i natten satte jag mig vid hjärtelden
ljusen hade brunnit ned
salviadoften steg
lindade stäppens blå runt
mina slagna ögon
föll ned i vaken
huden rann av
lade ögonen i ask av svart ebenholts
dina händer har jag aldrig känt
dina ögon har jag aldrig känt
dina sånger har jag hört
vinden sjunga
vet ej från var eller när
hur skall jag kunna leva alla dessa timan
detta utan att tillåtas viska
älskade
var mig nära
håll min hand i det jag darrar
vattna mina
rötter
älskade
våra rötter är förenade i djup mening
låt mig skänka dig
mina kronblads doft
och jag skall våga ta emot
det har jag nog aldrig gjort
kom till mig
viska mig
jag älskar dig
hur skall jag leva alla dessa timan
utan att
dansande sjungandes porlandes
tindrandes säga
jag älskar dig
utan att höra
de orden
från dig
och genom att jag hört
vinden sjunga dina sånger
lever du i mitt hjärta
är nära
dina händer har jag aldrig känt
dina ögon har jag aldrig känt
främling vem är du
därför sträcker jag så ofta ut handen
du lever i mitt hjärta
din hand omsluter ej min
vi vandrar ej till stranden
vi dukar ej med levande ljus
vi sitter ej vid lägerelden
gör ej allt det
vackra
jag ler
vad finns att göra åt faktum
hur skall jag kunna
mina ögon äro släckta
jag tystropar
töm mig
töm
mig
detta måste upphöra
höra upp
i natten satte jag mig vid hjärtelden
ljusen hade brunnit ned
salviadoften steg
lindade stäppens blå runt
mina slagna ögon
föll ned i vaken
huden rann av
lade ögonen i ask av svart ebenholts
sökte laga mina brustna vingar
silkestråd rann genom fingeröga
lyssnade till vingarnas rörelse
varför så många val
valen var ej så många
människan gavs denna möjlighet
därigenom
tillverkade hon
människan
val
stansade ut det ena efter det andra
i en lång rad av räcka ändå räckte de ej
och räckte ej ut handen till stöd
stansa är ett vackert ord säg sansa istället
jo människan gavs denna möjlighet
därigenom tillverkade hon fler val
i takt med
inte i ton med
i takt med sin egen uttråkan
sin egen förvirring
för vem blir inte förvirrad i denna gryta
den kokar ju över
rinner över båd bredd och kant
det märkliga är att den ej mättar
förr blickade de visande in i
midnattsblå stjärnmantra
orakel visade stigen
stigarna var icke mängd
i mängd är icke mångfald
de förutsade stigen och detta var så
i dessa tidender
idag kan ej så precisa förutsägelser göras
just på grund av mängdläran
och den läran är icke lärande
den läran är förvirringen
”mister du en återstår tusen”
faller en fura i skogen återstår skogen
slocknar en stjärna återstår tusenden
valmöjligheterna vilka gavs var egentligen ej ett val i varje blinkning
för varje separerad del
se separerad mjölk – först slås allt sönder så tillsätts konstlade tillskott
egentligen var valmöjligheterna ej ett val för varje blinkning
det var ett val – ja, ett val och det valet öppnar allt
kärnmjölken
kärn
mjölk
oseparerad mjölk innehåller samtliga näringsämnen in natura
genom separeringen har mjölken sönderslagits
och därmed har uppkomsten av allergier vuxit låt oss säga
katastrofalt eller till skyskrapor
skyhöga
skyskrapor
organismen klarar ej av att smälta detta konstlade
det är icke endast mjölken vilken utsätts för detta
se odlingen bakåt
växelbruk hade de
varför
av den enkla anledningen att ensidighet utarmar jorden åkern
i växelbruket andas helhetsrörelsen och befrämjar därmed livet
det är odling vi här skriver
säger du till människan; du får välja ett av dessa träd – vad uppkommer då
oron av att ett av de andra träden är bättre än
bättre än
bättre än
bättre
än
preliminära förutsägelser kan givas eller prognoser
all hast är uppkommen av en slags flykt
en slags flykt bort från det människan tror skall fråntas henne
en slags flykt ifrån förändringsljuset
vilket hon människan tror är negativt
i ögonhänder synes de skrida
vallmokjolar röda
pioner
med flikiga bladens fingrar
daggkåpeblad
tvagar jag
fingrar i
sätter mig där i ormbunksblads stenhav
lyssnar in bladens
vindar
det var en gång ett barn
låt oss kalla barnet dahlia är ett vackert namn
i trädgårdstemplet lever en ros
eller är det ett vatttenfall
purpurdoftande ros
rosfall
ställde mig däri
jag vet att det är möjligt
det finns en hand för alla
den lever i ditt hjärta
du vet
då den
den
handen
nuddar ditt öga
*
(hur skall jag kunna)
i natten satte jag mig vid hjärtelden
ljusen hade brunnit ned
salviadoften steg
lindade stäppens blå runt
mina slagna ögon
föll ned i vaken
huden rann av
lade ögonen i ask av svart ebenholts
dina händer har jag aldrig känt
dina ögon har jag aldrig känt
dina sånger har jag hört
vinden sjunga
vet ej från var eller när
hur skall jag kunna leva alla dessa timan
detta utan att tillåtas viska
älskade
var mig nära
håll min hand i det jag darrar
vattna mina
rötter
älskade
våra rötter är förenade i djup mening
låt mig skänka dig
mina kronblads doft
och jag skall våga ta emot
det har jag nog aldrig gjort
kom till mig
viska mig
jag älskar dig
hur skall jag leva alla dessa timan
utan att
dansande sjungandes porlandes
tindrandes säga
jag älskar dig
utan att höra
de orden
från dig
och genom att jag hört
vinden sjunga dina sånger
lever du i mitt hjärta
är nära
dina händer har jag aldrig känt
dina ögon har jag aldrig känt
främling vem är du
därför sträcker jag så ofta ut handen
du lever i mitt hjärta
din hand omsluter ej min
vi vandrar ej till stranden
vi dukar ej med levande ljus
vi sitter ej vid lägerelden
gör ej allt det
vackra
jag ler
vad finns att göra åt faktum
hur skall jag kunna
mina ögon äro släckta
jag tystropar
töm mig
töm
mig
detta måste upphöra
höra upp
i natten satte jag mig vid hjärtelden
ljusen hade brunnit ned
salviadoften steg
lindade stäppens blå runt
mina slagna ögon
föll ned i vaken
huden rann av
lade ögonen i ask av svart ebenholts
sökte laga mina brustna vingar
silkestråd rann genom fingeröga
lyssnade till vingarnas rörelse
solen kämpar i kärlek med människomolnen
i ögonhänder synes de skrida
vallmokjolar röda
pioner
med flikiga bladens fingrar
daggkåpeblad
tvagar jag
fingrar i
sätter mig där i ormbunksblads stenhav
lyssnar in bladens
vindar
det var en gång ett barn
låt oss kalla barnet dahlia är ett vackert namn
i trädgårdstemplet lever en ros
eller är det ett vatttenfall
purpurdoftande ros
rosfall
i denna stund vandrade dahlia djupt in i den bortglömda skogen
det gick knappt ta sig igenom
grenarna hade vävt sig samman
skulle det skedda liknas vid
skrivas i bild vore det taggtrådsstängsel eller trådar
täta rullar
jättelika spiraler
taggtrådsspiraler
krigszoner
hur kom det sig detta
barnets
dahlias vandring
hon hade hört talas om
oraklet sitter i grotta
i grotta där valtands stenar rör vid varandra
dahlia nådde fram ty hennes rörelse är mild
varsamhetsstegande
stegfinnare
stigfinnare
är frågande till vars
oraklet sitter i grotta
ser du bilden på avstånd skulle du kanske säga
stenvingar höljer ingång
är detta en stenfågel
vilken skimrar så vackert
är detta en korp
är detta nattfågel
är detta dagfågel
sitter oraklet i fågelkroppens bröst
är hon hjärtat
stenvingar hölja ingång
dahlia rör vid fjädrar
karneol öppnas
i trädkronas susandevind andas ozelot
följer dahlia in
orakel skådar henne
så sätt dig här mitt barn du är väntad
jag har hört jag hör din fråga
andas i mina ådror
varför
frågar du mig
vilket svar jag dig än ger
andas du ej in det
så har mänskligstigarna blivit
dem har skrivit så många kort
lagt korten i sina kortlekar och
väljer efter
behag
dahlia slöt tystnaden om sig
helt stilla satte hon
jag frågar dig till upptändande av mina ögon
något blåste ut mina ögonljus
de gjorda korten
dem har jag lagt i elden ett till ett blev ett
är det så
oraklet såg barnet
öppnade handen
så är det du såg korten smälta samman
så är det
sov i min högra vinge denna regntäta natt
i gryningen syntes ljus silas in i trädsal
slöts samman
ljuspelare
skimrade
ställde mig däri
jag vet att det är möjligt
hur skall jag kunna
det finns en hand för alla
den lever i ditt hjärta
du vet
då den
den
handen
nuddar ditt öga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar