på tivoli finns skräckkammare tror jag det heter, jag har alltid förundrat mig över att dessa uppsöks och undrat varför. kanske är det ur samma anda inom vilket det lilla barnet ber oss jaga och säga bu- skräckblandad förtjusning. ändå kan jag inte låta bli fundera över varför vuxna uppsöker detta.
varför uppsökes faran.
det sägs att vissa djur är farliga.
noshörningen sägs vara ett av de farligaste djuren – noshörningen anfaller direkt då den får vittring – kanske borde människan ställa sig frågan varför detta sker.
vi behöver inte använda oss av stora djur, ett bi eller en geting anfaller då den blir klämd.
och så kommer vi till spindeln.
spindeln vilken skänker så många skräckupplevelser – hur har det blivit så. näten ses vara farliga, spindeln väver nät att fånga byten i. vad gör människan och vilka nät är farligast om vi skall jämföra.
ser spindlar ser så kallade småkryp och förundras över alla händer och fötter vilka stampar efter dem med vidgade ögon flyr människan och fläktar samt undervisar barn med skrämselansikten. se i jämförande syfte storleken – jämför myran eller spindeln med ditt finger eller nageln.
då säger du – jamen spindeln är giftig och oberäknelig och getingen och biet är så många allergiska för.
när använder spindeln giftet och som sagt när sticker biet eller getingen.
frågan är huruvida inte människan innehar lika mycket gift på verbala plan bland annat.
vad är farligt
är farligt rädslans innehåll
är rädslans innehåll farligt
har rädslan mångfärger
vi har talat rädslans språk, i sårbarhetens färger, vi har talat rädslan i rädslan.
just detta att rädslan växer av din rädsla ty rädslan möter din känslovåg och blir rädd för sig själv.
och visst är scenariot likartat med det farliga.
till viss del är alla dessa känslor väckande av det insomnade sinnet; en slags örfil eller hur… filen filar örat hörande eller havet sköljer snäckan fri från sömngrus.
nej, det är absolut inte en örfil utdelad till straff – ordet örfil är en liknelse. sinnet skärps av dessa känsloyttringar, skymningen samt natten skärper ävenså sinnena.
och kanske är det detta alla dessa farligheter – farlighetsdjur visar människan för att människan skall se och kunna bistå vid behov – vara närvarande medvarande medvetande.
det är ju så att allt det vilket direkt påtagligt icke är synligt skrämmer eller används till att skrämmas med. egentligen är det ju all denna skrämsel vilken byggt upp de flesta maktstrukturer.
det talas om den fasansfulla underjorden och den så vackra överjorden och detta har vi redan talat i aspekter av – det enda lilla vi önskar framlägga är att du måste invänta groddens spirande du kan inte dra up den.
det finns grenar av allt eller hur
se då gren
gren grenar krona rötter
se rörelsens skönhet
hur träd sköljer verklighetsvaranden genom sin livsgestalt. varje blad är skålar vilka är fyllda med droppar. inre ro droppar. lev med bilden att rötterna har motsvarande skålar och lev med skönheten i att det vilket faller stiger i en aldrig stillnad rörelse
lev med detta
vad är inre ro
och hur når du dit
genom att rycka upp eller dra upp grodden
troligen inte
för en del väsenden tar det en blinkning för att nå dit
för ett väsen kanske det dröjer mångahanda livsvandringar
hur det än är, är detta att taga emot himmelsdroppen följa den utan att den brister
se den genom din varsamhet läggas i bladfingerspets samt stiga in i havet
det är ett gyllenen ögonblick vilket aldrig upphör
och den ron
den inre ron kan erhållas genom samtliga element – elementarvärldar i den storavida insikten av att jag är i dig och du är i mig
och visst är det så; barnen ungdomarna står egentligen närmare ålderdomen
ålderdomen står närmre vidarevandringen barnen ungdomarna…
*
(ögonljus)
en droppe
en
silverklar droppe klar
föll ur himmelsöga
jag sköljer mina svärtade händer
i hennes kopparskimrande händers skål
och jag tackar morgonsolens strimma
vilken skriver färdens tystord
hon trädde in
sina steg
i blå strömmars gyllenbladsregn
fann
sig
en plats
ögonljus visar vägen
skogsglänta lägger vit stjärnring
bäddar mossa
starrgräs silar ljusregnsmöten
ett barn
en hon
lades i skogsgläntas händer
hon böjer ansikte till bröst
ned
ändå
klart
upp
de sade hon ser i nacken
kanske var det så
hon visste att hon måste skymma ögonen
många månfärder vandrar hon i cirkel
lyft dina ögons ansiktsljus
hon lystrar in i vinden
böjer undan revens krokar
stigar klarnar
grå sträcker
svankböjd
sänkt
rygg
modfälld
reser
av bäckens övergivna stenar rinner halka
slipprigsteg utan fästen
ur händer fyller hon för grå
fåran strömmandeklar
stenar bär grås vandring
han lapar ljus av hjärtgåva
en droppe
en
silverklar droppe klar
föll ur himmelsöga
jag sköljer mina svärtade händer
i hennes kopparskimrande händers skål
och jag tackar morgonsolens strimma
vilken skriver färdens tystord
bakom mina ögon strålar
ögonljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar