vindar andas mjuka
svepande
träd susar
risslande
rasslande
skönhet
fåglar lyfter toner
fäger
klingar
mjuka
visst är det underbart då vi ej kan förklara
då vi bara förmår andas
uppleva
då viker orden ut sina blad
och orden är vackra
och dagen är vacker
havsanemon stiger upp ur bädds korall
vad ser jag
jag ser havsanemoner vilka så ofta stiger fram till mig
och jag ser – hur beskriva det jag ser
eller jag har sett
det är en hand vilken slutes och öppnas - det är mer detta: du skall sy ett skärp eller en påse, du syr sömmarna och vänder påsen skärpet bandet ut och in. var och en vilken gjort detta vet hur pillrigt detta är, verkligen tålamodsprövande.
havsanemonens rörelse är böljande samt mycket vacker
rörelsen kan även liknas vid manetens rörelse
här är det så att havsanemonens kjolar ”sugs” in i anemonens öga/pupill/mun
ja visst äter anemoner och visst kanske de kan ses vara både lömska och giftiga; det finns väsen vilka är så. ser du havsanemonens rörelse är den vacker, böljande hår. ser du dem lösta ur havsbilden kan de liknas vid skira ja nästintill maskrosfrön men dessa havsanemoner är – dun är likande hår –tentakler, nervtrådar, sensibla fingrar sileshår, silandehår vilka avkänner …
lämnar till var och en att se vad detta är.
jag kan se att havsanemonens rörelse visar bilden av att stiga in i ditt inre
samtidigt är det bilden av ljusfolken eller älvorna eller feer vad du önskar benämna dem med, var rörlig i ditt seende, lås icke fast livsformer i tyngd.
var rörlig
stiga in i ditt inre
lyssna inåt samt smälta intrycken avtrycken
havsanemonen andas evig rörelse och andas brödra - och systragärningen
ser du dem bara äta och jaga ur negationsperspektiv då är de säkerligen ej trevliga
det finns väsen vilka är så
vilka suger in medvaranden
så att säga
slukar dem
vilka glider ”osynligt” i jakten på föda - sinnestillfredsställelse
fastnar du i det inre kan det liknas vid ett förgiftningstillstånd eller en melankolisk kramp och det behöver inte enbart vara melankoli det går så bra med de övriga temperamenten ävenså; melankolins tyngd egenmedlidande, flegmatikern grubblar sönder livsstigen, elden förbränner eller slår sig inifrån samt sangvinikern finner aldrig ro.
balans är
ett vackert innebördsord
ett meningsord
allt är
energier
allt är energier
se havsanemoner sväva i luften i vindhavs nattstilla
i dagen har de druckit ljus
och natten skimrar silverne regnsbågsljus
opalljus
se havsanemoner sväva
upplysa natten
dioder
sioder
seendeorgan
ljustrådar
allt är energier
energier ur en kraft
allt är förenat
vi andas energier i det vi befinner oss
då vi andats färdigt den strömmen ”lämnar” vi den andning. lämnar vi den andningens överflöd, lämnar vi den andningen åter in i andens ljus det ljus vi var det ljus vi är det ljus vi blir, ljuset har behov av att ”laddas upp”.
alltså då vi andats färdigt den strömmen – dör – blir vi frön – blir vi kokonger – ligger vi i livets spiral i fosterställning i hennes sköte.
vi lämnar den andningen åter, hon renar oss ty vi är sammankopplade – nu undrar du hur det här går ihop med att brännas – det gör det mycket väl, oavsett om du bränns/kremeras eller läggs i jord förbränns du det är ju att kroppsupplösas samt växa.
vi är sammankopplade, det vill säga befinner oss i denna dialysapparat, respirator
respire
respirare
respit
resa
igen; vi lämnar åter den andningen samt stiger vidare i blodomloppets strömmar
blodet drömmer vaket
i den stund det röda stiger in i det vita drömmer blodet djupsovande i en fjärilslätt stund
detta sker för att smärtan ej skall ta över
för att smärtan av avsked ej skall vrida om
de vilka ej vill lämna då den uttonande klangen ljuder bildar låt oss helt kort säga proppar, infarkter
sand kan klumpa ihop sig
deg kan klumpa ihop sig
sås kan
sand kan
varför målar de med färgad sand
målar de i sanden
därför att vinden skall kunna blåsa ut mönstret och måla det igen
för att du skall se
meningsinnebördens
alltid
fullföljande
*
(rubinfingerandning)
blodet drömmer vaket
ur mina fingrar andas rubiner
röda körsbär
mina vitrosa kjolar
andas runt dig
är bädden du
sover
i
min famn
livets träd andas
oh moder
förena min skugga med mitt själv
mitt själv med min skugga
så andas jag
fri
fri ur bojornas hårda grepp
blad i livets träd
strör pärljus
jag hör källan i mitt hjärta sakta vakna
blodet drömmer vaket
i den stund det röda stiger in i det vita
drömmer blodet djupsovande
i en
fjärilslätt stund
detta sker för att smärtan ej skall ta över
för att smärtan av avsked ej skall vrida om
jag ser
den uttonande klangen
stiger
sagoskogen
andas
så är dina händer guld
så är jag
silver
i dina händer
så är vi kopparglödens morgonafton
aftonmorgons
kaftan
visa mig
det jag vet
kärlek
är
du
man
i vitrosa klädnad
bjuder jag dig
röda
körsbär
(var var jag)
var var jag i denna natt
kanske i min bädd
kanske vandrade jag
seglade med himlaskeppen
så vackra glödde seglen i
aldrigskymningens sommarhänder
koppar skir cinnoberglöd
strålande vit gula
i sakta
purpurstigan
kanske var jag vinden den lätta brisen
rörde vid din älskade panna
vid dina slutna ögon
kanske omslöt sjön mina stigar
till din strand
jag vandrade i dimma så vackermjuk
smekte mina händer
i ett dimhav rörde jag vid vatten
kanske var jag kvinnan jag en gång målade
i mina ungdomsstigar
sitter i en eka ett valnötsskal
utan åror
skrudad i vitt
drömmande är hennes fingrar i vatten
ser du strömmarna
bäckarna hennes fingrar är
lade mig i gläntan där i trädringen
dimman är mitt täcke
mossan är min bädd
ett är jag
med
endast jag vet upplevandevet mina drömmar
kanske du upplevandekänner våra drömmar
smärtan skar mina händer
steg upp ur
lyfte mina händer
skild
från
du kan icke skiljas från
så susade
de
morgonregnen sköljer hennes naknade ögon
vandrande i natthöljda bergens riken
kullar mjukas andning
dalars vakna skimmerdjup
solfågel breder ut gyllenröda vingar
släpper ut hennes vackra drömhav
och där andas mina händer lyrans strängar
i äng andas anemoners allfärgers
skönhetsord ur hennes vishetsögon
havsanemoner stiger upp ur korallbädds azurblå ögon
helt stilla sitter hon
i klipphands klangskål
ser gör hon genom
töckenstängda
hennes mantrasång värmer hans
orosmoln
skingras
han känner hennes nära
vinden
haven
hör hennes hjärtas rytm
bär samklangens till
däri ljudar kärlekens symfoni
ur deras
sammanflätade händer
av är
och
och morgonregnen sköljer hans ögon
hon lyfter slöjan
han anträder sin
svarsvandring
rädslofri
*
(sandväntan)
allt ligger bakom
vandringen
stigen
så vacker är frösådden
det finns dem vilka säger mig vara
för mycket andekvinna
hur kan de säga så
dem skulle se mig gräva
hugga ved
spika
skruva
samtidigt vara
kvinna
tolkningsvindar
kanske
i solvindar andas min själs skönhet
strandens dagpärlande
är tysta
tallen andas i rotcirkel
dansar med kottar i natten
så gör jag
våra lyckoskratt
pärlar sjööga
sluter ögon
dina armar är runt mig
stiger i sjö
sluter ögon
vågornas är dina fingrar
rörande vid min hud
vågor drar sig undan
sanden inväntar
drömvågen
idag har jag målat tånaglar
fingernaglar
röda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar