstillvaron, alla tankar alla intryck kan vi också säga att detta är, i svart slumrar alla dessa färger, i ditt hjärta urskiljs färgerna och de flödar ut i dina händer, i detta skeende samverkar huvudet samt hjärtat och hjärtat är det solen är, är det mörkret visar – vem visar soluppgången . naturligtvis natten vilken viker upp manteln för att liven skall se hennes skönhet
så denna bloddroppe vilken tränger ur pannan kan vara den förträngda hjärttanken, samtidigt är den huvudtankens befrielse, denna droppe är rubinens röda är en av rosorna i ditt bröst, är en rosenknopp vilken befriat viker ut bladen samt skänker doft – och doften är essentiell existentiell kärlek.
du frågar är mina dagar över
är alla mina dagar ändade, är detta det vilket blev, så många ord
ja det är min fråga och i denna stund ser jag
örtakvinnan
vilken vandrar vida, vilken ber om löfte av det hon möter
varsamt lägger hon detta i sitt
medicinknyte
mesa är ett vackert innebördsord
medicinknyte
mesa: möt evig skapande ande
och jag kan i detta se min kropp vara detta medicinknyte
då är negationen hävd
då säger de
dromedaren
bär sitt vatten på ryggen
kamelen likaså
på ryggen
mitt på ryggen
icke varandes skuld
skuldror
skuldrorna möts i mitten
är oasen
de bär sitt vatten med sig
för att överleva i ökenhettans flimrande hjärtslag
dromedaren bär icke vattnet för att krampa om det för att behålla detta
dromedaren bär det för att släcka törsten
för att fukta de spruckna läpparna
*
nattmolnen seglade in
tunga
de moln vilka ej är
moln
de moln vilka tappat sina juveler
vilka i förtvivlan söker dem
inte har energi
tillstå dem
kunde ej se
slog mig själv med ord
åter
de förde mig i detta tillstånd
till den platsen
mitt däri stod en solskål
såg dem eller hörde dem stämma sonaten med
silverhammare
med gyllene stämjärn
upplevde detta i
bröstgård
så stod jag plötsligt under ett träd
blickade upp i kronan
stod under pärlträd
juveler strålande
kristalldroppar
klingade
rena
jag fråga träd
vem är du
vilket
är
ditt namn
jag är du
alla dessa pärlor
är du
din vandring
stig in i mig
så gjorde
jag
mitt hjärta höljde mig
och detta var
skönt
*
dagen är en
solskål
slipad given av kristalljus
ur solskål flyga fåglar
i näbbar bära de
solkorn
ord
dagen är
solskål fylld med
fågelvingar
sånger andas vida
nattmoln seglar in
himlar är
juvelögon
glittertindrande
mörker andas juvelbeströdd indigomantel
midnattsblå dröm
fågel
lyfter
dagen in
skimrande andas solblå
kristalljus fyller
dalen
fåglar lyfta vida
tonande
silver
i soldroppar
in
solskål
är
hennes kupade
händer
*
Andeblomma
växer i ditt inre
är det
vilket sägs
ej
syns
ej synligt
i andens vård strålar själens skönhets ljus
vad är det du ej ser i sommaren
du ser ej anden
den vilken du i sommaren andas ut
den vilken bär allt förinnerligat ljus
vår sommar höst vinter
våren dansar i sommaren
glödbrinner i höstens mognad
stiger in i vinterns bröst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar