den 11 juni 2011

den misshandlade människan har många gestalter
miss hand lades på...


gruvgångar
ja vi bär nog alla våra gruvgångar
gruva
gruvade
gruvande


det jag ser är ej maskinell drift
ser de gamla gruvgångarna med skimrande brinnande lanternor
ser fukten
hur bergen från källåder
ådror
svettas
svettas inifrån
då och då rasar gruvgångar samman
implosioner
då och då sker explosioner i gassprickor
liv blir instängda
dessa gruvgångar är mycket bildrika
i verklighetsomfång
världsomfattande


kanske är jag samlare
samlande
sam
lande


av vad


kanske av det föränderliga i avseende av alla ordströmmars böljanden


länge vilket ej är länge har jag stått stilla
lyssnat till myggens förunderliga sånger
sett vävarrörelsens skönhet
där helt nära trädhänders
flätkorgar


sett hur denna rörelse aldrig kolliderar


lever en stund med
är detta för att de är
är rena


vad visar myggen oss – det rena blodet


vad visar sorken oss
vandrade i ängen
plötsligt sprack jorden upp
kan du vara vänlig vandra den vägen mina barn sover
sade sorken


såg mig omkring och överallt var dessa toppar
sockertoppar
menar jordtoppar
bergslandskap så långt jag kunde se
sorkhögar


levde en stund med att marken måste ju vara en svajmast
ett svajunderlag
gungfly skulle du kanske benämna detta


provade
marken bar


hörde morrande människostämmor
måste bli av med hur skall vi bli av med de förstör
förstör


kröp så ned under marken
var i detta nu en sork
och vi grävde gångar eller var vi i allas rötter
skimrade jordfärger överallt runtom och hennes hjärtrytm så nära
varför gräver vi allt detta
vi gräver för att frigöra hennes uppgång
vi gräver för att befria henne från bojorna


och människorna de morrar
ropar vi förstör


och visst gör vi
vi gräver ju upp allt det de söker glömma gömma


och du undrar över myggen
ja de är irriterande minst lika irriterande är vi
de sticker och stjäl en droppe blod och så kliar det
det vill säga inte på grund av dem
på grund av att du kliar och så ser du ut att vara sorkmarker


lev med var myggen trivs bäst
fukt
sly
kärr


så suger de
och i luften svirrar rubiner


så är det
vi renar och lyfter fram
alla
allts
*
(ögonbrosch)
mina ögon andas doft
doft av jasmine
ur pärlor
vitlysande skönhet
vid hennes fötter
niga
förgätmigej
i hennes famn lever ask


i dagstrands händer syntes sjös vågskrud bära
vita rosor vita anemoner
och stenen mitt i strömmen
är du en säl


spillkråka skrattade gladeligt i vindförne
duvhöken bar bud i näbb
tärna cirklade
ovan träden
vassen bugade inför näckrosors hjärtblad
skrivna oskrivna


sakta värdigande skrider regnbågsfolken ur sunnan
kvinnors händer är rosenskålar
skimrar pärlamors
prismatoner




regnbågskrigare
i vackerljus
kärleksvisa
männens mantlar böljar
allt djupare
rör vid brösthöljda öppnas
de spänner halvcirkels båge


allt
är
upphörande
rörelse


åsktrumman manar vindhävd in i ro


blixt
upplyser


cirkel fullbordas


i tacksamhet böjer jag mina händer
andas in solregn




det växer ett träd i havet
i det trädet slår ut sitt långa hår
frigörs flödesljuskälla ur amforiner


har du vandrat
vandrar du i dina
okända skogar där blad slyn lianer
undervegetation
sluter
sig


bakom dig
framför dig
om dig


slutes
ogenomtränglig


du kan ta fram
macheten
och
slå
slå dig fram


har du sett
hur slutes ogenomtränglig genast
genast reses igen
igen
igen
igen


du håller macheten i din hand


en orkidetår faller
i din huvudskål


kolibri kysser din slutarhand


du håller palmblad i din hand


orkidefjäril öppnar


har du upplevt näktergalen lyfta ditt bröst
genom under
viker vegetativ knopp ut meditativ vaken månregnssång


ja jag vandrade och såg
nakna träd skrudas av under


det sker var gång du blinkar grumsslammet ur


din ögonbrosch




i tacksamhet böjer jag mina händer
andas in solregn




det växer ett träd i havet
i det trädet slår ut sitt långa hår
frigörs flödesljuskälla ur amforiner
*
(hurlänge sålänge)


nattfågel kallade mig ut




himlarna andades så frivackra




och hennes skönhet
strålade ängsljus




lyfte mina händer till hennes ögon
de skimrade
cinnober


genomlysta
stängdväggar


vägar
tillsade
mig




fällde ut huden
mina händer
är


klaraste kristall


tårar föll


i


huru länge skall detta vara




nattfågel
tillsade
mig




smekte tårar med min stämma


skrudade träd med
silverhängen


måndroppar


sjunger


din dag




så länge
varar
detta